Den senaste tiden har två studenter från Konstfack gjort några uppmärksammade grejer. Det har vi kunnat läsa om och förfasa oss manngrant över. Jag har försökt undvika att kommentera detta men nu är det dags.
För det första känns det uppfriskande att konst fortfarande kan skaka om och skapa diskussion. För det andra känns det inte så fräscht att såväl småpåvar som pöbel ställer sig upp som en man och hård-dömer konstnärerna, deras verk och intentioner utan att ha koll. Med de smutsiga förslag om litterär kanon och annat som blåser igenom vårt redan utkylda samhälle i bakhuvudet känns Sverige mindre och dummare än på länge.
Jag ser bokbål runt hörnet. Tvångsinlärning av ursvensk litteratur. Och tackar både Konstfack och studenterna för att de visat upp hur intolerant mitt samhälle faktiskt är.
Feltänk hos motorjournalisterna
Läser Jaques Wallners skeptiska text om Hondas nya hybrid Insight på alltommotor.se. Konstaterar att det finns ett antal ganska grava tankefel i Wallners resonemang. Fel som han delar med i stort sett alla sina motorälskande kollegor.
Bränsleförbrukning
Den som provar en hybridbil brukar nästan aldrig komma ned i den förbrukning som tillverkaren anger. Då hävdar journalisterna att tillverkarna ljuger. Well, det handlar helt och hållet om att den körstil de flesta av oss lärt oss inte är modern. Inte hållbar. Dessutom handlar det om att större delen av den globala bilparken rullar i städer där medelhastigheten inte går över 60 km/timme. Där är hybriderna som bäst när det gäller att få ned bensinförbrukningen.
Sluta köra ryckigt
Det handlar helt enkelt om att köra på det sätt Wallner gör i sin text, och inte låta sig stressas av att omgivande trafik surnar till. Vår manliga lek med bilar, rallyacceleration och tvära inbromsningar leder till för höga utsläpp och planetens död, ok? Våga vara väglus.
Inte kul att köra hybrider
En annan vanligt förekommande grej med hybrider är att de dödar rolighetsfaktorn med att köra bil. De är profillösa transportmaskiner utan körglädje. Well, så är det nog. Men, vad är viktigast, att sluta slösa på energi och förgasa atmosfären eller att ha kul?
Jag vill mena att de som provar och dissar hybriderna är en rest av en döende art. Människorna som tycker att full gas och rallykänsla är en mänsklig rättighet. Att bilen är en nöjesmaskin och att nöjet den ger är värt priset – att leken är viktigare än en värld som går att leva i. Så länge som vi låter oss luras och tycker de har rätt kommer vi välja en törstig fet V70 framför Insight eller Prius. Och fortsätta köra på ett ohållbart sätt.
Det är knasigt.
Goda hållbarhetsnyheter
Forskare vid MIT har förslag på lösningar för att kunna lagra energi från solen så att vi kan använda solceller för att generera el även när solen inte skiner. Det handlar om en kombination av kunskap om fotosyntes och bränsleceller. Daniel Nocera heter professorn som pratar. Jag tycker det låter bra, men kan inte särskilt mycket om fysik.
Den andra goda nyheten (med respekt för alla som riskerar att förlora sina jobb) är att regeringen fortsatt verkar hålla sin linje gentemot GM om SAAB. Och att de verkar ha opinionen med sig. Vi ska, enligt mig, nämligen inte lägga en enda skattekrona till på att försöka rädda arbetstillfällen på bekostnad av vår gemensamma framtid. Korkade motorjournalister försöker elda på massorna, men lyckas inte. Det känns bra. SAAB gör produkter ingen vill köpa och då måste företaget förnya sig eller gå i konkurs. Med tanke på att de förra veckan, typ tio år efter trenden, presenterade en terrängvariant av 9-3, lutar det väl åt att konkursen står bakom knuten. Kanske redan imorgon.
Men…. all kunskap och kompetens som försvinner då? Den försvinner inte. Gör elbilar istället, och använd kunskapen. Finns ett par företag i Norge som nog kan vara intresserade av att växa.
Dysfunktionell kollektivtrafik
Idag åkte jag pendeltåg för första gången på länge. Hade varit på ett möte vid InfraCity i Upplands Väsby. Den teoretiskt enkla resan mellan Upplands Väsby och Huddinge (samma pendellinje, 30 minuter cirka) blev allt annat än enkel. Det tog mig två timmar att komma hem ifrån Väsby. Anledningen tre saker i kombination:
- En nedriven kontaktledning vid Årstaberg
- Trasiga tåg
- För många som ville åka med de få som gick
Det hela slutade med att jag och min chef tog en taxi från Centralen hem till Huddinge. Vi tog oss med pendeln till Centralen, men inte längre.
Sensmoralen är tydlig – kollektivtrafiken i Stockholm är dysfunktionell. Det vet vi redan. Men lösningen ligger inte i nya tåg, fler spår eller sådana lösningar. Den långsiktiga lösningen är att själva pendlingen upphör. Börja jobba på hemmaplan – det är lösningen på Stockholms transportinfarkt. Vi är för många som vill åka med för få fungerande tåg och ingen har lust att lösa det problemet eftersom det kostar massor av pengar.
Det är alltså bättre att vi jobbar där vi bor. OK?
Mer slöseri med resurser
Mitt kylskåp håller fyra grader. Rekommenderad kyla är mellan 4 och 6 grader. Sju månader om året är medeltemperaturen (över ett dygn) inte högre än 6 grader i Stockholm. Alltså slösar jag vansinnigt mycket energi på att kyla maten på konstgjord väg, när jag egentligen lika gärna kunde ha den i ett hål i marken. (Eller kanske i en mer skyddad konstruktion för att den inte ska ätas upp av djuren därute). Åtminstone sju månader om året.
Låter det knasigt? Tja, kanske. Men det är nog knasigare ändå att vi använder energi för att skapa en temperatur inne i ett skåp som redan finns ute. Vore ju enklare att dra ut kontakten och ställa ut kylskåpet på en plats väl skyddad från solen så håller det ju lagom temperatur utan energislöseri.
Slöseri med resurser
I vår familj duschar vi kanske sammanlagt femton minuter varje dag. Alltså värmer vi vatten i onödan under resten av dygnets 23 timmar och 45 minuter. Det kräver rätt mycket energi. Och kostar rätt mycket pengar.
Skratta åt eländet
Här sitter jag vid min numera ganska svala arbetsplats i garaget. Klockan närmar sig 23:30 och jag har några timmars arbete med en presentation jag ska hålla imorgon 09:00 framför mig. Uppkopplingen mot Internet (som stabiliserats av de senaste dagarnas kyla) väljer nu att fungera sporadiskt vilket förlänger mitt arbete eftersom jag arbetar direkt mot arbetsgivarens CMS då presentationen jag ska hålla handlar om nya webbsidor…
…det är bara att skratta åt eländet. Nu ska jag göra mig en kopp gott Isola och köra på. Har tre lager tröjor, dubbla strumpor och bra musik. Det finns människor som dör av fånigare futtigheter än mina. Just nu. Själv ska jag försöka åka med utan att gnälla i fortsättningen. Det är ändå ingen som förstår vad jag menar eftersom jag inte lyckas göra mig förstådd. Det är svårt att kommunicera med känslor när det enda som gör att människor förstår är fakta.
Livet på toppen, i början av 2009. Nu kör vi!
Felrättsnett
Den kan inte vara lätt att vara kommunikationsstrateg i den amerikanska bilindustrin. Först tar cheferna sina corporate-jets till Washington för att tigga skattepengar. Sen visar det sig att när de väl får dem, satsar de dessa skattepengar på att produktplacera sig i spelfilm. Alltså, skattepengar till Hollywood. Känns som väl spenderade pengar, NOT.
January 21, 2009DETROIT–Just as Chrysler LLC announced a sequel to its ownership saga, the struggling automaker also unveiled plans to help underwrite the fourth instalment of the Terminator movie series.
Chrysler, which received $4 billion (U.S.) in emergency aid from the American government, has a deal to place its vehicles in Terminator Salvation, scheduled for release this year and starring Christian Bale, executives said yesterday.
Financial terms of the sponsorship deal were not disclosed.
”We have a following with the Terminator movies and we are going to continue with that,” Chrysler media director Susan Thomson said at the Automotive News World Congress.
The Terminator starred Arnold Schwarzenegger – now governor of California – as a cyborg sent from the future to kill a woman so her son would not foil a worldwide takeover by machines. Two sequels and a television series followed.
Under private ownership, Chrysler cut 36 per cent of its employees, taking its combined blue-collar and white-collar staffing to the lowest levels since 1934.
Reuters News Agency
Men… hur f-n tänker ni i skivbolagen?
Spotify kändes som grejen. Ett låtbibliotek som växt för varje dag. Ett sätt att hitta bra musik från delar av världen och historien jag fortfarande har att upptäcka. Men, sen bestämde sig skivbolagen än en gång för att de inte vill att musiken ska hitta till för många lyssnare. Så nu börjar de begränsa tillgängligheten på Spotify också.
I-D-I-O-T-I-!
Nu är jag trött på att försöka förstå varför och konstaterar istället att skivbolagen helst inte tjänar pengar i den utsträckning den kan. De vill inte göra sina produkter tillgängliga för de som vill köpa. Istället skickar de ut en väldigt klar signal till omvärlden att om du vill ha tillgång till någon annan musik än den som säljs på Statoil får du snällt leta upp en bra torrent. Eller två.
De som äger aktier i eller sitter i styrelserna för de aktuella bolagen bör dela ut ett helt gäng meddelanden om uppsägning eller ta emot ett sådant själva. Själv kommer jag göra allt jag kan för att undvika att köpa de här inkompetenta företagens produkter. Jag får helt enkelt lyssna på det jag har och inte förnya. Eller något.
Jag vill inte kasta pengar i sjön. Eller göda en död företagsamhet.
Dags att göra upp med två sanningar
Är hemma med Ella som är på bättringsvägen efter en hård övre luftvägsinfektion. Hinner formulera klart några tankar i mitt huvud. Det finns ganska många sanningar, eller rättare sagt vanföreställningar, som ligger i vägen för mig i utvecklingen mot att bli en hållbar man. Därför tänker jag göra upp med två av dem idag. Dock bara teoretiskt, än så länge.
En familj klarar inte av att bära två inkomster
Det har under hela min livstid på något sätt varit självklart att båda föräldrar i familjen ska jobba. Det handlar både om att ta solidariskt ansvar för de gemensamma kostnaderna familjelivet för med sig, men också om en totalt missriktad rättvisevilja – att ingen ska tvingas vara hemma. Ingen ska tvingas vara beroende av någon annans inkomst. Kanske en vacker tanke, men vad den för med sig är inget annat än att vi slarvar bort det viktigaste familjelivet för med sig, nämligen barnen.
Och hand upp alla som lever i ett förhållande med barn och inte känner sig beroende av den andre.
Camilla och jag heltidsarbetar. Vi har två fantastiska flickor. En på dagis och en i sexan. Bägge har diabetes. Vi kämpar och stressar för att hinna med allt. Dels försöker vi vara aktiva på jobbet så att vi inte får sparken. Dels så försöker vi skapa de bästa förutsättningarna för våra barn att växa upp i harmoni. Dessutom har vi ett hus att ta hand om.
Om jag ska vara ärlig så räcker min energi bara till det första. Jobbet. Resten blir en åtgärd med lillfingret på vänsterhanden. Camilla är bättre, men jag tycker att även hon tvingas ta i för mycket. Inte minst för att täcka upp för mig när jag inte orkar. För oss vore det enda rimliga att en av oss börjar jobba hemma istället. Jag är redo att ta steget att bli hemmaman. Då skulle jag kunna se till att barnen får en bättre blodsockerkontroll, hjälp med läxor och även det mest basala av allt, kärlek. Istället för stressade utrop och maxpuls mellan middagen och träningen. Dessutom skulle jag kunna se till att energieffektivisera vårt hushåll och verklighetsanpassa vår ekonomi.
Jag tror fler gör samma fel som vi. Det finns en bra anledning och en dålig. Den bra är att vi inte skulle ha råd att bo här i Stockholm annars. Den dåliga är att alla andra gör så.
Det är inte hållbart. På något sätt. Jag har gjort en samhällsnorm som är unken till min egen och fråntar mina barn rätten till förbehållslös kärlek för att leva upp till en konstig gammal föreställning om rättvisa.
Sälj dig så billigt som möjligt, ta en anställning
Nästan alla tycker det är läskigt att starta eget företag. I vårt land har vi fått lära oss att det bara är skumma kapitalister som gör det, och att de flesta som gör det går i konkurs och hamnar på fattighuset, typ. Därför säljer vi oss skitbilligt till löneanställningar där vi arbetar för småpengar, blir bittra, går till facket eller personalhälsan och kräver att arbetsgivaren minsann ska göra fikarummet mysigare.
Inget bra. Jag tjänar mer än dubbelt så mycket på att fotografera än att jobba med idéer för hållbar utveckling. Och då tar jag inte ens mycket betalt som fotograf, eller har en dålig lön (tvärtom jag har en högst rimlig lön för det arbete jag utför). Löneanställningen må kännas trygg och stabil, men den har ett mycket högt pris, nämligen att den begränsar möjligheterna att utvecklas. Men eftersom det är så suspekt och läskigt att bli egen företagare känns det tryggare. Det har vår kultur bestämt.
Min egen lösning
För mig finns det jen ganka hållbar lösning. Att säga upp mig, lägga lite fler timmar i min firma samtidigt som jag tar ett större ansvar för barnen och hemmet. Det skulle åtminstone göra mig lyckligare. Få mig att känna mig som något annat än en maskin som går till ett arbete för att hämta hem pengar till hushållet, pengar som i slutändan ändå inte räcker.
Min lösning har en risk: Går det att garantera att pengarna kommer in i en takt om täcker utgifterna?
Det är en risk jag är beredd att ta. Det är nämligen upp till mig att se till att de gör det. Och de positiva effekter modellen för med sig i form av mer energi gör att jag är säker på att pengarna kommer in samtidigt som min eneri räcker till det viktigaste – familjen.
Kommer det bli så här? Troligen inte. Hela världen säger nämligen åt mig att jag är dum i huvudet som ens tänker tanken. Ändå är ju lösningen så enkel. Att jag fortsätter arbeta åt min nuvarande arbetsgivare, men som frilans istället för anställd. Då kan arbetsgivaren för bruttokostnaden av min lön få samma effekt till en mycket lägre kostnad. De behöver ju nämligen inte stå för lokal, kompetensutveckling och fikarummet från himlen.
Vi skulle vinna på det. Allihop.