En god vän till mig har tatuerat in en symbol och ordet tillit på axeln. Hon är fantastisk. Litar på människor. Tror att människor vill göra bra saker. För sig själva och för andra. Det tror jag också. Och det är en av anledningarna att jag dippar rejält just nu. Är trött, modstulen och faktiskt ganska ledsen över all misstro och cynism jag möter dagligen i min egen upplevelse av samtiden. Det känns som att vi byggt ett samhälle som bygger på att människan är en girig, ond och elak typ som måste styras och kontrolleras. Och att vi till slut lever upp till det samhället. Om vi inte gör det är vi suspekta.
För mig är Sverige inte bara ett sekulariserat land, där tron på det andliga oavsett religion är marginaliserad. För mig är Sverige inte heller bara ett ateistiskt land. Det känns om Sverige har blivit ett land där ingen tror på något överhuvudtaget. Inte på framtiden, inte på det förflutna. Inte på kvinnor, inte på män. Inte på solen. Inte på tidningen. Inte på myndigheten. Inte ens på de egna barnen.
Jag vill leva i ett annat samhälle. Jag vill inte föra fler diskussioner om vad vi INTE vill. Kan vi inte börja prata om framtiden som en möjlighet? Om människan som en tillgång? Snälla.
Tillit är ett väldigt fint ord. Passar bra under huden. Som hos min vän. Säkert också hos flera.
Framtiden knackar på
Miljöpartiets valmanifest är bra på riktigt. För bra för att dribblas bort av gårdagens kompromisslösa tankar. Därför borde partiet få många, många fler röster än det troligen kommer få. Eftersom alldeles för många tror att det går att backa framåt. Att dagens problem ska lösas med samma medel som skapade dem.
Framtiden knackar på. Hur många vågar öppna?
Säg förlåt
Här kommer ett alldeles gratis PR-tips till ledande personer i organisationer som SJ, Banverket och SL. Be om ursäkt. Säg förlåt. Tala om för era kunder att ni inte klarat av att göra det kunderna kan förvänta sig av er. Så kan ni börja om sen. Få nytt förtroende. Sluta samtidigt att ge kunderna orealistiska förväntningar på era tjänster. De är nämligen oftast betydligt sämre än ni försöker ge sken av. Att åka tåg är dyrt och opålitligt. Som att köpa en lite för dyr lott med lite för dålig vinstplan.
Titta på hur japanska företag agerar. Nu senast Toyota. Som bett om ursäkt om och om igen för de kvalitetsproblem företagets bilar dragits med.
Var ärliga. Börja om. Era nuvarande strategier funkar inte jättebra. Att skylla på vädret fungerar inte. Inte heller att skylla på regeringen. Eller varandra.
Säg förlåt.
Det är viktigt. Eftersom bilen just nu leder med 11-0 där jag bor. Det är inte så bra. Samtidigt som människor (förvisso rätt idiotiskt) slutat tro på den globala uppvärmningen eftersom det varit skitkallt och toksnöigt här den här vintern. Om de tjänster ni erbjuder fortsätter vara så mycket sämre än bilen kommer det göra förutsättningarna för oss att minska utsläppen och bygga smart kollektivtrafik betydligt sämre.
Så säg förlåt. Nu.
Leva långsammare
Jag vill leva långsammare. Ha ett liv där det finns goda marginaler åt alla håll. Där oförutsedda händelser inte riskerar att vända livet upp och ned varje gång. Eftersom oförutsedda händelser kommer hela tiden. Jag vill kunna sitta med mitt lilla barn och äta frukost klockan tio en måndag morgon då och då. Utan att behöva ta semester, eller vabba eller något annat.
Som idag. Sweet.
Bilägande 2.0
Okej, jag är trött på att äga bil. Men jag är beredd att betala ett pris för tjänsten att kunna åka bil. Den som förstår skillnaden och har möjligheten får gärna komma med ett erbjudande. Ni andra kan leva kvar i den gamla världen.
Tillsammans med mig. Ett tag till.
Vad är det för fel?
Jag trodde jag lärt mig att inte bry mig om sånt jag inte kan påverka. Ändå blir jag frustrerad över all den aningslöshet, naivitet, brist på ryggrad, inkompetens, feghet och kontrollmekanism som verkar råda och premieras i den värld jag lever i.
Allt det här att vara emot något. Att peka ut ovilja. Istället för att vilja något. Att vara för.
Mitt rättshaveri.
Det känns som att någon kan få avrätta mig, stoppa upp mig och ställa mig i en glasmonter. För museet jag lever i lär inte bli något annat. Än en nostalgitripp. En tillbakablick. En bitter tanke på en tid som flytt.
Framtiden får någon annan ta hand om. Den innebär ändå inget positivt.
Jag är sur. Går och fixar fiskmiddag istället.
Rädda ett bilmärke genom att döda atmosfären
För att rädda ett bilmärke tyckte ett par tusen människor i en västsvensk stad att det var en bra idé att ta ut bilen på en okynnestur. Enligt svenska medier kördes nästan tvåtusen bilar av märket SAAB i nån slags konvoj.
Känns väldigt 2010. Aktivism a´la självmord. Rädda ett bilmärke genom att släppa ut ännu mer onödig CO2 i atmosfären.
Människor som är fler än fem. Fattar dåliga beslut. Igen.
Intentionerna sprack åt rätt håll
För ett år sedan ungefär satte jag upp några mål för ett smartare liv. Nu när jag går igenom min lista över mätbara mål inser jag att det sprack. Men åt rätt håll. Nya mål för 2010 är på väg och redovisas inom kort.
Här kommer en kort redovisning:
Mål: Det ska finnas minst 10.000 kronor på sparkontot 31 december (Köpstopp, styrks med kontoutdrag)
Check. Det finns mer. Ekonomin är i någorlunda balans. Men januari kommer tömma resurserna nästan helt. Det kostar fortfarande mer än det smakar att bo där jag bor och leva som jag gör.
Jag ska vara rökfri senast 31 december (Giftstopp, intygas av någon annan)
Nej. Har inte lyckats med det.
Jag ska vara sockerfri senast 31 december (Giftstopp, intygas av någon annan)
Check. Med undantag för julafton och juldagen är jag socker- och kolhydratfri.
Mål: Min kost ska till minst 90 procent vara vegetarisk 31 december (Köttstopp, intygas av någon annan)
Nej. Ett stort dilemma. Min nya kost bygger på animaliskt fett. Behöver mer tankeverksamhet kring detta. Läker kroppen först.
Mål: Under december 2009 ska 90 procent av mina inköpta dagligvaror vara KRAV-märkta (Stopp för fulvaror, styrks med kassakvitton)
Nej. Men en betydligt större andel än tidigare. Utbudet är fortfarande för litet. Liksom tiden och energin att leta. Ska förbättras.
Mål: Under första kvartalet 2009 ska familjen göra sig av med minst en bil som inte får ersättas med annat fordon eller SL-kort (Stopp för CO²-utsläpp)
Check. Vi lever med en bil och en elmoppe. Dock, lite problematiskt. Letar elbil.
Mål: Under första halvåret 2009 ska jag tillsammans med övriga i familjen göra en total inventering av våra världsliga tillgångar. Allt som vi inte använder dagligen eller åtminstone ofta, ska re- eller freecyclas. (Stopp för resursslöseri och tjuvhållande på tillgångar)
Nej. Men vi närmar oss den här punkten allt mer. Överflödet skapar stress.
Mål: För hela 2009 ska jag kunna bevisa (iPhone-loggar eller stegräknare) att jag gått i genomsnitt 7,5 kilometer varje dag. (Stopp för stillasittande fettbygge)
Nej. Inte så mycket. Men jag rör mig allt mer. De dagliga lunchpromenaderna med sköna kollegor är välgörande.
Mål: Jag får högst väga 90 kilo vid årets slut. (Stopp för stillasittande fettbygge)
Check. Efter att ha slutat med kolhydrater har jag kommit ned hit. Ska ned en bit till. Mår bättre än på många år. Bästa grejen i år!
Mål: Jag ska inte prata om att flytta någon gång under 2009. (Stopp för orsak och verkan)
Nej. Tvärtom. Har flyttat till Gotland och Tyskland flera gånger i hjärnan. Och till lägenhet. Lär tyvärr fortsätta med det. Det är en del av mig. Att aldrig hitta hem.
Fyra av tio mål är nådda. Ett misslyckande. Men när jag kollar på bilden av mig själv på sidan med de formulerade målen och jämför med vad jag ser i spegeln idag känner jag mig ändå hoppfull.
Fuck The World
OK, nu är klimatmötet i Köpenhamn, COP15 avklarat. Och slutdeklarationen kan väl sammanfattas så här: FUCK THE WORLD. Eller rättare sagt Fuck the people of the world.
Än en gång visar det sig att kortsiktig vinst vinner när det verkligen gäller. Tack, Reinfeldt, Obama och Merkel. Tillsammans med resten av världens ledare har ni fått mig att förstå att det liksom inte är någon idé att hoppas. Hållbarhetsfrågan är bara retorik. Inget annat.
Illusioner är inget annat än illusioner. Jag lägger ned mina nu.
Produktionen fortgår som vanligt
Jag har redan tjatat om hur jag ser på SAAB. Men kan inte låta bli att reagera över att det finns så mycket aningslöshet i så många led av den här affären. Fordonsanalytiker som inte verkar kunna stava till e-k-o-n-o-m-i, kommunpolitiker som tar foten-i-kläm-jajamän-principen till helt nya nivåer, en VD som får Bagdad-Bob att verka lågmäld och fackliga företrädare som kör huvudet i sanden. Dagens bästa citat hämtar jag från en sådan.
– Vi bygger bilar som om inget hade hänt. Produktionen fortgår som vanligt.
På något sätt sammanfattar det uttalandet hela SAAB:s problem. Hade någon beslutsfattare gjort rätt hade företagets framtid kunnat vara säkrad nu. Men istället sikta framåt försökte de som skulle lösa problemet göra det traditionellt. SAAB hade kanske kunnat ha en elbil färdig för produktion under första halvåret 2010 om andra beslutsfattare fått bestämma. Men, en hel aningslös skara charmades av Koenigsegg och drömbilden av en helsvensk bilproduktion. Förr i tiden vann över framtiden.
Och därför finns inte SAAB snart.