Kategori: Friskt och sjukt

Jag funderar lite på det här med energitjuvar. Finns dom eller är dom ett hjärnspöke och en undanflykt för mig som inte riktigt är motiverad att slåss för det jag tror på tjugofyra timmar om dygnet. Ända sedan jag började plugga kommunikationsvetenskap för sjutton år sedan har jag varit omgiven av människor som jag uppfattar som energitjuvar. Långt ifrån alla, men ganska många.
Ibland tror jag att vi som arbetar med information är världens jobbigaste.
Människor som arbetar kreativt, med fotografi, skrivande, design eller något liknande är ofta trygga i sig själva. De vet vad de kan och vad de vill. Men många informatörer är generalister. Kan lite om mycket. Arbetar med ganska abstrakta insatser, strategier och principer. Jag tror att det kan skapa ett ganska knasigt gruppklimat där bekräftelse blir ett självändamål. Där jakten på kvitton på att informatören tänker rätt lätt går över styr. Där gränsen mellan kollega och energitjuv är väldigt fin.
I mitt arbetsliv är det viktigt med ärlighet, öppenhet, prestigelöshet och lojalitet. Till hundra procent. Det är lätt att säga, mycket svårt att leva. Jag måste göra det. Annars bränner jag ut mig igen. Det har jag lärt med den hårda vägen. Men det gör också att jag har lätt för att ställa för höga krav på att de jag arbetar med ska göra samma sak.
Jag är inte alltid så lätt att arbeta med. Är det för att jag blir tjuvad på energi eller är jag i själva verket energitjuven som inte får nog med energi från informatörerna längre?
Ska nog läsa den här boken och se om jag kan få någon vägledning i mina tankar.

Inatt gjorde jag ett återbesök i de sömnlösas värld. Det är inte kul. Måste nog försöka gå till botten med mina sömnproblem. En timmes sömn mellan fem och sex. Nu är jag krossad och ska åka på konferens i två dagar.
Många som känner mig kommer nu ropa: Stress! Byt liv! Men grejen är den att jag mår toppen. Inte ett dugg stressad, vare sig i jobbet eller hemma.

Jag har något fel i huvudet på riktigt. Hela semestern har jag haft fruktansvärda sömnproblem som kulminerade för ungefär två veckor sedan med två helt sömnlösa dygn. Nu när vardagen är tillbaka sover jag igen.
Terapi? Analys? Lobotomi?

Tack och lov att jag kan jobba hemifrån nu. Ella är pigg, men får inte gå till dagis förrän nästa vecka igen. Jag har jobb att göra. Måste få klart en annonsplan och kontakta en byrå som ska göra annonserna till höstens Bo i Huddinge-kampanj. Så skönt då att jag jobbar i en organisation där det är ok att jobba hemifrån. Och som försett mig med tekniken att kunna göra det.
Nu kan jag jobba hemma och få betalt för det. Till skillnad från tidigare i mitt arbetsliv.

Jag ångrar att jag inte försökte bli läkare. Jag ångrar att jag inte försökte bli läkare. Jag ångrar att jag inte försökte bli läkare. Jag ångrar att jag inte försökte bli läkare. Jag ångrar att jag inte försökte bli läkare.

OK, hör ni det mamma och pappa? Jag ångrar att jag inte försökte bli läkare.

Era jobbiga arbetstider skrämde mig. Att ni alltid verkade vara uppslukade av jobbet. Att ni aldrig verkade få sluta vara läkare eftersom vänner och grannar också behövde råd och hjälp hela tiden. Nu ångrar jag det.

Jag älskar människor. Och att hjälpa människor att få ett lättare liv. Jag älskar sjukhusmiljön. Det finns en värme och godhet i den som gör att jag vill stanna kvar varje gång något av barnen skrivs ut, eller är klara med en undersökning. Jag skulle bli en bra läkare. Engagerad, men inte självutplånande. Kapaciteten finns där och jag vet att jag skulle kunna gå igenom utbildningen.

Men det finns några problem:

• Jag skulle aldrig komma in på läkarutbildningen eftersom jag för det första inte har några betyg i naturvetenskapliga ämnen sedan högstadiet och för det andra har bränt alla mina CSN-perioder på min nuvarande utbildning.
• Jag skulle vara mellan fyrtio och femtio innan jag kan börja praktisera medicin.
• Jag intensivt misstror den svenska landstingsorganisationen och vill att sjukvården ska förstatligas OCH privatiseras. (Finns med i programmet för min diktatur.)