De säger att frukosten är dagens viktigaste måltid. Jag tänker att morgonen sätter nivån på resten av dagen. Kanske är det därför mina vardagar alltid är fyllda av stress, ångest och fåfäng jakt på något omöjligt? Sitter igen halvvägs igenom en sådan där morgon som gör att jag vill gå och lägga mig igen och vakna i Happyland.
Tjatigt? Kanske, men jag försöker påminna mig själv om att göra om de här starterna som präglar fem dagar varje vecka. De tar död på något.
Tröttma, yrsel och ångest
Ungefär så här kändes det nu ikväll.
Facebook blir Flashback och jag blir ledsen
Jag vet inte vad som känns värst. Ännu ett toppmöte om klimatet leder till ingenting samtidigt som Facebook blir Flashback när den svenska folkdomstolen förvandlar normalt fungerande tänkande människor till en skriande mobb när en tidning publicerar en illa skriven artikel som leder till ännu en felaktig sanning sprids till tusentals. Det handlar inte så mycket om en lärare och hennes elever i Laxå som om människors oförmåga att stanna upp, tänka, andas och värdera vilken information de delar vidare till andra. Tankens haveri. Som när den behöver justeras i takt med att andra perspektiv presenteras istället springer på i samma spår.
Så dagens värsta skurk är en stackars lärare i Sveriges fattigaste kommun.
När någon vill förändra, fundera eller förnya fel saker i det här iskalla bonnalandet mitt i skogen kan det gå åt helvete. Som idag. I pepparkaksgate. Jättemånga människor borde be om ursäkt för att de spridit trams, men istället har det befästs en sanning om att en skola (troligen hela den svenska skolan) konspirerat för att förstöra det svenska kulturarvet. De säger att PK-maffian har varit framme igen. Att det är dags att säga ifrån. Samma argument och ord som drönarna på Flashback och Avpixlat använder. Samma argument har människor jag litar på och gillar använt på Facebook idag. Utan att tänka efter. Döma utan att veta. Sprider rykten och matar troll.
Jag blir ledsen och trött. Facebook är när det är som bäst en fantastisk källa till känslor och kunskap. Men den här hösten har mitt flöde förvandlats till en gråbrun sörja av självömkan, rykten och ångest. Det kanske är mitt problem. Jag är trött. Inne på slutet av en höst som krävt mycket energi. Den sista stora leveransen ska göras klar veckan som kommer. Sen ska jag bilda aktiebolag. Kanske också slå ihop mig med någon annan. Jag hoppas på förändring.
Kanske en av de där förändringarna bli att lämna Facebook ett tag. Hämta lite styrka på någon annan plats. Jag behöver input. Mer inspiration och glädje liksom. Eller kanske behöver jag bara gallra lite i mina flöden. Läsa några bra böcker. Hänga med fina kompisar som Jon och Lotta. Idag bjöd de på förhäng till fina O, Helga Natt på Stortorget. En sån där grej som får mig att älska Örebro.
Mitt i allt det tramsiga och hemska finns det fortfarande människor som gärna delar med sig av det de gillar. Istället för att fördöma det de inte gillar.
Så här ser jag ut idag. Sur, trött och med en finne som gör jätteont mellan ögonen.
O, Helga Natt. Stortorget, Örebro. Fint.
Upploppet. En ny kollektion åt LipFish är fotograferad. Återstår redigering och produktfoto.
Fyrtioettårig tonåring
Hej. Jag heter Fredrik. Jag är en fyrtioettårig tonåring som just nu sitter och blir rörd till tårar av typiska tonårspekoral som ”Hurt” av Christina Aguillera, ”My all” av Mariah Carey och ”Skin” av Sixx:AM. Känner mig drabbad av den där obehagliga insikten att tiden går och inget är evigt. Som barndomen, lycka eller något annat fint.
Dags att gå spela FIFA 13 med mitt stora barn.
De här känslorna
En av årets roligaste arbetsdagar med ungdomar i Huddinge. Och fantastiska kollegor, inspiratörer, lärare och andra. Väderkaos. Episkt snöfall från alla håll. Insnöad på kvällen. Tolv timmar sen hem. Fikar med min pappa längs vägen som också varit i Stockholm och jobbat. Vi pratar. Han berättar något som får mig att tänka. Som skakar till mig lite. Livet och de här känslorna.
Vill nog gå och sova, men tar itu med att städa i köket, planera eftermiddagens möte, tidig hämtning av Ella, handla matvaror, fixa fotbollsträning och lite mer. Först lunch.
Och alla de här känslorna.
Där jag kommer ifrån
Skogen där dofterna, ljuden och känslan tar mig rakt tillbaka till den tid i livet som jag var lycklig. Barndomen. Lågstadieperioden. Villagatorna där jag cyklade som barn. Huset min bästis Staffan och hans stora familj bodde i. Dungen där vi gömde oss. Asfaltplanen där vi spelade tennis på sommaren och hockey på vintern. De små kullarna där vi rullade nedför. Fotbollsfältet där jag lärde mig att jag var värdelös. Högstadiet där jag lärde mig att hålla mig på min kant och överleva med min smarthet och anpassningsförmåga. Att spela min roll bra och ta precis lagom mycket plats.
Det har gått 25 år sedan jag växte ur Adolfsberg. 23 år sedan jag flyttade därifrån. I dag finns det inte ett spår av att det där området var mitt liv. Att det är här jag kommer ifrån.
Jag faller lite fritt inombords just nu. Förstår att det har med en hel del med min uppväxt att göra. Om rötter som inte finns. När jag går förbi Barkborrevägen, Odensbergsgatan, Guldvingestigen, Getingvägen och Varggropsvägen och husen jag levt i blir det på något sätt väldigt uppenbart. Jag känner mig som en inkräktare. Människorna som tittar ut ifrån fönster och trädgårdar ser på mig med misstänksamma blickar. Mitt på dagen. Arbetsdagen. En man med en kamera. Som försöker komma överens med sig själv om hur det känns att vara tillbaka. Det är här jag kommer ifrån. Det var här familjen jag var ett barn i exploderade och spreds ut. När jag lärde mig att klara mig själv. När de få släktingar vi hade dog samtidigt som mina föräldrar slogs med sig själva och varandra.
Jag förstår att det måste varit fruktansvärda år för mamma och pappa. Så mycket förändrades på så kort tid. För att aldrig komma tillbaka. En del av den smärtan har jag tagit med. Gjort till min egen.
Den här onsdagen gick jag där igen. Det finns inga ringar på ytan längre. Allt är stilla och jag känner inte så mycket när jag går runt på de där platserna. Det är mest lite tomt och sorgligt att det inte finns något som berättar att jag varit där tidigare. Eftersom sammanhanget försvann under de där åren. För att aldrig komma igen.
Jag saknar det. Trots att jag nog aldrig haft det. Den absoluta mittpunkten. Släktens centrum. Familjen där jag inte är pappan, utan barnet. Där jag kan vara liten igen och be om hjälp, tröst och trygghet. Det har jag inte gjort sedan jag sprang runt i Sommaroskogen för mer än trettio år sedan. När jag fortfarande var ett barn.
Kanske är det därför jag mår så bra i den där skogen när jag går där nu igen.
Den här samtiden
Den här samtiden. Känns inte som min samtid. Jag funderar på att lämna läsandet av dåliga nyheter, tyckandet, statusuppdaterandet och tweetandet åt er som har något vettigt att säga. Själv skaffar jag ett torp på landet, fina råvaror och bra vin. Där tar jag långa promenader med hunden och skriver långa texter. Sen kommer ni ut till mig och min röda Philips på helgerna. Där pratar vi, skrattar, gråter och lever. I min samtid.
Ljudet hängde visst inte med i klippet. Chet O’Keefe sjunger ”Some Swedish Men”.
På botten är det fastare under fötterna
Var hos kuratorn idag. Pratade lite mer. Lyssnade. Har kommit till en slags fast punkt. Nått botten på något sätt och här är det lite fastare under fötterna. Jag står här och inser att jag känner mig helt ensam. Det vill jag inte göra längre.
Det här livet som bygger på att jag klarar allt själv måste bli något annat. Men, jag har ingen aning om hur.
Ontet i huvet och ontet i magen
Ontet i huvet efter två timmar med strålkastare i backspegeln och i vindrutan omgiven av totalt mörker. Tomheten i magen efter att ha lyssnat på Michael Endes skrämmande klokheter i nästan fyra timmar. Tröttheten i själen dagens nyheter lämnar efter sig.
I morgon är en annan dag. Då träffar jag kuratorn igen. Hon som ställde den där frågan som fick mig att tänka på andra sätt häromveckan. Vi ska prata vidare om det där. Min hemläxa var att fundera över hur den här självständigheten får mig att känna. Sorg är nog ordet efter tio dagars funderingar. Jag går runt och sörjer hela tiden. Saker som hänt och saker som inte hänt.
Ontet i magen. Har funnits där för alltid.
Att prata om det här med diabetes
Det finns en kurator på Universitetssjukhuset i Örebro. Som jag har fått chansen att prata med. Hon heter Caisa Lindström och har forskat på det här med psykisk ohälsa hos föräldrar till barn med kroniska sjukdomar (främst diabetes). Hon lyssnar på mig. Hjälper mig att tänka lite.
För det är dags att erkänna det igen. Jag mår inte alls bra. Jag fixar inte allt det här det för med sig. Samtidigt har jag byggt mycket av mitt liv på att klara mig själv. Och det här är för stort. För svårt. Energin tar slut med jämna mellanrum. Då är det fint att få hjålp av någon kunnig. Som lyssnar och hjälper.
Jag hoppas att det ska lära mig att be om hjälp oftare. Jag hoppas också att det ska hjälpa mig att göra den där boken jag velat göra i ett par år nu. Berättelsen om hur livet förändras när barnen får diabetes. Reportaget där jag och andra mammor och pappor berättar. Kombinerat med forskningen som visar samma sak. Och forskningen som visar hur det går för våra barn.
14 november är det idag. Året är 2012. Snart har diabetes varit en del av mitt liv i nio år. Mitt stora barn var sju när hon fick sin diagnos i början av december 2003. Ella hann bli två år, innan hon fick sin diagnos hösten 2006. De är mina hårdaste hjältar, men de är mitt jobb också. Ett jobb som aldrig blir klart.
Men, framför allt är de mina barn. De finaste och härligaste flickor jag kan tänka mig. Jag tycker de förtjänar något bättre än det jag kan erbjuda. Vill sluta jobba så hårt för att deras blodsocker ska vara bra. Sluta ha ångest över att jag är en dålig pappa. Eftersom all energi jag lägger på att fundera hur jag kan göra saker bättre gör att jag inte orkar vara det som barnen behöver mest.
En pappa som lyssnar och finns och tröstar och bara älskar liksom.