För ett år sedan var jag på föräldramöte och mingel med andra mammor och pappor med diabetesbarn i Örebro för första gången. Då lärde jag mig nya saker och såg sammanhang jag inte sett tidigare. På något sätt var det livsförändrande.
Ikväll var det dags för ett likadant möte. Inte lika omvälvande efter kunskapen inte var ny den här gången, men likförbaskat en inspirerande och värmande upplevelse. Jag blir inspirerad och peppad av det fina diabetesteamet på barnkliniken vid Universitetssjukhuset i Örebro. Så nu är det dags att fundera på disposition och finansiering. Jag har något att skriva och producera. Det handlar om kunskap, forskning och känlsor kring diabetes. Saker som kommer bli en del av allt fler flickors, pojkars, mammors och pappors liv. Jag har levt med det här i snart nio år. Samlat på mig en hel känslor, erfarenhet och kunskap.
Jag vill vara med och berätta. Göra saker lättare. Så nu måste jag skaffa mig förutsättningar för att skriva. Finansiering är en förutsättning. Kanske dags att prova crowdfunding. Jag behöver en projektledare som driver mig framåt och ser till att jag skriver ned den här berättelsen. Som kan hjälpa mig att tänka ut vilka delar som är angelägna och hur de ska förmedlas. Jag har gått och burit på ganska många saker som jag på olika sätt saknar i det liv jag lever som pappa till två flickor med diabetes.
Dags att göra något åt det. Som kanske kan göra livet lättare för andra i samma situation.
På bilden ligger mitt lilla barn och sover. En lång mardrömslik dag på Karolinska universitetssjukhuset är över för hennes del. Traumatiska upplevelser för en tvååring med mängder av stick, prover och infarter. När det var som värst halvlåg jag på en brits med henne i knäet/på magen och försökte hålla fast hennes armar, huvud och ben med hjälp av sjuksköterskor för att kunna få in en infart. Om och om igen. Det gick inte. Men, här är det klart. Hon sover lugnt. I droppet insulin. Det är en höstkväll 2006. Då har hennes storasyster redan haft diabetes i två år.