Hela mitt liv går ut på att att jag anpassar mig till andras vilja. Att jag kliver in och fixar saker åt andra. Det är för att jag vill vara andra till lags. Genom min uppväxt upptäckte jag att det var det enda sätt jag fick uppskattning och kärlek. Genom att göra saker andra ville ha gjorda. Jag har utvecklat det till perfektion. Så under dygnets alla timmar är det vad jag gör.
Igår var jag och såg Strömstedt & Freud – Du borde gå och prata med någon! En tvåtimmars föreställnig med Niklas Strömstedts musik och terapi tillsammans med psykoterapeuten Per Naroskin. Allt fint regisserat av Sissela Kyle. Jag kände igen mig i pratet. Knappast förvånande, jag har ju ett gäng terapitimmar bakom mig. Nu, en månad innan jag ska fylla 42 år, slår insikten mig ganska hårt.
Det här håller inte. Jag måste börja göra något för mig själv. Som att rädda livet, eller något. På onsdag träffar jag en doktor för att börja åtgärda mina skyhöga blodfetter, kolla mina nivåer av sköldkörtelhormon, be om recept på astmamedicin och kanske viktigast av allt – hjälp och råd för att ta mig ur den här onda cirkeln jag vandrar runt i varv efter varv.
Jag håller på att jobba mig till döds. Istället för att göra verklighet av något viktigare. Häromdagen såg jag en sömnforskare på teven. Han fick berätta lite kort i en morgonsoffa hur människor ska sova bättre. Han hade ett enkelt råd – ta bort allt i livet som inte har med jobb att göra. Inga fritidsaktiviteter som kräver tänkande.
För mig låter det som ett straff. Men, kanske är det precis det som är grejen. Att vegetera.