Idag tog vi bilder på jobbet. Bilder som ska användas på vår nya hemsida. Det här är jag. Och jag undrar nu vad det är för gammal och trött typ som flyttat in i mig. Är det den där gråa farbrorn jag hela tiden tänkt att jag är som till sist har visat sig?
Det är inte bekvämt att titta på de här bilderna.
Istället för rehab
Jag åkte hit. Första ensamma julen. Eller inte ensam, jag skulle ju hänga med min mamma, ta sköna löpturer, landa och läka. Istället blev jag däckad av ett virus. Har legat ned nästan alla dagar, sjukare än jag varit på mycket länge.
Rimligt avslut på det här jäkla året.
H3N2
Årets influensa. Är inte så skön att få i kroppen, kan jag meddela här från en soffa i norra Tyskland.
Äldre
Alltså. Den här bilden som jag tog på order av min mamma. Kvällen jag kom ned hit till Kiel. Den är ganska skoningslös. Jag har blivit väldigt tunn och väldigt gammal. På ett år. Å andra sidan kan jag gå vidare i livet med bättre förutsättningar för hälsan. Och förhoppningsvis använda den här erfarenheten på kloka sätt.
Men, oj vad jag åldrats snabbt.
Saker jag gjort det senaste året
Krossat någons hjärta
Bott i sommarstuga mitt i vintern
Sålt samma stuga
Blivit skuldfri
Mött den stora kärleken
Fallit handlöst och blivit förälskad
Sålt bilen
Fyllt en viktig spellista med fina låtar tillsammans med Någon
Flyttat in i en tvåa och flyttat ut ur den igen
Varit lycklig
Smugit med kärleken
Träffat nya vänner
Stannat upp på Storbron och gråtit till fin musik
Blivit varannanveckasförälder
Steriliserat mig
Skrivit ett helt liv i en hemlig chatt
Gått omvägar på stan för att undvika vissa människor
Älskat och blivit älskad
Börjat cykla
Gjort mig alldeles för ensam för ofta
Tatuerat in massor av viktiga ord på kroppen
Känt att jag lever under hot
Haft alldeles för hög puls lite för ofta
Varit på Österlen för första gången
Fortsatt springa
Varit rädd
Nästan jobbat ihjäl mig igen
Släppt in Någon
Sett mitt stora barn flytta hemifrån
Svimmat ett par gånger
Flyttat in i en fyra med Sara som jag älskar och fyra barn
Gått ned 40 kilo i vikt
Sänkt mina blodfetter
Blivit insläppt av Någon
Hängt i Malmö en hel del och förälskat mig i staden
Gråtit när jag sprungit
Varit ledsen
Blivit friskare
Vandrat på Skåneleden
Sagt upp mig från jobbet
Gått från XL till M/S
Sagt hej då till de jag älskar inför julen
Givit upp
Börjat om
Blivit erbjuden flera jobb
Skrivit på ett anställningskontrakt
Gråtit på konsert
Åldrats mer än ett år
Varit närmare livet än någonsin
Kommit närmare döden än någonsin
Lämnat Sverige för att inte fira jul
Det har varit det värsta året i mitt liv.
Och det bästa.
God jäkla jul
Fyra dagar kvar till jul. Och jag orkar inte mer. Det här året har tömt mig på all energi nu. Så många trånga passager har passerats. Jag har aldrig upplevt så mycket smärta, ilska, sorg och mörker. Och jag har aldrig varit den som orsakat allt detta. Förrän nu.
Fyra dagar kvar till jul. Idag säger jag hej då till mina barn och till hunden. Ligger just nu i sängen och försöker härbärgera den känslan. Jag ska inte fira jul med mina barn. För första gången. Det gör ont. Så förbannat ont.
Alla de här klyftorna som öppnas nu, och som har öppnats under det här året. Jag hatar dem. Priset jag betalar för att jag vill leva. För att jag vill låta hjärtat och magen fatta besluten. Det är högt. Och nu har det nollat mig. Jag känner mig ensam, otillräcklig och omgiven av gråkall decemberluft.
Så nu lämnar jag Örebro. Flyr söderut till mitt andra hemland. Långt borta från de jag älskar mest av allt. Barnen, Sara, bröderna. Jul i exil. Så slutar det här skitåret. Försöker febrilt att knyta upp lösa trådar in i det sista, så att nästa år ska kunna starta på ett bra sätt. Försöker vara starkare och klokare än någonsin. Samtidigt som jag är tröttare än någonsin.
Allt kommer att bli bra. Det vet jag. Men det får gärna börja bli det ganska snart. Det här trycket måste släppa. Jag är trött på ensamheten. Trött på smärtan. På attackerna.
Nu åker jag till mamma. Försöker slicka mina sår. Låta mig tas om hand.
2017 måste bli något annat.
78,1
För första gången sedan tonåren väger jag mindre än 80 kilo. Fascinerande. Jag har snart gått ned 40 kilo i vikt. Ungefär ett år har det tagit. Och nej, det finns ingen plan för detta. Det har bara hänt. Jag tror att livskris, hälsosam kost och löpning har tagit mig hit. Till någon slags rimligare matchvikt.
Nu ska jag ta hand om den.
Någon har hackat sig in i mitt bröst
Det finns en man här i min stad. Han heter Christoffer och är allt jag skulle vilja vara. Han gör väldigt fin musik under namnet Meadows. Och han har hackat sig in i mitt bröst. Som en hacker, alltså. Han har gjort en låt som blivit min nationalsång och häromdagen släppte han en ny låt som liksom fångar väldigt mycket vad jag känner.
You’re the thorn in my heart now
You’re the storm about to start now
When the silence is too loud
You just crash through my dark clouds
Ge mig ett liv
Jag är så fruktansvärt trött på att vara så här känslig som jag är. Att jag inte klarar av att hålla saker borta. Saker som jag inte har råd att ta in. Det öppnar avgrunder mellan mig och människor jag älskar. Människor som jag behöver. Ge mig medicin. En drog. En operation. Vad som helst.
Den här jäkla ökenvandringen måste få ett slut.
I ett förhållande med Fredrik Welander
Det är jobbigt nu. Tusen och åter tusen känslor, reaktioner och små ryck i tillvaron. Hela tiden. Jag har tömt mina batterier och börjat tappa kontrollen. Eller rättare sagt insett att det är väldigt lite av det som känns viktigt för mig just nu som jag kan kontrollera. Så då blir det den här ganska käcka inställningen som måste få råda: JAG MÅSTE FÖRHÅLLA MIG TILL ALLT SOM HÄNDER! Är glaset halvfullt eller halvtomt? I en orimlig värld är det mitt förhållningssätt det är fel på. Igen.
Jag passar liksom inte in. Och det är upp till mig att göra det.
Nåväl. 2016 är ett år när ALLT händer. Konsekvenser av ett helt liv. På gott och på ont. Tillsammans med henne jag älskar har jag petat i det djupa såret i mitt bröst lite för ofta den senaste tiden. Utan att liksom få det att bli bättre. Jag känner mig värdelös på så många sätt. Och att världen inte passar mig på minst lika många sätt. I en tid när jag måste vara bättre än någonsin för mina barn, för de jag arbetar med och för mig själv.
Det funkar så där. Visst, dagarna rullar på, ingen har dött och det mesta som ska göras blir gjort. Men, det räcker inte. Jag vill att mitt liv ska vara något mer än äta, sova, jobba, dö. Jag vill att den urstarka kärlek jag känner just nu ska definiera mer än några små skärvor av tid. Jag vill känna den lyckan oftare. Istället för den olycka och frustration jag går runt och bär på mest hela tiden.
Det kommer att krävas förändringar. Oklart vilka, oklart hur. Men jag måste sluta att köra jättefort i livets vänsterfil nu. Det går inte längre. Måste ta mig in i högerfilen för att hitta nästa avfart. Där ska jag parkera den här förbannade bilen för gott. Kasta bort nyckeln och gå rakt ut i livet. För det är inte motorvägen som är världen. Det är allt det där andra.
Utanför motorvägen finns nämligen det här. Igår när vi åt middag tillsammans. Eller när vi satt i soffan och pratade efteråt så säger hon plötsligt att hon hoppas att det var okej att hon taggade mig på det där sättet. Jag förstår inget eftersom jag inte kollat Facebook på ett par timmar. Så hon förklarar. Och jag dör.
Jag lyckas inte riktigt förklara. Tiotusen tårar känns bakom ögonen. Vill komma ut. Tårar av glädje, lycka och kärlek. Men, jag lyckas inte släppa ut dem. Den här gången heller. Av allt som händer just nu så är det här det som jag vill sätta i mitten. Den punkten. HON är i ett förhållande med Fredrik Welander. JAG är i ett förhållande med Sara Richert.
Det kanske är lite fånigt, men den här lilla bilden är livsviktig.
