Alltså. Det här snacket om att vara självutplånande. Jag lägger det nu.
MVH
Självutplånad
Vägval
I ett helt liv har jag gjort allt för att andra ska ha det bra. Min grej är att se till att saker funkar. Att andras behov blir tillfredsställda. Jag har lärt mig att människor tycker om mig som allra bäst när jag gör det.
Nu funkar det inte längre. Men, hur fasen gör en för att ändra ett livsmönster som sitter väldigt djupt?
Tiden som inte räcker till
Jag har troligen bara en chans, ett liv. Och i det livet finns det bara ett måste. Jag måste dö. Tiden kommer att ta slut för mig, som den gör för alla och allt som lever. Så jag känner att det är viktigt att jag tar vara på den tid jag fått. Och den tiden finns bara på en linje. Jag är en person som lever ett liv och min tidslinje är ganska tydlig.
Men, jag har delat upp den. I massor av olika delar, processer och roller. Med ännu fler mål, saker att göra och hinna med. Och nu säger kroppen stopp. Många celler skriker av trötthet och nollkoll. Egentligen är det ganska enkelt. Varelsen som är jag består av ett gäng kolatomer och lite annat. Sammansatta i en kropp som försöker leva som flera olika kroppar samtidigt. Vilket inte är möjligt. Jag håller på att slita sönder mig själv genom att försöka leva på flera olika tidslinjer samtidigt.
Därför missar jag den jag faktiskt lever på. Som har ett tydligt slut. Så kan jag inte fortsätta. Men, hur fasen ska jag lyckas ändra det, när hela min existens med omvärlden bygger på just samma princip, nämligen att våra uppstyckade jag möts tillfälligt och gör tillfälliga saker tillsammans?
Jag passar inte in. Vill inte göra det. Men, hur fasen kliver jag av? Eller rättare sagt, hur kliver jag tillbaka på den enda tidslinje jag har? Den där jag lämnade någonstans för länge sen. När jag förlorade min egen riktning och började förhålla mig till andras. När jag började anpassa mig. Då, när tiden slutade räcka till.
Insjunken buk och ett kämpande hjärta
Jag var hos doktorn igår. Lite motvilligt. Liksom tvingad av några som bryr sig om mig. Doktorn pratade om att jag såg ut som Iggy Pop, att min buk var insjunken och att det nog behövdes ett EKG. Det sistnämnda såg bra ut och jag tog massor av olika prover. Om några dagar kommer svaren.
Troligen överdoserar jag mitt Levaxin. Hormonet jag tar för att kompensera min defekta sköldkörtel. Det gör att mitt hjärta slår lite för fort och att min ämnesomsättning rusar. Jag får i mig för lite näring och fortsätter att rasa i vikt.
Men på väg till jobbet idag så insåg jag också att jag inte lyckas bromsa. Utan tar på mig för många och för svåra uppgifter för att försöka göra det känns rätt att göra för att andra ska ha det bra. Jag lyckas inte bryta det mönstret. Hinner inte stanna.
Jag vet att det är hjärtat som kommer att döda mig någon gång. Det känns som att jag har det i generna. Att gå runt med hög puls och återkommande hjärtklappning är inte hållbart. Igår när jag låg på en brits med de där påklistrade små grejerna på överkroppen, handlederna och anklarna (de där grejerna som leder signalerna från min kropp till EKG-apparaten) så kände jag det tydligt.
Jag vill inte vara här. Redan.
Ett år
Det har gått ett år nu. Sedan jag flyttade ut från ett liv. Kanske är det symptomatiskt att det är turbulens runt mig just nu? För nu skakar det och gungar rejält. På så många sätt. Ikväll tänker jag på hur ont det gjorde för ett år sedan. Ikväll gör det lite extra ont eftersom jag saknar mitt stora barn. Några månader efter att jag flyttade så gjorde hon det också. Och vi fick aldrig göra något avslut. Allt blev så konstigt.
Det här året som gått. Det har satt spår i mig. Ungefär så här:
Ge upp eller gå framåt?
När ger en upp? När går en framåt? Vad är skillnaden?
Dom som försvann
Tål att upprepas. Med jämna mellanrum.
Kameran glider över guldgula fält
Ja, vi vet du behöver hjälp
Den här stan gör mig galen ikväll
Du kommer aldrig mer hitta hem
Vill ge dig allting ikväll
Du kommer aldrig mer bli dig själv
Du kommer aldrig mer bli dig själv
Du kommer aldrig mer bli dig själv
Du kommer aldrig mer bli dig själv
Kameran glider över guldgula fält
Ja, vi vet du behöver hjälp
Den här stan gör mig galen igen
Du kommer aldrig mer bli dig själv
Och jag tror minsann min själ dör av svält
Man blir trött på ditt jävla gnäll
Man blir trött på ditt jävla gnäll
Man blir trött på ditt jävla gnäll
Man blir trött på ditt jävla gnäll
Man blir trött på ditt jävla gnäll
Man blir trött på ditt jävla gnäll
Man blir trött på ditt jävla gnäll
Vem har flyttat in i mig?
Idag tog vi bilder på jobbet. Bilder som ska användas på vår nya hemsida. Det här är jag. Och jag undrar nu vad det är för gammal och trött typ som flyttat in i mig. Är det den där gråa farbrorn jag hela tiden tänkt att jag är som till sist har visat sig?
Det är inte bekvämt att titta på de här bilderna.
Istället för rehab
Jag åkte hit. Första ensamma julen. Eller inte ensam, jag skulle ju hänga med min mamma, ta sköna löpturer, landa och läka. Istället blev jag däckad av ett virus. Har legat ned nästan alla dagar, sjukare än jag varit på mycket länge.
Rimligt avslut på det här jäkla året.
H3N2
Årets influensa. Är inte så skön att få i kroppen, kan jag meddela här från en soffa i norra Tyskland.