Vi möts på en trottoar. Jag frågar hur det är. Hon gråter. Jag håller om henne. Länge. Hon skakar. Jag säger att allt ska bli bra. Om och om igen. Vi går in. Pratar länge med kuratorn. Om vad de pratat om på egen hand. Men, samtalet präglas av de där tårarna. Av det akuta läget. Hon säger att hon vill ha antidepressiva. Tårarna rinner ned för kinderna. Vi försöker hitta en väg framåt. Jag försöker, med brusten röst, få henne att förstå att det bara är tillsammans vi kommer att klara av detta. Att hon inte kan göra det ensam. Att det inte är något fel på henne. Att hon inte kan göra mig illa. Att vi måste förstå hur vi hör ihop och att det är så vi kommer att ta oss framåt. Det är så mycket som är så sorgligt och så trasigt.
Hon är mitt barn.
Jag och hennes mamma finns där. Men något gör att vi inte når varandra. Jag vet hur hon har det. Jag har varit där själv. Hela livet. I det mörkret. Ensam. Med alla känslorna. Hon har blivit en mästare i att möta mig. Att säga det jag behöver höra. Men, hon säger inte det hon behöver säga. För sin egen skull. Hon är fjorton år. Utan självkänsla. Rädd för framtiden och nutiden. Med ett diabetesmonster som äter på henne hela tiden. I en verklighet som förändrats totalt sedan vår familj slutade att finnas.
Jag är hennes pappa.
Det här livet med trasiga barn. Med fulla agendor. Hot och hets och kamp och kramp. Det funkar inte för henne. Det funkar inte för mig. Men, det funkar inte att vi försöker hitta lösningarna inom oss själva längre. Vi behöver hjälpa varandra. Vi behöver ta hjälp av andra. Vi måste känna att vi hör ihop. Skratten som försvunnit måste komma tillbaka. Vi behöver känna att vi älskar. Att vi är älskade. Att vi behövs och att det bästa inte har hänt än. Alla de där orden jag använder faller liksom platt på marken. Nu står vi här. Mitt i mörkret. I en värld som tas över av diktatorer. I en värld som snart är förstörd. Omgivna av människor som vill ha mer, mer och mer.
Vi måste vara tillsammans.
Varför är det så svårt?
Varför gör det så ont?
Varför går det i arv?
Jag vet inte. Men nu måste vi ändra på något. Eller allt.
