Jag sammanfattar tiotalet

Råkade läsa min sammanfattning av nollnoll-talet igår. Så här kommer en sammanfattning av tiotalet:

Flyttade från Stockholm tillbaka till Örebro. Från villaliv till stadsliv i lägenhet. Försörjde mig själv fullt ut i egen firma. Det gick bra. Sen gick relationen sönder. Jag sökte ett jobb. Vi skilde oss. Jag gjorde henne väldigt illa. Någon annan blev förälskad i mig. Jag blev förälskad tillbaka. Vi kom från två helt olika håll, helt olika i allt. Mycket gjorde ont i många år, samtidigt som kärleken bara växte. Himmel och helvete. I världen utanför blev demokratin försvagad, tillväxten växte allt mer och den globala uppvärmningen växte i samma takt. Jag har varit mer olycklig än lycklig. Började meditera den senaste månaden av årtiondet. Den djupare meningen i detta är glasklar. Jag har gått hundratals timmar i terapi och förstått hur tidigare relationer påverkat mig, liksom insikten av att jag har stort behov av lugn och ro eftersom mitt högkänsliga jag inte klarar av hetsen, tempot och aggressionen i den där samhälleliga jakten på något jag inte ens vet vad det är. Jag vill bara känna mening och kärlek. I en värld som vill något helt annat.

Någonstans känns det som att det inte kommer att bli några fler sammanfattningar av årtionden från de här fingrarna.

Studielånet avbetalt

29 år efter att jag började på Komvux. 27 år efter att jag började på högskolan som senare blev universitet. Så lång tid tog det att betala av studielånet. Kanske det viktigaste och bästa lån jag tagit. Jag hade inte klarat mig utan det.

Sammanhang, principer och mindre ensamhet


Jag trivs inte. Det är så mycket som förändrats de senaste åren. I mitt personliga privatliv har allt vänts upp och ned. I samhället jag lever i har väldigt mycket, länge och sakta men säkert, rört sig i en riktning jag inte står ut med. Så här står jag, alltför ofta med en stark känsla av ensamhet. En känsla av att jag är fel person på fel plats i fel tid i fel kropp. Flykten drar i mig. Jag har flyttat från Örebro till Stockholm och tillbaka igen. Jag har brutit upp, sårat och försökt bygga upp ett nytt liv. Nu behöver jag stanna upp och tro på något. Mer än någonsin. Och det är väldigt svårt.
Men, sedan en tid tillbaka har jag bjudits in i ett sammanhang som ger mig något att tro på. Något väldigt fint och viktigt. Vi är en grupp som sedan i höstas ses för att prata om hur politik skulle kunna se ut på nya sätt. Inte bara politiska idéer utan även hur politiker och politik skulle kunna vara. Om du tänker vad du får upp för bilder eller känslor när du tänker på politik och politiker – de bilderna, är de tvungna? Eller går det att göra annorlunda, kan det vara annorlunda?
Vi tror det.
Vi försöker se hur politiska samtal skulle kunna vara mer respektfulla och söka lösningar, istället för att söka konflikt. Hur det skulle gå att i politiskt tänkande och talande titta på helheten. Hur idéer om politik och vårt gemensamma samhälles utveckling kan leda till olika konsekvenser och effekter. Bra och dåliga. På kort och lång sikt. För olika människor.
Efter att vi nu pratat i vår grupp ett tag vill vi gärna prata med fler. Vi har några frågor om det jag skrivit här, men tänker att vi också vill prata fritt.
Det handlar alltså om hur politik är, just nu. Och hur politik skulle kunna vara. Mer i sitt beteende, än i själva idéerna. Det kan förstås gå ihop ibland. I nuläget är det alltså inte så att vi pratar om idéer som skulle utgöra ideologi eller program för ett parti eller en rörelse, utan mer hur partier och rörelser skulle kunna agera annorlunda.
I vårt sammanhang utforskar vi nya former för politik, och vi har gjort förslag på fem principer som vi tror skulle kunna göra skillnad.

1. I utveckling av idéer och värdering av olika idéer med samma mål, alltid lista tänkbara effekter och bieffekter på kortare sikt och på längre sikt. Gärna utifrån fler än två steg och med givna tidsperioder. Exempelvis direkt, efter ett år, fem, tio, tjugofem, femtio, hundra.
2. I presentation av idéer vara öppen med vad som kan bli positiva effekter på kort och lång sikt, och vad som kan bli negativa effekter på kort och lång sikt – på hela systemet och hela jordklotet. Beskriva dessa effekter hederligt och evidensbaserat, och gärna också beskriva vad som är positivt och negativt med de idéer som väljs bort.
3. Använda sakliga och evidensbaserade beskrivningar av situationer och undvika metaforer för konflikt, dualism, kamp och aggressivitet.
4. När en idé uppstår, urskilja om det är drivet av en ideologisk prioritering eller en möjlighet till makt (position, pengar, röster, stöd i opinionen, popularitet eller andra kapital). Och följdaktligen agera utifrån ideologisk prioritering snarare än möjlighet till makt.
5. Som positiva effekter räkna det som ökar möjligheterna att i den givna kontexten uppfylla de mänskliga rättigheterna.

Stina Oscarsson berörde mig på ett frukostmöte jag och Någon var med på i Simrishamn för ett par veckor sådan. Nu sitter jag på ett tåg mellan Stockholm och Örebro och läser hennes kloka tankar i boken ”Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig?” (som bygger på Gene Sharps tankar om icke-våld för att gå från totalitära lösningar till demokratiska sammanhang):

”Det är bråttom, men inte så bråttom att vi får offra demokratin.
Det är bråttom, men inte så bråttom att vi får sluta tänka.
Det är bråttom, men inte så bråttom att vi får sluta förstå hur våra meningsmotståndare tänker.
För vi måste göra det tillsammans.
Det är bråttom och det är mycket som går åt fel håll, men klimatet får aldrig bli en hävstång för andra orättvisor än sin egen. Det kan skada frågans trovärdighet.
Det är bråttom, men vi får inte kidnappa konsten och kulturen till att försöka hamra in detta i huvudet på de som vi upplever inte förstår.
Det är bråttom och vi håller på att förlora kontrollen.
Men just därför ska vi ta det lugnt.
För att komplicerade frågor kräver komplicerade svar.
Även om, eller just därför att, det är bråttom.”

Jag vill leva ett liv där jag utvecklas som människa i sammanhang – och i ett samhälle – som gör det utan att begränsa eller förstöra någon annan levande varelses möjligheter till samma utveckling. Jag vill göra det utan att skada mig själv eller andra på vägen. Det blev klart för mig när min vän Carlos bjöd in mig i ett sammanhang där jag förstod att vi faktiskt är flera som vill detta. Som tror att människor i grund och botten är ganska bra på att söka fredliga lösningar med respekt för varandras lika rättigheter. Nu utvecklas det här sammanhanget. Och det är hoppfullt. För jag har gjort tvärtom de senaste åren. Samtidigt som jag ser allt klarare, så har jag skadat mig själv och andra.
Det borde egentligen vara ganska enkelt. Människan vill leva i frihet, lugn och trygghet. Vara i meningsfulla sammanhang tillsammans med andra. För att kunna överleva på sikt så måste vi också inse att vi är en integrerad del av ett väldigt stort ekosystem som kallas planeten Jorden. Där är vi lika lite (eller lika mycket) värda som allt annat levande. Med de här insikterna kan vi sätta upp mål och fredlig samexistens där ingen begränsar någon annan.
Förbereder vi oss för krig och kamp, då får vi krig och kamp.
Förbereder vi oss för fred, frihet och tillsammansskap, då får vi fred, frihet och tillsammansskap.
Jag har inte tid att vänta längre. Men måste vara lugn. Kanske är det nu vägen öppnar sig, kanske inte.
Men det är skönt att vara mindre ensam.

Hundra saker


Dagens bästa grej på kontoret i Huddinge, en fin affisch från Raoul Wallenberg Academy, som någon satt upp. Läser och blir glad. Hittar de hundra punkterna på webben också.
OK, väldigt mycket är självklart. Men ska det sättas upp affischer på arbetsplatsen får de gärna innehålla såna här checklistor. Jag laddar ned den och kommer att sätta upp en A3 på kontoret i Örebro också. Kanske hemma.

Unga människor och hjärtan


Utanför kommunhuset i Huddinge finns en liten park. Demokratiparken heter den. I den parken står ett antal flaggstänger. Där brukar det vaja flaggor med kommunens vapen/logo på, en EU-flagga samt en svensk flagga. I slutet av förra veckan hissade någon en nazistflagga här. Den där röda med en vit cirkel och ett hakkors. Det gjordes i en samlad aktion (eller kanske attack) vid flera kommunhus och offentliga byggnader i Stockholm samma dag. Tydligen så är nazister aktiva i Huddinge och mina gamla hemkvarter i Stuvsta. Vilket de också är i Örebro (där jag lever nu). I helgen marscherade de och tog plats på två torg utan tillstånd.
Nu har människor i Huddinge svarat. På kanten till vattenspegeln i parken har det tejpats fast hjärtan. Med viktiga och fina budskap. Handstilen får mig att tro att det är unga människor. De där som inte givit upp än. Som tycker att medmänsklighet är något viktigt.
Jag ska snart gå igenom den här parken igen. För att göra en föredragning för personal på kommunstyrelsens förvaltning. Jag tar med mig det som skrivits på de här lapparna. Det är ju liksom därför jag gör det jag gör. För att människor är bäst tillsammans. Och när vi är olika.

Fyrtiosju


Idag fyller jag år. Fyrtiosju. Tre år kvar till den gräns jag planerat för. Eller hoppats nå. Firas i stillhet.

När spåren försvinner


Det finns en del av Norra kyrkorgården i utkanten av Örebro som är bottenlöst sorglig och hoppfull samtidigt. Där ligger barnen som bara fick några timmar, veckor, månader eller år…. för länge sedan. Barnen som föddes samtidigt som mina föräldrar och bar den generationens namn. Deras föräldrar är borta och ingen tar längre hand om deras gravar. Gravar som nog försvinner snart. Jag läser namnen, fina meningar och känner hur tydligt livets tillfällighet är. Några får bara andas några korta andetag och knappt sätta några spår i jorden. Andra får trampa längre på sin stig. Men till sist tar stegen och andetagen slut för oss alla. Och på den här delen av kyrkogården blir det också smärtsamt tydligt att spåren av oss försvinner.
Vi är inget i det stora hela. Har vi tur berör vi varandra, men till sist är de vi berört också borta och då kommer spåren av oss att försvinna.
På något konstigt sätt är det hoppfullt. Jag trivs på kyrkorgården. Människorna som finns här är så oerhört mycket lättare att ha omkring sig. Deras kamp är över. Men, deras berättelser dröjer sig kvar. Lugnt, stilla och fint. Omgivna av vackra träd och ständigt fågelkvitter. Livet är kanske som allra bäst här, på kyrkorgården. Där spåren sakta men säkert försvinner.
Jag känner mig hemma här. På något sätt känner jag en större samhörighet med de som gått före. Människorna som lämnat spår efter sig, men som är på väg att suddas ut. Det här är en plats där det är tydligt att det är dags för mig att börja göra plats för andra. Att min egen kamp för att få plats har gått mot sitt slut. Att det är dags för mig att göra plats för andra. Jag har aldrig klarat av kampen. Lugnet är viktigare. Sammanhangen blir klarare då.




Att möta en människa

För ett år sedan mötte jag en människa. I ett sammanhang. Sedan har vi sprungit på varandra i andra sammanhang. Det här är en klok, varm och fin människa. Idag fick jag samtal med honom inför en grupp studenter på universitetet. Vi prata om entreprenörskap, kultur, musik, livet och sånt. Sen åt vi lunch och prata om samma sak, men på ett annat sätt. Jag är oerhört glad och tacksam över att mina vägar korsat med Magnus Sundell.

Människan är ett känsligt djur


Igår lyssnade jag på Lundströms bokradio i P1. Marie Lundström samtalade med Rafael Donner och jag blev så intresserad att jag kände att jag ville köpa hans bok. Det var något i hur han pratade. Något som fångade mig.

Jag tror inte att medeltida livegna drömde om att bli rika, för de bombarderades inte på samma sätt av berättelser om korkade miljonarvingar a’la Kardashian och Hilton, och övernattsmiljonärer a’la Zuckerberg, Brin, Page, Musk eller varför inte Abramovitj, de utsattes inte för framgångsberättelserna om invandrarkillen från slummen som hette Zlatan eller grannhusets Birgit som plötsligt vann på lotto, de tvingades inte lyssna på alla self-made millionaires som så frenetiskt försöker övertyga andra om att hela den där grejen med att bli rik inte var så svår. Dagens drömmare ser inte de tusentals konstnärerna och företagarna som drömde stort men som åstadkom väldigt lite, utan de ser endast framgången och rikedomen, och ju mer pengar målas upp som något var och en med ihärdigt arbete och en gnutta tur och talang kan införskaffa, desto mera och större kommer människor att våga drömma och desto mera kommer homo empathicus att ersättas av homo oeconomicus.

Så jag letade runt i Stockholm city efter boken och hittade den. Öppnade den på tåget tillbaka till Örebro och det slutade med att jag läste hela boken på resan. En fin känsla spred sig i kroppen. Jag känner igen tankarna, livshistorien och varifrån idéerna kommer. Jag har varit där, är där.

Framtidsvetare talar om ett kommande, kanske dystopiskt samhälle där information och kunskap är molnbaserat, där individens sinne endast är en myra, eller ett bi i en större, kollektiv koloni. Men, efter att ha försökt leva utan tid insåg jag att vi redan var där – jag insåg att vi är rädda för att bli något vi redan är. Den individuella tiden vittrade och försvann för länge sedan. Vi lever i en synkroniserad värld och arbetarbina surrar på i vår stora kupa: ingenting i vårt samhälle skulle fungera utan en gemensam kollektiv tidsuppfattning, hela vår infrastruktur vilar på grundstenen att den enes tid ska vara densamma som den andres. Mycket i världen är fortfarande i osynk, vi har inte ens ett gemensamt system för vägguttag eller för den delen vilken sida av vägen man ska köra på, med Greenwich Mean Time har en global räckvidd, och då man på kakaoplantagen i Ghana eller i kibbutzen i Israel tittar på klockan baserar den sig på samma system. Att säga att kristendomen är världens största religion är en sanning med modifikation, för det finns ingenting vi dyrkar lika kollektivt och fanatiskt som klockans tick och tack.

En överklasspojke från Finland. Jörn Donners son. Uppenbarligen har vi något gemensamt. Det är skönt att läsa, det känns som att hitta en tvillingsjäl på något sätt. Även om det som han skriver i sin essä knappast är några världsomvälvande saker.

Att det bara är människan som har en själ har med andra ord varit en väldigt behändig lögn. Lögner upprätthålls endast så länge de är nyttiga, och tack vare denna lögn har vi kunnat ödelägga och överbefolka vår planet till den grad att vår hämningslösa förstörelse nu hotar att ödelägga oss själva.

Jag har formulerat mig på andra sätt. Och i takt med att jag gräver djupare i Dark Ecology och mitt eget känsloliv så blir jag lite mer lugn, grundad och kanske till och med lite hoppfull. Rafael Donner avslutar sin bok så här. Det är fint.

Jag är inte en ö utan jag tror på människan: jag vill dela min känsla av tiden som går med någon annan, jag tror på kärleken, på livet efter mitt, på kontakten människor emellan och på känslornas språk – människans språk.
Där bygger jag min kyrka.