fredrik welander i ett långt samtal
Det här är en av Hannas favoritlåtar. ”What I’ve Done” med Linkin Park. Den säger egentligen allt just nu. Därför är den också min favoritlåt idag, medan jag försöker få ordning på räkenskaper, saker som ligger överallt och smutsiga kläder.
So let mercy come
And wash away
What I’ve done
I’ll face myself
To cross out
What I’ve become
Erase myself
And let go of
What I’ve done
For what I’ve done
I’ll start again
And whatever thing
May come
Today this ends
I’m forgiving
What I’ve done
Vaknar utsövd. Ingen väckarklocka, inget barn som väcker mig. Går upp, bakar scones, gör smoothie och te. En Isolalatte toppar njutningen. Hinner gå igenom mina nyhetskanaler i lugn och ro. Det är inte många gånger varje år som jag upplever den här typen av GOD morgon.
Idag är inget omöjligt. Eller överdrivet.
Ella och jag har varit på biblioteket. Nu är vi i Rådsparken. Solen skiner och luften är lätt att andas.
Efter att frukosten är klar kräver mitt goda kaffe en cigg för att njutningen ska få den där yttersta spetsen. I kombination med några små detaljer framför ögonen slutar det hela med en nästan religiös upplevelse.
Lyckliga jag. Har fått besök av en prinsessa och en fé. Först har de i ett trollslag förvandlat Ellas rum till en leksakskaos. Sen har de ätit varsin glassbåt. Nu gör de det en prinsessa och en fé måste göra: tittar på Askungen.
Prinsessan har tagit tronen.
Fén är lite rädd om vingarna och har satt sig på soffkanten.
Efter den här makalösa helgen känner jag mig On Top of The World. Eller åtminstone On Top of My Mind. Värmen har letat sig in i varenda liten cell och spridit behaglighet i hela min uppenbarelse. Grymt skönt. Börjar inse att jag är en sommarmänniska. Har förnekat det i många år, men nu är det bara att rida på den här kärleksvågen så länge den bär. Jag känner mig som naturen just nu. Något nytt slår ut i blom varje dag.
Supersweet.
En mamma och pappa får ett barn. Tre systrar får en syster till. Men, något går fruktansvärt fel när livet ska hjälpas till världen och det lilla barnet får en oreparabel skada. Under sitt tredje levnadsår ger hennes kropp upp. Världen får ännu en änglapappa och en änglamamma. Tre systrar sörjer förlusten av den fjärde. Söndriga och sargade möter de en vardag där de efter tre års vård av sitt eget barn plötsligt inte längre omfattas av socialförsäkringen. Sorg är inte en sjukdom. En lång grå vinter följer. När änglabarnets fjärde födelsedag ska firas samlar familjen ihop sig för att minnas. Graven görs fin, presenter läggs vid stenen. Men dagen efter när födelsedagen ska firas har någon vandaliserat graven. Rivit sönder, stulit och skändat.
Jag läser en insändare i vårat lokala blad som vänder ut och in på min mage. Vill skrika rakt ut, sända ett larm till Gud eller karmapolisen. Något är hemskt fel här. Det kan inte vara meningen att min vän och hans familj ska lida mer. En mamma och en pappa samt tre fina flickor som fått leva i etthundraåttio utan andningspaus under många år behöver lite ro nu. Jag ber att de ska få leva igen.
Deras karma behöver upprättelse. De behöver utsättas för den goda konspirationen. Men jag vet inte vad jag ska göra.
När jag åker hem från Söder efter att suttit en dryg timme och pratat med två sköna människor jag aldrig träffat förr känner jag mig upprymd och glad. Världen är full av vänliga människor. Jag känner mig omgiven av såna. Så kram till dig och alla andra som är som du.
De två sköna människor jag träffade ikväll i en lägenhet på Skånegatan jag fotografera när de gifter sig senare i vår. Vet redan nu att bilderna kommer bli bra.
När jag sitter på moppen med Pennebakers solskenspop i hörlurarna och passerar Trehörningens spegelblanka vattenyta på väg till jobbet känns som att jag lever i en önskedröm. Efter sju år i Default City känns det som att bitarna äntligen hamnat på rätt plats. Det känns som att jag får ny energi och äntligen kan ta itu med saker som legat och skavt under huden hela tiden.
Och det bästa av allt är att det inte är på låtsas, utan på riktigt. Livet är riktigt vackert nu. Om en vecka blir jag trettiosju och äntligen känner jag mig vuxen.