Kategori: Den goda konspirationen

Jag trivs inte. Det är så mycket som förändrats de senaste åren. I mitt personliga privatliv har allt vänts upp och ned. I samhället jag lever i har väldigt mycket, länge och sakta men säkert, rört sig i en riktning jag inte står ut med. Så här står jag, alltför ofta med en stark känsla av ensamhet. En känsla av att jag är fel person på fel plats i fel tid i fel kropp. Flykten drar i mig. Jag har flyttat från Örebro till Stockholm och tillbaka igen. Jag har brutit upp, sårat och försökt bygga upp ett nytt liv. Nu behöver jag stanna upp och tro på något. Mer än någonsin. Och det är väldigt svårt.
Men, sedan en tid tillbaka har jag bjudits in i ett sammanhang som ger mig något att tro på. Något väldigt fint och viktigt. Vi är en grupp som sedan i höstas ses för att prata om hur politik skulle kunna se ut på nya sätt. Inte bara politiska idéer utan även hur politiker och politik skulle kunna vara. Om du tänker vad du får upp för bilder eller känslor när du tänker på politik och politiker – de bilderna, är de tvungna? Eller går det att göra annorlunda, kan det vara annorlunda?
Vi tror det.
Vi försöker se hur politiska samtal skulle kunna vara mer respektfulla och söka lösningar, istället för att söka konflikt. Hur det skulle gå att i politiskt tänkande och talande titta på helheten. Hur idéer om politik och vårt gemensamma samhälles utveckling kan leda till olika konsekvenser och effekter. Bra och dåliga. På kort och lång sikt. För olika människor.
Efter att vi nu pratat i vår grupp ett tag vill vi gärna prata med fler. Vi har några frågor om det jag skrivit här, men tänker att vi också vill prata fritt.
Det handlar alltså om hur politik är, just nu. Och hur politik skulle kunna vara. Mer i sitt beteende, än i själva idéerna. Det kan förstås gå ihop ibland. I nuläget är det alltså inte så att vi pratar om idéer som skulle utgöra ideologi eller program för ett parti eller en rörelse, utan mer hur partier och rörelser skulle kunna agera annorlunda.
I vårt sammanhang utforskar vi nya former för politik, och vi har gjort förslag på fem principer som vi tror skulle kunna göra skillnad.

1. I utveckling av idéer och värdering av olika idéer med samma mål, alltid lista tänkbara effekter och bieffekter på kortare sikt och på längre sikt. Gärna utifrån fler än två steg och med givna tidsperioder. Exempelvis direkt, efter ett år, fem, tio, tjugofem, femtio, hundra.
2. I presentation av idéer vara öppen med vad som kan bli positiva effekter på kort och lång sikt, och vad som kan bli negativa effekter på kort och lång sikt – på hela systemet och hela jordklotet. Beskriva dessa effekter hederligt och evidensbaserat, och gärna också beskriva vad som är positivt och negativt med de idéer som väljs bort.
3. Använda sakliga och evidensbaserade beskrivningar av situationer och undvika metaforer för konflikt, dualism, kamp och aggressivitet.
4. När en idé uppstår, urskilja om det är drivet av en ideologisk prioritering eller en möjlighet till makt (position, pengar, röster, stöd i opinionen, popularitet eller andra kapital). Och följdaktligen agera utifrån ideologisk prioritering snarare än möjlighet till makt.
5. Som positiva effekter räkna det som ökar möjligheterna att i den givna kontexten uppfylla de mänskliga rättigheterna.

Stina Oscarsson berörde mig på ett frukostmöte jag och Någon var med på i Simrishamn för ett par veckor sådan. Nu sitter jag på ett tåg mellan Stockholm och Örebro och läser hennes kloka tankar i boken ”Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig?” (som bygger på Gene Sharps tankar om icke-våld för att gå från totalitära lösningar till demokratiska sammanhang):

”Det är bråttom, men inte så bråttom att vi får offra demokratin.
Det är bråttom, men inte så bråttom att vi får sluta tänka.
Det är bråttom, men inte så bråttom att vi får sluta förstå hur våra meningsmotståndare tänker.
För vi måste göra det tillsammans.
Det är bråttom och det är mycket som går åt fel håll, men klimatet får aldrig bli en hävstång för andra orättvisor än sin egen. Det kan skada frågans trovärdighet.
Det är bråttom, men vi får inte kidnappa konsten och kulturen till att försöka hamra in detta i huvudet på de som vi upplever inte förstår.
Det är bråttom och vi håller på att förlora kontrollen.
Men just därför ska vi ta det lugnt.
För att komplicerade frågor kräver komplicerade svar.
Även om, eller just därför att, det är bråttom.”

Jag vill leva ett liv där jag utvecklas som människa i sammanhang – och i ett samhälle – som gör det utan att begränsa eller förstöra någon annan levande varelses möjligheter till samma utveckling. Jag vill göra det utan att skada mig själv eller andra på vägen. Det blev klart för mig när min vän Carlos bjöd in mig i ett sammanhang där jag förstod att vi faktiskt är flera som vill detta. Som tror att människor i grund och botten är ganska bra på att söka fredliga lösningar med respekt för varandras lika rättigheter. Nu utvecklas det här sammanhanget. Och det är hoppfullt. För jag har gjort tvärtom de senaste åren. Samtidigt som jag ser allt klarare, så har jag skadat mig själv och andra.
Det borde egentligen vara ganska enkelt. Människan vill leva i frihet, lugn och trygghet. Vara i meningsfulla sammanhang tillsammans med andra. För att kunna överleva på sikt så måste vi också inse att vi är en integrerad del av ett väldigt stort ekosystem som kallas planeten Jorden. Där är vi lika lite (eller lika mycket) värda som allt annat levande. Med de här insikterna kan vi sätta upp mål och fredlig samexistens där ingen begränsar någon annan.
Förbereder vi oss för krig och kamp, då får vi krig och kamp.
Förbereder vi oss för fred, frihet och tillsammansskap, då får vi fred, frihet och tillsammansskap.
Jag har inte tid att vänta längre. Men måste vara lugn. Kanske är det nu vägen öppnar sig, kanske inte.
Men det är skönt att vara mindre ensam.