Om ett halvår ska vi på bröllop i Norrbotten. Jag frågar Ella vad man gör på ett bröllop:
– Pussas, dansar och äter tårta, svarar hon.
En riktig vän
Det går att vara fyra år och ha en riktig vän. I morse när jag lämnade Ella på dagis var det spännande. För första gången på tre veckor skulle hon äntligen träffa sin kompis Vilma. När vi kom fram hängde Vilmas kläder på kroken. Ella såg spänt förväntanstfull, men lite blyg, ut. Vågade inte gå in. Så jag gick in, letade rätt på Vilma och sa ”Tjena!”. Vilma tittade upp på mig, sprack upp i ett jätteleende och rusade förbi mig och letade rätt på Ella.
Sen ställde sig tjejerna näsa mot näsa och tittade djupt i varandras ögon. Stod stilla så i ett par sekunder. Och som på en given signal omfamnade de varandra samtidigt, hårt och innerligt. Sen bara stod de så. I tio sekunder, tjugo…. och då var jag tvungen att gå ut eftersom mina ögon började tåras.
Det var det finaste jag sett sedan Hannas kompis Laura gjorde en liknande grej när Hanna kom tillbaka till förskolan efter att ha legat på sjukhus i två veckor när hon fick sin diabetesdiagnos.
Jag blir alldeles varm i kroppen bara av att skriva om det. Och skickar ut en riktig stenhård kram till dig som känner att du vill ha en. Lite grann som Meat Loaf i Fight Club. Men utan ironi.
Lillasyster!
Ella har gjort en lillasyster. Nu ligger hon på kudden bredvid Ella.
Nu stänger vi Uppsala
Klockan är femton minuter över ett. Det är natt mellan måndag och tisdag. Storvreta Cup är över för Hannas del. Huddinge åkte ut i B-slutspelets semifinal mot Rönnby. Hanna är utslagen men inte alltför nedslagen. Hon vet att hon gjorde sitt bästa och ser fram emot kommande innebandymatcher. Mer kan ingen begära.
Ella har somnat in lätt speedad efter att ha varit uppe länge. Semifinalen spelades 22:05 och vi var på plats hela klanen. Nu har vi hämtat hem Hanna till hotellrummet eftersom stora delar av laget valde att bryta upp och åka hem till stan. Därför lurar vi till oss en extra hotellfrukost i morgon och sen stänger vi Uppsala för den här gången. Hanna och jag är ganska överens om att dissa staden. Hon säger att den är en trist fabriksstad med sunkiga affärer. Jag lägger till en massa trista akademiker (fast många kuliga också) världens bredaste och rakaste gator/vägar men också med de flesta rödljusen vilket gör att bilarna nästan står still på tomgång hela tiden.
Nu ska vi sova gott, äta en redig hotellfrukost och ta oss hem till stan.
"De andra vill inte leka med mig"
Dialog på ett lekland med anledning av att barnet ser lite moloket ut:
Pappan: Vad är det?
Barnet: De andra vill inte leka med mig.
Pappan: Men vi är ju inte härifrån.
Barnet är tyst.
Ibland går det inte att säga rätt saker.
Hanna är min idol ibland
När Hanna ger sitt allt och kämpar blir jag stolt. Alldeles varm inombords och det känns som att min kropp är omgiven av en kontur i neon som blinkar ”Det där är min dotter!!!”. Då växer jag. I eftermiddagens match var det så. Då är jag övertygad om att hon kommer spela i landslaget en dag, minst. Sveriges alltså, för i mitt är hon redan en lysande stjärna.
En bra grej, två dåliga
Ella äter pannkakor på Scandic. Hon tyckte det var gott och åt med god aptit. En bra grej.
På söndagar klarar Scandic bara av ett väldigt begränsat antal rätter. De är dessutom överprisade. En dålig grej. Men, Club Sandwichen vi åt smakade helt ok, trots att den innehöll alldeles för lite Cole Slaw.
På hotellet bor en hel jäkla massa innebandyspelare i Hannas ålder och yngre. Med sina familjer. Det är skitkallt ute. Så med jämna mellanrum ställer en bilkaravan upp på utsidan av hotellet och låter bilarna gå på tomgång 5-10 minuter eftersom den moderna människan riskerar att gå sönder vid kyla. Klart ungarna ska sitta i en varm bil. Men, det naturliga urvalet som myt visar sig genom att de välmenande föräldrarna ställer sina bilar på tomgång precis utanför entrén till hotellet och därmed låter oss alla få en rejäl dos CO² – rakt upp i ansiktet.
Jag skulle vilja påstå att det är idiokrati i sin renaste form. Wankers.
Åtta steg för en hållbar man
Jag väger trettio kilo för mycket. Har för höga blodfetter. Stressar i vardagen. Engagerar mig i saker jag inte kan förändra eller påverka och glömmer att göra det i det borde vara viktigast. Jag är en ganska vanlig man. En sorglig stackare på väg till kardiologen, familjerådgivaren och terapeuten. Två av dem känner jag sen tidigare.
2009 tänker jag slänga det här manuset och skriva ett nytt. Sista chansen att reclaima mig själv innan det är för sent. 2009 blir starten. Jag har satt upp åtta steg jag behöver ta för att bli en hållbar man. Jag vill ta dem. Men på ett långsiktigt sätt. Därför kommer jag redovisa hur det gått i slutet av året. Troligen också under resans gång.
Ella om dricka
Vid matbordet ikväll:
– Mamma
– Ja?
– Om man blandar ost och vatten… då får man ostdricka.
– Usch
– Nej, gott.
Eftermiddag med Jenny, Daniel och bröderna Boije
På eftermiddagen kom Jenny, Daniel och bröderna Boije över till Stuvsta. Jenny och jag tog produktbilder på hennes nuvarande LipFish-kollektion medan bröderna och Daniel satte sig med Ella och tittade på tecknat en stund. Under tiden skjutsade Camilla stora Hanna till Stuvsta C för att köpa nytt terminskort. Det behövde göras idag eftersom Hanna skulle åka till något köpcentrum och hänga med sina kompisar.
När jobbet var gjort satte vi oss i köket och gjorde som vuxna gör i köket. Drack kaffe, åt kex och pratade om hur surt det är med ambulerande försäljare som terroriserar oss i offentliga miljöer. Det var trevligt.
Jennys kläder är kanske världens bästa för barn. Det tål att sägas om och om igen. Jag är glad över att jag får vara hennes husfotograf.