Hanna, min stora och fantastiska dotter, gjorde sitt första mål för säsongen idag när Huddinge spelade 5-5 mot Tumba i en stenhård match. Jag är stolt. Och glad.
En måndag i elva ord
Försova, avdelningsmöte, besparingar, Cesarsallad, uppdatering, mobilkrångel, vårdcentral, Vårdguiden, väntan, öronakuten, debriefing.
Torsdag 18:59 och läget är lugnt
OK, har lugnat ned mig tillsammans med resten av själarna i familjen. Dessutom hunnit resonera lugnt i förbannat tillstånd med den människa jag resonerar mest med i hela världen under en kort bilresa. Sen kom jag på en sång som är klok där sångaren sjunger:
Jag är rädd för ett liv som nöts bort bland detaljerna,
att jag ska blanda ihop ansvar med attiraljerna
de nya krav som följer med det man äger och har
Jag har trettioåtta år, pappa till en femåring och trettonåring och vet väldigt väl vad det är som inte funkar men letar fortfarande efter lösningen. Tills jag hittar den försöker jag använda foten-i-kläm-jajamän-prinicipen och tänka positivt.
Det gör det lättare, trots att det inte löser själva problemet.
Torsdag 16:53 och jag hatar mitt liv
I vardagsrummet sitter tonåringen och tittar på något högljutt skit på teven. I sitt rum sitter femåringen och storgråter. Hon har gått i baklås eftersom hon inte hann rita klart en teckning på dagis och tuschpennorna hemma är för dåliga. Hon skriker som en arg bebis. Går inte att trösta. Tonåringen vill stänga in henne eftersom det stör hennes högljudda tevetittande. I köket står disken i drivor och måste tas om hand för att det överhuvudtaget ska kunna lagas nån mat. Utanför huset står två ton pellets som måste bäras in i garaget som måste röjas först om det ska få plats något mer. När som helst ringer hustrun och ska hämtas upp. Samtidigt flyter en död fisk runt i akvariet nånstans.
Jag orkar fan inte. Men tar ett djupt andetag och gör det. Här och nu. Minfullfuckingness.
Drivor av prylar och skit står mellan mig och de jag älskar. Ibland. Jag är trött på att förvalta de där drivorna.
Kort konversation 12:26
Trettonåringen ringer från sin mobil:
Pappa, nu bara måste jag få en ny mobil.
Pappan:
Varför då, vad har hänt?
Trettonåringen:
Jo, jag satt på skåpen i skolan och när jag skulle hoppa ned tappade jag mobilen bakom skåpen. Vi fick ut den, men nu har liksom den viktigaste knappen på hela mobilen lossnat.
Pappan:
Jaja, ta hem alla delar så får vi se vad som händer.
Trettonåringen:
Okejrå. Hejrå.
Pappan:
Hejrå.
(Mind you, hon ringde från mobilen…)
Att göra samtidigt som jag lyssnar på Cohen-covers
Är hemma med hostigt barn idag. Ska nu försöka göra den perfekta gokaffen med Aeropressen innan jag fixar lunch och disk. Samtidigt skiner solen ute, träden skiftar i tusen färger och jag lyssnar på svenska Cohen-covers. Gör det du med.
En tisdag
Morgonen är kall och vi lyckas överdosera Ellas insulin. Hon får extra god frukost på grund av detta och vi blir bara lite försenade.
Mitt på dagen när jag går ut för att röka inser jag att det stora fimpbehållaren/askkoppen som funnits på framsidan av huset där jag jobbar är borttagen. Nu ska rökarna bort från framsidan. Går runt huset och bak till skämssidan där en personalaskkopp fortfarande finns bland bilar och betong.
Andra gången jag går bakom huset känner jag mig kriminell. Som om jag håller på med något ljusskyggt.
Sen hämtar jag Ella och vi åker hem för att plantera fyra frön hon hittat på dagis. Frön som mest ser ut som opoppade popcorn i mina ögon. Men, vi planterar dem med kärlek i rabatten och vattnar.
Om det händer något mer idag ser jag det bara som bonus.
Tre saker från idag
- Kents låt Töntarna svänger lika kallt som hösten. Jag gillart.
- Jag har tröttnat på alla gubbar som kör om mig på trettiostreckorna utanför de tre skolor jag passerar på väg till kontoret. Ska försöka hitta någon som säljer sidewinders på nätet. Att köra skitfort utanför skolor är så jäkla respektlöst.
- Hoten från idioter som får Hammarbys styrelseordförande att avgå lär knappast göra det lättare för laget att hänga kvar i allsvenskan. Kanske fler som behöver köpa sidewinders.
Dags för ro istället för oro
I december 2003 hände något som fram till igår förstörde mitt liv. Något som jag trodde jag bearbetat färdigt. Hanna lades in på sjukhus i ett akut tillstånd efter att ha gått med oupptäckt diabetes i månader. Hon var illa däran. Ganska förgiftad av sin egen kropp. Men det löste sig och blev vardag. En vardag som förändrade mitt liv mer än något annat. Och igår förstod jag hur.
I snart sex år har jag varit fast i oron. Drivkraften i mitt liv har varit rädslan. Väntan på samtalet från akuten, polisen eller någon annan. En oro som blev dubbelt så kvävande när Ella fick samma diagnos. Igår låste Atle Johansen upp de här känslorna i mig, genom sin berättelse om att vara pappa till ett sjukt barn.
Genom hans berättelse och livssyn var det som att flera tusen femkronor plötsligt rasslade ned i maskineriet. Hela den jakten efter det perfekta livet, jobbet, bostaden, Stockholm eller inte Stockholm…. allt har handlat om den här oron. Jag har mått illa av att gå till jobbet. Trots roliga arbetsuppgifter, underbara kollegor och allt annat jag har tillgång till och får betalt för. Eftersom jag har velat stå och hålla mina barn i handen. Mäta deras blodsocker hela tiden. Fixa och dona med insulin. Ge dem rätt mat. Hålla dem vid liv.
Jag har inte sett Hanna på riktigt sedan december 2003. Jag har varit orolig hela tiden. Koncentrerat mig på att hålla henne vid liv. Gått vilse i blodsockerkurvor och kosthållning. Och Ella har det varit så med hela tiden, eftersom jag visste redan i december 2003, när hon fortfarande var helt ny i Camillas mage, att även hon skulle få den här sjukdomen.
Jag har inte njutit av det fantastiska i att vara deras pappa. Istället har jag varit fullständigt livrädd. Hela tiden. Klart som tusan att jag blivit psyko. Men, nu har jag fått hjälp på vägen. Tillfälligheternas spel gjorde att jag fick hjälp att hitta lösningar för att ta tillbaka mina barn. Och bygga upp det liv jag under många år jagat febrilt, trots att det fanns här hela tiden.
Utan att veta något om vad som händer imorgon eller nästa vecka, månad, år… känner jag för första gången på mycket, mycket länge lust, hopp och tro. Jag vill vara med mina barn. Den kloka trettonåringen. Den underbara lilla prinsessan femåring. Men, jag vill inte vara det för att vårda dem och hålla dem vid liv. För att jag är rädd för vad som ska hända när jag inte är med. Jag vill vara det för att jag är deras pappa och att de fyller mitt liv med de allra viktigaste saker jag kan komma på. Jag vill vara det för att jag älskar dem mer än något annat. Och för att de älskar mig. Jag vill finnas där för dem nu, inte när jag är pensionerad.
Så min jakt på ett liv med mindre arbetstid och mer pappatid fortsätter. Men, jag har äntligen reclaimat känslan jag hade på BB i Örebro den 16 juni 1996. Det tog sex långa år att komma tillbaka. Det som har varit förstört är från och med nu en liten förändring.
Det är dags för ro istället för oro.
Fint i stan
På Centralbron mellan Gamla Stan och Riddarholmen utbrister Ella: Allt är så vackert här. Vi är på Gotland!