Kategori: Arbete

1 565 735 638 byte (1,59 GB på skiva) för 11 918 objekt. Det är mängden data jag publicerat på Facebook och Messenger sedan 2007. Det blev 9683 bilder på Instagram. 6394 tweets och något hundratal statusuppdateringar på LinkedIn. Ganska många tusen relationer och ömsesidiga följanden. Men nu är det samlat, nedladdat och kontona är avslutade.
Jag har raderat mina profiler på Facebook, Instagram, Twitter och LinkedIn. Tankarna har funnits där i ett par år. Vid ett par tillfällen har jag Facebook-fastat, men om jag ska vara ärlig så flyttade min uppmärksamhet över till Twitter, Instagram och LinkedIn, så den tid jag lade på att läsa och interagera minskade knappast.
Den senaste tidens avslöjanden – eller kanske snarare påminnelser – om vad det innebär att använda tjänster som är gratis fick mig till slut att inse att jag inte hade någon lust längre. När jag inte betalar så är det jag som är produkten, det som säljs. Alla bilder, känslor, tankar och samtal jag delar berättar något om mig och gör det lättare för andra människor att nå mig med sina budskap och erbjudanden. Varor, tjänster och åsikter trycks ut och jag är inte så intresserad. Och jag är inte alls intresserad av att vara någon annans ekonomiska tillgång. Jag vill gärna att den som erbjuder mig någon lyssnar på mig på riktigt för att förstå om jag kan vara intresserad. Inte bara tjuvlyssnar på mina samtal. Eller tjuvlyssnar förresten, jag har ju använt de där tjänsterna gratis, med vetskapen om att det är just mitt godkännande av det där tjuvlyssnandet som är priset jag betalat.
För mig har det alltid varit relationerna och samtalen som lockat. Jag tror på relationer där vi vill varandra väl. Människorna. Det var ni som gjorde mig intresserad.
Men, det finns också en annan baksida med de sociala medierna. I många år fick jag höra (av någon som stod mig väldigt nära) att jag stängde hen ute ur mitt liv. Jag satt där i min laptop, eller min mobil, och samtalade hellre med andra än den jag delade middag med. De senaste åren har jag försökt minska skärmtiden och vara mer närvarande med människorna som är bredvid mig. Då har det blivit smärtsamt uppenbart hur det är att vara på andra sidan den där skärmen. När jag själv är den ointressanta som inte kan konkurrera med det som händer i trådar, chattar och diskussioner.
Jag har haft svårt att hitta balansen i det där. Klarar inte riktigt av att vara närvarande i skärmen och tillsammans med människor i ett gemensamt rum samtidigt. Så när jag nu kommer fram till att jag gör mina samtal och relationer sämre när jag gör mig själv till en produkt då blir valet till sist ganska enkelt.
När det dessutom blivit allt tydligare att filterbubblan jag lever i allt mindre påminner om världen utanför – då upplever jag att det känns rent skadligt att vara kvar inne i den bubblan. Det fanns en tid när de sociala medierna gjorde min värld större, men nu gör de min värld mindre och ganska förvriden. Likriktad liksom.
Det har gått ett par dagar nu och jag känner mig fri, men också lite isolerad. Plötsligt räcker batteriet hela dagen igen. Plötsligt måste jag fråga människorna som står mig närmast vad de gjort under dagen, vilket kan göra dem lite förvånade eftersom jag liksom förväntas veta det. Vi följer ju varandra på Facebook, Instagram och Twitter. Har du inte sett min status, bryr du dig inte om mig? Eh, jo.
Men, skjuter jag inte mig själv i foten? Jag är ju PR-konsult. En stor del av mitt arbete går ju ut på att hjälpa människor att nå ut till andra människor. Och allt mer av det arbetet går ju ut på att jobba digitalt. Det är kostnadseffektivt och alla finns ju där.
Jag tror inte att jag kommer att vara arbetslös om en månad. Jag menar inte heller att alla ska lämna de sociala medierna. När de fungerar som bäst är de fantastiska i sitt sätt att föra människor samman. Men själv tänker jag koncentrera mig på annat. Jag levde 34 år innan jag skaffade min första smartphone. Jag vet att vår vilja att skapa sammanhang tillsammans är stark. Jag vet också att det inte är den som har flest kontakter, likes och följare som kommer att skapa starkast sammanhang. Nej, det är den som är bäst för människorna som skapar de starkaste sammanhangen.
Kanske är det just detta som hållbarhet handlar om. Att tänka lite mer organiskt. Det tar tid att skapa goda relationer. Att få tillit och nån slags förutsägbarhet. När vi utvecklar våra relationer och skapar förtroende så kommer vi att göra bra saker tillsammans. Så länge som vi vill varandra väl. Kortsiktigt egoistiska intressen som bygger på ekonomisk vinst, det vill säga att jag bara vill tjäna pengar på dig, förutsätter ingen relation egentligen. Och det var ungefär så relationen mellan mig och Facebook såg ut. Mellan mig och Instagram.
Det var andra band jag ville skapa. Men, jag blev en skärmknarkare. Inte heller jag kunde värja mig för det dopamin-påslag som alla dessa tummar upp, delningar och hjärtan gav. Push-notiserna som får mig att lägga fem minuter i mobilen direkt varje morgon, innan jag ens går upp ur sängen. Istället för att njuta av närheten med människan som ligger där bredvid mig.
Om du är en av dem som får ut något fint av de sociala medierna – fortsätt. Själv kommer jag att möta människor på andra sätt nu. Lyssna mycket, prata ibland. Kanske kommer jag återupptäcka sätt att kommunicera till många människor samtidigt. Kanske kommer jag hitta nya sätt tillsammans med andra.
Det kommer nog att kännas lite ensamt ibland. Men samtidigt finns det en ny lust inne i mig. Att verkligen nå fram. Att verkligen lyssna på dig när vi möts. Och det är väl just det vi vill. Det finns olika sätt att göra det. Samtal och relationer hittar vägar.
Jag har en mailadress.
Ett mobilnummer.
Och bjuder gärna på en kopp kaffe.