Försökte ta en promenad och ett samtal med en för att försöka förstå och bli förstådd. För att försöka redan ut något. Det gick inte så bra. Blev trött och ledsen. Kollade Facebook. Insåg att en annans behov av rörelse framåt hämmats av att jag inte hunnit/orkat ta tag i en liten detalj. Blev stressad. Pulsen gick upp högt och stannade där. Jag kände ett obehagligt tryck över bröstet och en stark trötthet. Försökte hantera det resten av dagen. Utan framgång. Pulsen stadigt över hundra. Gick sen för att träffa Någon på torget. För att fiska upp ett par nycklar, men kanske mest för att få en kram och en puss. För att få se henne. Gick dit i tid, satte mig på en bänk för att försöka jobba upp ett lugn och inte låta min stress märkas. Längtade efter en kort stunds närhet och ville inte låta något stå emellan. Såg ett par personer i ögonvrån som fick mig att fly från torget. Med hjärtklappning. Skickar meddelande till Någon om varför jag inte är på torget. Får till svar att jag måste sett i syne. Går tillbaka. Träffar Någon. Men allt var förstört. Kunde inte dölja något. Men, det fanns inte tid att förklara. Så jag gjorde ett taffligt försök att styra bort från Någons fråga om hur jag mår. Det blev en stunds spänt kallprat om något helt annat. Allt blev bara stelt, fel och dumt. Sen skildes vi åt igen.
Skit.
Biter ihop och håller käft
Har hamnat i ett gammalt tillstånd igen. Som jag provat så många gånger. Någon slags uppgivenhet. Därför biter jag ihop och håller käft. Försöker hitta vägar ut, uppåt och framåt. Utan att fly. Försvinner bort från de sociala medierna. Orkar inte riktigt ta del av allt som kommer i de kanalerna. Det går för fort och händer för många saker samtidigt. Jag måste pausa och hitta ett sätt att hänga med i det ohållbara tempot igen.
Men, det lämnar mig lite tom och värdelös. För prata, skriva och tycka är ju typ det enda jag kan. Ibland känns det som att jag byggt mitt 45-åriga liv som ett korthus. Det står fortfarande, men stabilt är det inte.
Flyktsoda
Varenda liten flyktcell i min kropp (och tro mig, de är ganska många) jobbar hårt just nu. Min tro på att saker kommer att bli bra sviktar. Jag tror inte att staden jag lever i kommer att bli rimligare. Jag börjar tvivla hårt på att det jag gör för att få lön gör någon som helst skillnad. Jag är trött och vill bort. Starta om, reboota, stänga av.
Men, det går förstås inte. Jag måste ju ha en inkomst för att kunna bo någonstans. Jag har ett barn kvar hemma som måste få tak över huvudet, mat och värme. Hon, och den kärlek jag känner till S och några vänner, är det enda i mitt liv som känns värt något just nu. I övrigt är jag mest ägd.
Jag är tillbaka i flyktläget. Igen. Vad gör jag den här gången?
På låtsas?
Är livet på låtsas eller på riktigt?
Skit
Lämnar in papper till tingsrätten. Meddelande om fullföljande av äktenskapsskillnad. Två personbevis och några korta rader på ett A4. Men, bara en underskrift. Ett litet byråkratiskt steg. Som ändå får mig att känna mig som en usling. Jag vill aldrig mer känna så här. Aldrig.
Livet går vidare men jag är tröttare än på länge
Vi har lämnat Hamnplan. Det var jobbigt och gjorde ont och tidsbrist skapade tunnelseende och sömnbrist. Men i måndags kväll gick jag in i den tömda lägenheten. Flyttstädad och ekande kall. Det var som att de senaste fyra åren bara raderats ut. VI har ingen gemensam bostad längre. För första gången på 25 år har hon och jag inte ett gemensamt hem.
Vi fortsätter att dra i olika tempon och rörelser i den här processen att dela på oss. Det gör förbannat ont ganska ofta. Ibland kan vi prata bra med varandra, men ofta inte. Det finns flera öppna sår som inte kommer läka på ett tag. Barnen känns stabila och finner sig i situationen. Hunden är stressad av att inte känna igen sig i nya bostäder och nya kvarter.
Jag är jättetrött. Så här matt och tom på energi och inspiration har jag inte varit på många, många år. Har kommit lite för nära gränsen för vad jag orkar med. Kombinationen av känslokaos, ett vansinnigt roligt och krävande arbete i högt tempo och sömnbrist är inte bra. Plus all den vanliga vardagsångesten med diabetes och ett stort barn som inte riktigt mår bra i sitt unga vuxenliv.
Jag lever två liv just nu. Det ena är det jag just skrivit om. Men, sen finns det annat liv också. Små fragment och skärvor av framtiden som liksom lyser igenom den där mörkare väven av här och nu. Där finns det massor av kärlek och inspiration. Där finns ett hjärta som slår för mig. En fin människa som jag vill dela mycket av min framtid med. Men, den framtiden är inte riktigt greppbar ännu. Eller lätt att berätta om.
Men, tiden kommer.
Biter ihop, städar ut
Hon som kallade mig sin man och jag har packat, röjt och städat ut idag. Vinden och källarförrådet är tömda. Vi packar flyttkartonger. På tisdag kommer de och hämtar bohaget. På onsdag flyttar hon in i sitt nya hem. Den här delen av våra liv är över. Det är en känslomässigt väldigt påfrestande period, men jag vet att allt kommer att bli bra. Allt.
Men den här processen med att gå igenom våra saker, dela upp dem och överallt hitta påminnelser av bra och mindre bra saker vi upplevt har ett pris. Hjärtat får ont.
Kris + tålamod
Tålamod. Just nu är jag inne i något som gör att jag måste utveckla ett tålamod som jag aldrig varit i närheten av. Människor i kris gör konstiga saker. Ibland dåliga saker. Saker som jag inte kan förstå att människor kan göra mot varandra. Och jag står bredvid och tittar på. Anar. Känner. Kämpar mot min egen vilja att lägga mig i, ställa till rätta och ordna upp. Tränar på tålamod.
Det är svårt.
Det gör ont.
Om det härdar? Jag vet inte.
Men, jag tror att allt kommer att bli bra.
Ensam
Ligger på ett hotellrum i Stockholm. Om ett par timmar ska jag ta tåget tillbaka till Örebro och vardagen igen. Eller vardagen som inte finns. I livet mellan liv. Den här perioden i mitt liv är overklig. Och verklig.
Ligger ensam med massor av känslor i ett bröst som håller på att slitas itu. Ensam. Med vetskapen om att det finns några människor där ute som hatar mig just nu. Men också några som älskar mig.
Kärlek, hat, relationer och band som inte kan brytas. Liv.
Just nu så döms jag utan att människor vet varför. Det gör ont att veta. Det är väldigt svårt att vila i den känslan. Det händer saker i livet som är svåra att förklara. Men det gör ont. Tiden kommer, och med den förklaringar och förståelse. Allt kommer att bli bra och jag tror, när vi går igenom livet, att allt det bästa inte har hänt än.
Men just nu, i det här hotellrummet, i en vägkorsning mellan kärlek och hat, är jag ensam. I den känslan. Det är ett av de mest livsavgörande ögonblick jag varit i.
Varning för känslor
Malmö. Jag har varit här för lite. Är på väg bort härifrån nu. Hem sägs det. Jag är på väg hem. Kanske mer osäker någonsin på vad det här med hemma är. Samtidigt påminner Facebook lite så där käckt om att jag borde dela med mig av mina minnen. Klickar och kollar. Ett minne från 28 februari 2011 dyker upp. En länk till en text jag skrev för fem år sedan. Läser.
”OK, vi har kommit ut. I sommar byter vi boplats. Jag och familjen lämnar Stuvsta, Huddinge och Stockholm. Eller rättare sagt, vi väljer att bo i Örebro. Anledningarna är många.
I grund och botten handlar det om att Camilla och jag inte känner oss hemma i våra egna liv. Vi vill ha mer tid över till att göra kloka och roliga saker. Själva, tillsammans och som familj. Ge våra barn bättre förutsättningar att växa upp och ha möjlighet att prova och upptäcka livet.”
Längst ned i texten finns en länk. Till en text Hanna skrev samtidigt. Eller strax innan. Hade glömt hur det kändes då. Påminns nu.
”Förra helgen dog min hamster. Idag berättade mina föräldrar att de ska skriva kontrakt på en lägenhet i Örebro. Samtidigt har jag CPknän och tvingas gå till tandläkaren stup i kvarten. Time of my life? Nej. Jag vill inte flytta. Jag vill verkligen inte flytta och jag är supermegaarg på mina föräldrar. Jag har mina vänner här. Jag har mitt innebandylag här. Jag har Stockholm och Gröna Lund här. Jag trivs här. Mina föräldrar säger att allt kommer bli bra. Men hur jävla kul är det att börja i en ny skola när man ska börja nian? Ingen av dom gjorde det. Dom har ingen aning om hur det känns. Jag kommer ha bästa vänner i mindre än ett halvår till. Man säger att man ska vara bästisar för alltid oavsett vad som händer, men så är det ju inte. Om man bor två timmar från varandra och träffas två gånger varje halvår är man inte bästa vänner. Då är man med andra personer varje dag. De säger att jag fortfarande kan hålla kontakten med dom, men hur kul är det att sms, chatta eller prata i telefon jämnfört med att träffas på riktigt varje dag? Det är en helvetes stor jävla skillnad. De säger också att jag kommer få nya kompisar. Som att de tror att man får nya bästisar på en vecka. Är man tonåring måste man passa in. Är man inte perfekt snackar folk om en bakom ryggen på en. Det är inte så jävla lätt. Och om jag har fått nya kompisar när det är jullov så är det en termin i skolan kvar, och sedan skiljs man åt. För att gymnasiet börjar. Är så jävla arg och vill verkligen trycka upp mellanfingret i deras ansikten.
Örebro. Jävla skitstad.”
Jag tror att det där jävla skitstaden ändå har blivit ganska bra. Hon är kvar, hon är förälskad i en jazzkille nu. En ung klok och genomfin människa är hon. Med ett helt liv framför sig.
På väg hem. Eller jag har inget egentligt hem längre. Jag har ju lämnat det. Fem år efter att vi berättade att det var dags att lämna Stuvsta för Örebro så har jag ju berättat att jag måste lämna någon och något. Ett liv där jag gjort mig till något jag inte kan leva med att vara. Det har varit en vinter där jag sårat, förstört och trampat på någon annans hjärta. En skitvinter. Men det kommer en vår nu.
I Malmö har mitt eget hjärta massor av ny kraft. Jag fortsätter att upptäcka det fantastiska i att det finns ganska många människor som tänker som jag. Att vi kanske kan göra skillnad tillsammans om vi tänker klokt. Jag fick en chans att upptäcka något. Timmar av reflektion. Vakna nätter i ett hotellrum. Stora tankar och känslor. Jag har varit där tidigare. I sömnlösheten. Men då i ett mörker av osäkerhet. Nu har jag legat i en varm känsla av absolut säkerhet.
Allting börjar nu.
Jag tror, när vi går igenom livet, att allt det bästa inte har hänt än.
Ikväll har du en vän i Malmö.
Världen är en stor plats. Livet är en stor grej. Varning för känslor.