Den här dagen.
Svårt
Skulle behöva skriva av mig en lång jäkla text. Men har inte orden.
Att inte kunna försvinna, eller fyfan
Jag är högkänslig. Eller HSP. Ibland måste jag få försvinna. Dra mig undan från alla intryck och känslor som människor skickar till mig. Vare sig de vill det eller inte. Vare sig jag vill ta emot eller inte. Det finns där hela tiden. Varenda vaken minut. Varenda gång jag är i samma rum som någon eller några andra.
Ibland hamnar jag i situationer som gör att jag vill försvinna. Eller måste göra det. Men, det är sällan det är möjligt. Just nu är jag i en sådan. Ligger med mina studiohörlurar över öronen och lyssnar på aggressiv musik. Försöker stänga omvärlden ute.
Jag är hemma, men jag inte komma undan på något annat sätt. Ibland stavas det fyfan.
God jäkla jul
Fyra dagar kvar till jul. Och jag orkar inte mer. Det här året har tömt mig på all energi nu. Så många trånga passager har passerats. Jag har aldrig upplevt så mycket smärta, ilska, sorg och mörker. Och jag har aldrig varit den som orsakat allt detta. Förrän nu.
Fyra dagar kvar till jul. Idag säger jag hej då till mina barn och till hunden. Ligger just nu i sängen och försöker härbärgera den känslan. Jag ska inte fira jul med mina barn. För första gången. Det gör ont. Så förbannat ont.
Alla de här klyftorna som öppnas nu, och som har öppnats under det här året. Jag hatar dem. Priset jag betalar för att jag vill leva. För att jag vill låta hjärtat och magen fatta besluten. Det är högt. Och nu har det nollat mig. Jag känner mig ensam, otillräcklig och omgiven av gråkall decemberluft.
Så nu lämnar jag Örebro. Flyr söderut till mitt andra hemland. Långt borta från de jag älskar mest av allt. Barnen, Sara, bröderna. Jul i exil. Så slutar det här skitåret. Försöker febrilt att knyta upp lösa trådar in i det sista, så att nästa år ska kunna starta på ett bra sätt. Försöker vara starkare och klokare än någonsin. Samtidigt som jag är tröttare än någonsin.
Allt kommer att bli bra. Det vet jag. Men det får gärna börja bli det ganska snart. Det här trycket måste släppa. Jag är trött på ensamheten. Trött på smärtan. På attackerna.
Nu åker jag till mamma. Försöker slicka mina sår. Låta mig tas om hand.
2017 måste bli något annat.
Jag är ihålig
Där tog energin slut. Bromsarna slog till. Jag orkar inte mer nu. Efter en intensiv flyttvecka där jag knappt hann förstå att det underbara faktiskt hände. Sen var jag tvungen att komma tillbaka till overkligheten.
Jag kan inte leva så här intensivt. I någonslags ingenmansland mellan det underbara och det som står i vägen. Det är dags att lämna väntrummet. Men då måste jag ha energi. Och ikväll känner jag mig helt ihålig.
2016 måste ta slut nu. Det ohållbara livet måste också göra det. Jag orkar inte med det.
Jag har viktigare saker att göra.
Vecka 40
Sammanfattar veckan som gått i en graf.
Hjärtat
Hjärtat började rusa igår kväll. Sedan dess har jag svårt att få ned pulsen. Dåligt. Sov nästan inget inatt. Måste få sova inatt. Så snälla kroppen, lugna dig.
Att inte veta
Hur ska jag kunna berätta för någon annan vad jag behöver när jag inte vet det? När hela mitt liv gått ut på att bidra till att andra får vad de behöver och jag själv aldrig hunnit stanna upp och fundera på vad som får mig att må bra? När jag hela tiden är känslig för vad andra människor har för behov och det tar upp all min uppmärksamhet och energi?
Det finns några människor just nu som vill veta. Som vill att jag är tydlig. Jag är nog själv en av dem.
Ge mig ett liv
Jag är så fruktansvärt trött på att vara så här känslig som jag är. Att jag inte klarar av att hålla saker borta. Saker som jag inte har råd att ta in. Det öppnar avgrunder mellan mig och människor jag älskar. Människor som jag behöver. Ge mig medicin. En drog. En operation. Vad som helst.
Den här jäkla ökenvandringen måste få ett slut.
I ett förhållande med Fredrik Welander
Det är jobbigt nu. Tusen och åter tusen känslor, reaktioner och små ryck i tillvaron. Hela tiden. Jag har tömt mina batterier och börjat tappa kontrollen. Eller rättare sagt insett att det är väldigt lite av det som känns viktigt för mig just nu som jag kan kontrollera. Så då blir det den här ganska käcka inställningen som måste få råda: JAG MÅSTE FÖRHÅLLA MIG TILL ALLT SOM HÄNDER! Är glaset halvfullt eller halvtomt? I en orimlig värld är det mitt förhållningssätt det är fel på. Igen.
Jag passar liksom inte in. Och det är upp till mig att göra det.
Nåväl. 2016 är ett år när ALLT händer. Konsekvenser av ett helt liv. På gott och på ont. Tillsammans med henne jag älskar har jag petat i det djupa såret i mitt bröst lite för ofta den senaste tiden. Utan att liksom få det att bli bättre. Jag känner mig värdelös på så många sätt. Och att världen inte passar mig på minst lika många sätt. I en tid när jag måste vara bättre än någonsin för mina barn, för de jag arbetar med och för mig själv.
Det funkar så där. Visst, dagarna rullar på, ingen har dött och det mesta som ska göras blir gjort. Men, det räcker inte. Jag vill att mitt liv ska vara något mer än äta, sova, jobba, dö. Jag vill att den urstarka kärlek jag känner just nu ska definiera mer än några små skärvor av tid. Jag vill känna den lyckan oftare. Istället för den olycka och frustration jag går runt och bär på mest hela tiden.
Det kommer att krävas förändringar. Oklart vilka, oklart hur. Men jag måste sluta att köra jättefort i livets vänsterfil nu. Det går inte längre. Måste ta mig in i högerfilen för att hitta nästa avfart. Där ska jag parkera den här förbannade bilen för gott. Kasta bort nyckeln och gå rakt ut i livet. För det är inte motorvägen som är världen. Det är allt det där andra.
Utanför motorvägen finns nämligen det här. Igår när vi åt middag tillsammans. Eller när vi satt i soffan och pratade efteråt så säger hon plötsligt att hon hoppas att det var okej att hon taggade mig på det där sättet. Jag förstår inget eftersom jag inte kollat Facebook på ett par timmar. Så hon förklarar. Och jag dör.
Jag lyckas inte riktigt förklara. Tiotusen tårar känns bakom ögonen. Vill komma ut. Tårar av glädje, lycka och kärlek. Men, jag lyckas inte släppa ut dem. Den här gången heller. Av allt som händer just nu så är det här det som jag vill sätta i mitten. Den punkten. HON är i ett förhållande med Fredrik Welander. JAG är i ett förhållande med Sara Richert.
Det kanske är lite fånigt, men den här lilla bilden är livsviktig.
