Jag var hos doktorn igår. Lite motvilligt. Liksom tvingad av några som bryr sig om mig. Doktorn pratade om att jag såg ut som Iggy Pop, att min buk var insjunken och att det nog behövdes ett EKG. Det sistnämnda såg bra ut och jag tog massor av olika prover. Om några dagar kommer svaren.
Troligen överdoserar jag mitt Levaxin. Hormonet jag tar för att kompensera min defekta sköldkörtel. Det gör att mitt hjärta slår lite för fort och att min ämnesomsättning rusar. Jag får i mig för lite näring och fortsätter att rasa i vikt.
Men på väg till jobbet idag så insåg jag också att jag inte lyckas bromsa. Utan tar på mig för många och för svåra uppgifter för att försöka göra det känns rätt att göra för att andra ska ha det bra. Jag lyckas inte bryta det mönstret. Hinner inte stanna.
Jag vet att det är hjärtat som kommer att döda mig någon gång. Det känns som att jag har det i generna. Att gå runt med hög puls och återkommande hjärtklappning är inte hållbart. Igår när jag låg på en brits med de där påklistrade små grejerna på överkroppen, handlederna och anklarna (de där grejerna som leder signalerna från min kropp till EKG-apparaten) så kände jag det tydligt.
Jag vill inte vara här. Redan.
Ett år
Det har gått ett år nu. Sedan jag flyttade ut från ett liv. Kanske är det symptomatiskt att det är turbulens runt mig just nu? För nu skakar det och gungar rejält. På så många sätt. Ikväll tänker jag på hur ont det gjorde för ett år sedan. Ikväll gör det lite extra ont eftersom jag saknar mitt stora barn. Några månader efter att jag flyttade så gjorde hon det också. Och vi fick aldrig göra något avslut. Allt blev så konstigt.
Det här året som gått. Det har satt spår i mig. Ungefär så här:
12 januari 2017
Den här dagen.
Svårt
Skulle behöva skriva av mig en lång jäkla text. Men har inte orden.
Att inte kunna försvinna, eller fyfan
Jag är högkänslig. Eller HSP. Ibland måste jag få försvinna. Dra mig undan från alla intryck och känslor som människor skickar till mig. Vare sig de vill det eller inte. Vare sig jag vill ta emot eller inte. Det finns där hela tiden. Varenda vaken minut. Varenda gång jag är i samma rum som någon eller några andra.
Ibland hamnar jag i situationer som gör att jag vill försvinna. Eller måste göra det. Men, det är sällan det är möjligt. Just nu är jag i en sådan. Ligger med mina studiohörlurar över öronen och lyssnar på aggressiv musik. Försöker stänga omvärlden ute.
Jag är hemma, men jag inte komma undan på något annat sätt. Ibland stavas det fyfan.
God jäkla jul
Fyra dagar kvar till jul. Och jag orkar inte mer. Det här året har tömt mig på all energi nu. Så många trånga passager har passerats. Jag har aldrig upplevt så mycket smärta, ilska, sorg och mörker. Och jag har aldrig varit den som orsakat allt detta. Förrän nu.
Fyra dagar kvar till jul. Idag säger jag hej då till mina barn och till hunden. Ligger just nu i sängen och försöker härbärgera den känslan. Jag ska inte fira jul med mina barn. För första gången. Det gör ont. Så förbannat ont.
Alla de här klyftorna som öppnas nu, och som har öppnats under det här året. Jag hatar dem. Priset jag betalar för att jag vill leva. För att jag vill låta hjärtat och magen fatta besluten. Det är högt. Och nu har det nollat mig. Jag känner mig ensam, otillräcklig och omgiven av gråkall decemberluft.
Så nu lämnar jag Örebro. Flyr söderut till mitt andra hemland. Långt borta från de jag älskar mest av allt. Barnen, Sara, bröderna. Jul i exil. Så slutar det här skitåret. Försöker febrilt att knyta upp lösa trådar in i det sista, så att nästa år ska kunna starta på ett bra sätt. Försöker vara starkare och klokare än någonsin. Samtidigt som jag är tröttare än någonsin.
Allt kommer att bli bra. Det vet jag. Men det får gärna börja bli det ganska snart. Det här trycket måste släppa. Jag är trött på ensamheten. Trött på smärtan. På attackerna.
Nu åker jag till mamma. Försöker slicka mina sår. Låta mig tas om hand.
2017 måste bli något annat.
Jag är ihålig
Där tog energin slut. Bromsarna slog till. Jag orkar inte mer nu. Efter en intensiv flyttvecka där jag knappt hann förstå att det underbara faktiskt hände. Sen var jag tvungen att komma tillbaka till overkligheten.
Jag kan inte leva så här intensivt. I någonslags ingenmansland mellan det underbara och det som står i vägen. Det är dags att lämna väntrummet. Men då måste jag ha energi. Och ikväll känner jag mig helt ihålig.
2016 måste ta slut nu. Det ohållbara livet måste också göra det. Jag orkar inte med det.
Jag har viktigare saker att göra.
Vecka 40
Sammanfattar veckan som gått i en graf.
Hjärtat
Hjärtat började rusa igår kväll. Sedan dess har jag svårt att få ned pulsen. Dåligt. Sov nästan inget inatt. Måste få sova inatt. Så snälla kroppen, lugna dig.
Att inte veta
Hur ska jag kunna berätta för någon annan vad jag behöver när jag inte vet det? När hela mitt liv gått ut på att bidra till att andra får vad de behöver och jag själv aldrig hunnit stanna upp och fundera på vad som får mig att må bra? När jag hela tiden är känslig för vad andra människor har för behov och det tar upp all min uppmärksamhet och energi?
Det finns några människor just nu som vill veta. Som vill att jag är tydlig. Jag är nog själv en av dem.