Livet fortsätter att ta hastiga vändningar. Står just nu väldigt nära någon slags gräns. Men nu ska jag gå iväg och träffa någon och försöka att inte fortsätta det där trasiga samtalet vi hade när vi sågs senast. Det finns en hel jävla flock elefanter i rummet, men jag ska försöka att inte bry mig om dem.
Hjärtat rusar. Hjärnan har sagt upp sig. Om två dagar flyr jag till Gotland. Som det känns nu kommer jag att gräva ned mig nånstans på ön där ingen någonsin hittar mig.
Det går inte att fly ifrån sig själv
Det har alltid låtit som en klyscha. Det där med att såren du får som barn kommer att vara med dig tills den dag du ber om hjälp för att få dem läkta. På något sätt finns det en så grym orättvisa att det barn som skadas måste läka sig själv.
Jag har nog aldrig sett det klarare än just nu. Det går inte att fly ifrån sig själv. Inte genom egna barn, jobb, ambitioner, alkohol eller andra droger.
Det går inte. Men, när det inte går att möta sig själv och sina sår. Då blir en inlåst. Allt blir hopplöst. Och det är lätt att en skapar ett liv och en värld där alla problem förs vidare. Växer. Tar andra former. Så för vi vidare våra känslor. Från generation till generation. Både i generna och relationerna.
Men, vi föds inte olyckliga. Så det måste finnas hopp.
Nån slags sammanfattning
En människa växer upp utan att bekräftas. Med föräldrar som är fast i sig själva. Människan lever utan att synas. Människan får ett stort tomrum inuti. Människan växer upp och försöker fylla det där tomrummet, men utan att förstå hur. Människan blir vuxen. Träffar en annan människa. Blir förälder. Får ny mening. Försöker leva baklänges och ge sina egna barn ett liv utan det där tomrummet. Men, de barnen får en sjukdom. Som gör att människans känslor trycks tillbaka. Barnen blir något att hantera. Rutiner, checklistor och måsten. Människan backar in i sitt tomrum igen. Men det blir bara större. Människans partner lever också i mörker, destruktivt. Så människan kämpar på. Försöker förtvivlat göra rätt. I varje enskild situation. Ständig krisberedskap, men inget människan gör förändrar något. Det går inte att släcka bränder med brandspruta när hela världen brinner och nya eldhärdar flammar upp hela tiden. Människan tappar orken. Livslusten försvinner.
Sen händer något. Människan inser att livet håller på att ta slut. Efter ett halvt liv i ett tillstånd där all bekräftelse uppnåtts genom att finnas till hands för andra människor inser människan att det inte fungerar. Någon viskar något i människans öra som förändrar allt. Människan tar ett djupt andetag och hoppar.
Människan träffar Någon. Den stora, stora kärleken. Den som inte fanns. Eller bara fanns i sagorna. Det öppnas nya dörrar ut ur det där tomrummet, men det öppnas också andra dörrar, som leder djupare in i det tomma. För Någon är också en människa. Med sin historia.
Så där står människan. Full av känslor. Och nu måste människan gå framåt, med följande vetskap:
Ett barn som växer upp i en miljö där det inte visas känslor upplever ett trauma. Det traumat skapar ett stort tomrum inne i barnet. Ett tomrum som växer i takt med att barnet växer upp. Om barnet inte lyckas fylla det tomrummet och bearbeta sitt trauma så kommer barnet växa upp och bli en människa som för samma trauma vidare till sina egna barn. För en vuxen människa som lever i ett tomrum har svårt att vara känslomässigt närvarande… till och med tillsammans med de människor som älskar människan allra mest, barnen.
Jag måste sluta försöka göra allt rätt hela tiden.
Jag måste hitta sätt att leva mer, och i närhet till de jag älskar.
Jag måste hantera mitt trauma.
Jag måste försöka fylla upp mitt tomrum.
Och även om det redan är försent, så måste jag försöka hitta ett sätt att hjälpa mina barn att inte fortsätta i samma fotspår. Generation efter generation går längs samma stig. Det är dags att försöka hitta en ny riktning. Trots att det är svårt att fokusera när ALLT snurrar allt snabbare hela tiden.
Allt går åt helvete
Allt går åt helvete. Så känns det. Och det spelar ingen roll vad jag gör.
Hjärtat rusar
05:47 väckte appen mig. Då var pulsen låg (för att vara min).
07:01 hade vi hunnit missförstå varandra igen. Då rusade hjärtat iväg. Som det gör.
Det finns de som hävdar att kärleken inte bor i hjärtat. När vi trampar runt på det här minfältet och inte klarar av att förstå varandra, då känner jag det väldigt tydligt. Att de har fel. Kärleken bor i hjärtat. Och får panik när den är hotad.
Försöker sudda ut mig
Har låst bloggen. Funderar allvarligt på att radera mitt Facebook-konto. Vill inte riktigt existera just nu.
Insjunken buk och ett kämpande hjärta
Jag var hos doktorn igår. Lite motvilligt. Liksom tvingad av några som bryr sig om mig. Doktorn pratade om att jag såg ut som Iggy Pop, att min buk var insjunken och att det nog behövdes ett EKG. Det sistnämnda såg bra ut och jag tog massor av olika prover. Om några dagar kommer svaren.
Troligen överdoserar jag mitt Levaxin. Hormonet jag tar för att kompensera min defekta sköldkörtel. Det gör att mitt hjärta slår lite för fort och att min ämnesomsättning rusar. Jag får i mig för lite näring och fortsätter att rasa i vikt.
Men på väg till jobbet idag så insåg jag också att jag inte lyckas bromsa. Utan tar på mig för många och för svåra uppgifter för att försöka göra det känns rätt att göra för att andra ska ha det bra. Jag lyckas inte bryta det mönstret. Hinner inte stanna.
Jag vet att det är hjärtat som kommer att döda mig någon gång. Det känns som att jag har det i generna. Att gå runt med hög puls och återkommande hjärtklappning är inte hållbart. Igår när jag låg på en brits med de där påklistrade små grejerna på överkroppen, handlederna och anklarna (de där grejerna som leder signalerna från min kropp till EKG-apparaten) så kände jag det tydligt.
Jag vill inte vara här. Redan.
Ett år
Det har gått ett år nu. Sedan jag flyttade ut från ett liv. Kanske är det symptomatiskt att det är turbulens runt mig just nu? För nu skakar det och gungar rejält. På så många sätt. Ikväll tänker jag på hur ont det gjorde för ett år sedan. Ikväll gör det lite extra ont eftersom jag saknar mitt stora barn. Några månader efter att jag flyttade så gjorde hon det också. Och vi fick aldrig göra något avslut. Allt blev så konstigt.
Det här året som gått. Det har satt spår i mig. Ungefär så här:
12 januari 2017
Den här dagen.
Svårt
Skulle behöva skriva av mig en lång jäkla text. Men har inte orden.