Morgonens nyhetsflod gjorde mig lite inspirerad. Trött, lite ledsen och frustrerad, men mest av allt inspirerad. Till vad vet jag inte riktigt. Antingen att stänga av, eller att engagera mig i något. Det handlar om den gamla världen. Idéerna som gång på gång återvinns lite fantasilöst och reser hinder för en mer hållbar utveckling. Tre aktuella exempel vred om mitt huvud ett par varv.
1. USA köper Carl-Gustav och jag förväntas jubla
Ett granatgevär som heter Carl-Gustav (som vår kung, en utmärkt bild för Sverige utomlands) och är jättebra på hjälpa en man med rätt utbildning att döda andra människor ska säljas av företaget SAAB Bofors Dynamics till USA:s armé. 200 miljoner kronor handlar det om, men det är mest en början. Goda nyheter för Karlskoga, utropas det här där jag bor. Trots att det inte verkar leda till några nya jobb ens. Det har blivit en allmän sanning i landet där jag lever att vi behöver vår vapenindustri och vapenexport. Vi pratar gärna om den som något abstrakt. Kunnande, teknikutveckling och välstånd pratas det om. Fortfarande hörs då och då att vår egen förmåga att försvara oss bygger på den här industrin.
Men, det handlar i all enkelhet om att du och jag och våra barn ökar vår rikedom och ekonomiska välstånd genom att sälja saker som har som enda uppgift att döda andra kvinnor, män och barn. Punkt.
– Det här är ett riktigt genombrott för oss, säger Tomas Samuelsson, chef för Saabs affärsområde Dynamics.
Ne, det är ett fortsatt sammanbrott menar jag. Det finns andra och mer hållbara sätt att bygga välmående och välstånd. Jag undanber mig välstånd byggt på andra människors död. Klarar mig bra utan ännu mer avancerad kunskap och teknik som handlar om att döda fler människor. Mer effektivt. På större avstånd. Det här är inte ett Playstationspel vi pratar om. Det här är riktiga vapen som dödar riktiga små flickor. Och pojkar. Och kvinnor. Och män.
2. Schweiz köper JAS och jag förväntas jubla
Sen kommer jag till nyheten att regeringen i Schweiz planerar att köpa 22 stridsflygplan av typen JAS 39 Gripen. Ungefär 22 miljarder kronor kommer det att kosta kvinnor, män och barn i Schweiz. Det lilla neutrala landet i Europa behöver tydligen nya flygplan. De har tydligen ett behov av vapen.
– Det som är bra för Sverige och andra länder måste också vara bra för Schweiz, sade Schweiz försvarsminister Ueli Maurer vid en presskonferens.
Här är en svensk som inte tycker att det är ett dugg bra. Jag förstår inte varför skattepengar som troligen behövs till mycket viktigare saker som skola, vård, omsorg, entreprenörskap och hållbar energiproduktion ska läggas på 22 stridsflygplan. Jag kan inte förstå varför det är bra för mig och mina barn att någon annan pappa och hans barn ska betala priset för mitt lands fåfänga försök att hålla liv i ett urgammalt industriprojekt som aldrig riktigt blommat. Annat än i retorik, marknadsföring och Nextopia.
Jag har betalat stora delar av projektet med mina skattepengar. Pappan i Schweiz betalar med sina. Vinsten går till någon helt annan. Där skedde den enda reella utveckling. I någon annans vinst.
– Detta förstärker Linköpings position som flyghuvudstad och det är bra för den fortsatta utvecklingen av svensk flygindustri. Det har stor betydelse för Linköping, för regionen och också för landets förmåga att utveckla högteknologiska produkter som Gripen, något som är en motor för annan utveckling, säger Lena Micko (S).
Att vi bygger ett stridsflygplan vars huvudsakliga funktion är att förse en pilot med teknik att döda så många andra människor som effektivt på så långt avstånd som möjligt – precis vilken annan utveckling är det en motor för undrar jag. Behöver vi verkligen den tekniken och den kunskapen så mycket?
3. Avtalsrörelsen
I morse på lokalradion hölls ett ganska småmysigt, puttrigt och intetsägande samtal om det som kallas avtalsrörelsen. I studion hos programledarna var en facklig representant på besök. En man som pratade ett gammaldags språk byggt på lika gamla värderingar. Det handlade om gubbarna på golvet. Att ett kollektivt vi inte kräver mer än vi har rätt till. Men också om konkurrentländer.
Okej. Kvinnorna lyste med sin frånvaro, det där kollektiva viandet kändes lite odefinierat även om det kändes som att fackets man menade alla i hela landet, och insikten om att världen idag består av människor i olika länder som är beroende av varandras egenskaper oavsett nationsgränser saknades helt.
Det kändes som när jag lyssnade på radio innan jag gick till högstadiet. Samma ordval, samma idéer. Som förr i tiden. Första december 2011. Den gamla manliga världen. Industriprocessernas och ingenjörskonstens samhällssystem. Där vi står mot dom och vårt välstånd är viktigare än alla andra människors rättigheter. Där vi är gubbarna på golvet och alla andra är nån slags objekt att hantera. Den vite mannens kungarike. Ganska ofta låtsas jag om att den världen inte finns längre. Men ibland, som idag, påminns jag om att det faktiskt fortfarande är den världen jag lever. Det är den jag betalar skatt till och försöker lära mina döttrar att förhålla sig till.
Den inspirerar. Frågan är bara hur? Världen förändras och livet är inte på låtsas. Du och jag kan bättre än så här. Förtjänar bättre. Den typen av nyheter jag lyssnade på handlar inte om kunskap. Inte om något nytt. Jag tror vi måste prata mycket mer om det som är viktigt för oss idag och imorgon.
Det var ett par år sedan den här världen slutade dominera BNP i Sverige. Ändå dominerar den politik och utvecklingssamtalet på många håll. De allra flesta kommuner i Sverige krymper och imploderar sakta på grund av de helt är byggda på den här världen. Jag tror det är dags att byta agenda. Eller åtminstone lyfta upp punkter som handlar om respekt, värderingar, jämställdhet, jämlikhet, entreprenörskap, kunskap, hållbar energiproduktion och hållbar utveckling. Välstånd istället för tillväxt.
Här och nu. Är inte lika med då. Och jag är trött på att lyssna på mig själv och andra vita män nu. Det samtal vi fört de senaste hundra åren har inte precis gjort att människan lever på ett hållbart sätt. I någon aspekt.
Alltså måste någon annan ta över samtalet.
Kanske det bästa journalistpriset någonsin: #prataomdet
Det känns fantastiskt bra att Johanna Koljonen och Sofia Mirjamsdotter uppmärksammas och belönas än en gång för det som hände där kvällen när de här två började prata om det och en hel värld av smuts uppenbarade sig.
”För att ha gjort det privata allmängiltigt och fått en hel värld att prata om det.” Så lyder motiveringen till Stora Journalistpriset 2011, kategorin årets förnyare. Priset kunde inte ha hamnat mer rättvist. En av min generations allra största mediehändelser. Och förnyelser. Vilket bevisas om och om igen av en alldeles för stor mängd bittra män som tycker att det här med jämställdheten har gått lite väl långt nu.
Jag tror vi måste fortsätta #prataomdet. Inte minst eftersom priset rimligen gått till alla er som vågat och vågar göra det.
Om att döda en telefon
Jag sitter i biltvätten. Det ringer i min mobil. Dolt nummer.
Hej, är det Fredrik Welander jag talar med?
Ja.
Du har valt att förnya den tjänst du köper av oss i vår….
Sen mumlar hon vidare om någon företagskatalog eller sökoptimeringstjänst eller vad det nu är. 4 april ska jag ha tackat ja till ett erbjudande via ett telefonsamtal på det här numret. Sen har jag inte valt att tacka nej till tjänsten i det skriftliga brev som de skickade hem till mig på Schantzgatan i samband med telefonsamtalet. Hon börjar lite skönt och indignerat hota med mig ekonomiska krav på en gång. Jag lägger på.
Så har det hänt. De här sköna oseriösa företagarna/kriminella/bedragarna har försökt blåsa mig. Nu är jag rätt bra på det här med webb, marknadsföring och sökoptimering själv. Jobbar med att få människor att inte tro på sån marknadsföring utan istället arbeta med relationer. De är inte så smarta de här skojarna. På djupet. Jag har inte pratat med henne förut, eller någon från det så kallade företag hon rinde ifrån. Skulle förstås aldrig tacka ja till något. Ännu mindre tagit emot en skriftlig bekräftelse på Schantzgatan flera månader innan jag flyttade in där. Deras research är värdelös. Men, kanske fick hon mig ändå. Jag svarade ju ja. Eftersom jag är artig och väluppfostrad svarade jag på den första frågan.
Är det Fredrik Welander jag pratar med?
Ja.
Därför skriver jag det här inlägget. Dels för att varna, men mest för att komma ihåg att det var klockan 08:40, onsdag 23 november, hon försökte blåsa mig. Så jag vet vad jag ska skriva i min polisanmälan, om det skulle behövas. Av hennes dialekt att döma jobbar hon åt det här gänget.
Sen noterar jag att det är dags att döda en telefon. Jag har tröttnat på alla skräpsamtal som kommer in. Från den dagen jag registrerade firman har jag fått så oerhört mycket dåliga försäljare i telefonen. Kommer från och med nu ha hemligt nummer. Du som behöver nå mig vet hur. Du som inte vet, kontakta mig via e-post: fredrik@fredrikwelander.se.
Det är bedrövligt att det inte går att Nix-a mobiltelefonen. Det är minst lika bedrövligt att det är jag som måste bevisa att det inte finns något avtal om de här bedragarna skulle välja att stämma mig. Eftersom det paradoxalt nog är svårt att bevisa att något som inte finns…. inte finns.
Tid att tänka
November. Sinnet ändras. Tankarna blir större. Energin lite lägre. Då är det skönt att gå längs Svartån ut till Hjälmaren och ta några djupa andetag. Jag hälsar på människorna jag möter. Stannar. Tittar. Tänker. Men mest av allt känner. Då kommer inspirationen tillbaka. Jag vill nog fotografera mer. Det här med att berätta med bilder. Känns bra.
Fler bilder från den här promenaden finns på flickr.
Söker dig som jobbar med tjänster
Jag har just nu ett större uppdrag och en organisation som representerar tjänsteföretag på nationell nivå. Vi ska ta fram bilder på samtida, moderna tjänsteföretag. Jag ska fotografera arbetsmiljöer och kvinnorna och männen som arbetar med de här sakerna. Vad för saker? Jo, i första hand med IT, media/reklam och inom bemanning/rekrytering. Där finns ett stort behov av bra bilder just nu.
Jag behöver kontakt med fler företag där jag kan få fotografera. En bra chans att få synas i ett nationellt sammanhang. Kontakta mig, så berättar jag mer. För att förstå mer vad det är för typ av bilder jag tar, titta på de bilder jag tagit åt företaget Multitude Search. De kan fungera som illustration.
Verkligheten – ett av de bästa uppdragen
Ett av höstens större uppdrag handlar om att hjälpa forskare att berätta en historia. Det handlar om arbetsmiljö, fabriker, biobränsle och är jättekul. Inspirerande möten med människor och jag kommer till platser jag aldrig besökt annars.
Min del är bilden. Att visa människan i miljön. Idag gjorde jag det i Ulricehamn. Med sköna människor i vackert väder. Jag dokumenterar. Inga poser, inga tillrättalagda vinklar och miljöer.
Verkligheten bara. Ett av de finaste uppdragen jag kan tänka mig.
Om att sätta en agenda, en digital agenda.
Nu är det dags att sätta en digital agenda för Örebro län. Det handlar om att använda de möjligheter länets ganska väl utbyggda IT-infrastruktur ger oss. Det har blivit dags att prata om andra saker än megabits och sånt.
Jag har hjälpt de ansvariga tjänstemännen på Länsstyrelsen i Örebro län med några strategiska råd samt tagit fram en enkel webbplats i WordPress, digitalagenda.nu, som kommer fungera som ett slags informationsnav mellan de olika aktörer som tillsammans arbetar fram den digitala agendan. Information finns också på Länsstyrelsens webbplats och i ett flöde på Facebook. twitter följer också, senare.
Imorgon hålls en första konferens på Örebro slott. Jag kommer tyvärr inte kunna delta, men hoppas och tror på det här samtalet. Tror det kan vara ett bra sätt att sätta en agenda.
Intryck av Örebro
Jag åkte med Promotionbåten. Hela jag fylldes av intryck, värme och inspiration. Beslutet var rätt. Att flytta hit och börja jobba helt i egen regi. Här finns fantastiska människor och möjligheter. På alla sätt. I Örebro och regionen.
Hundratalet bilder och en längre text finns på annan plats.
Om en brinnande man
Har varit på planeringskonferens med Arena Huddinge. Stora frågor på agendan. Behövs den verksamhet vi bedrivit i framtiden? Finns det andra sätt att göra? Hur? Arena Huddinges ledning hade tagit in Niklas Wass för att leda och inspirera diskussionerna. Vilket han gjorde genom att vända ut och in på frågeställningar och oss som var i rummet. Inte minst genom att generöst bjuda på sina egna erfarenheter och känslor.
Storyn om Burning Man och One Mile Clock var fantastisk. Vad den kommer ge oss på lång sikt får anses vara oklart än så länge. Precis som Ida Hult, som jag lyssnade på tidigare i veckan så betonar Niklas Wass relationer, personlighet, respekt, känslor, tid och sådant. Sånt som jag också försöker hjälpa kvinnor och män i stora organisationer, företag och projekt att förstå.
En brinnande man. Fint.
Framtiden blir personlig, säger Ida Hult
Idag hörde jag Ida Hult, grundare av Trendethnography, prata. Hon höll ett föredrag på Promotionbåten. Jag fick också förmånen att samtala en hel del med Ida under den här resan. En klok och inspirerande människa. Det hon berättar känner jag igen fullt ut. Jag delar hennes syn på människor, sättet vi kommunicerar och utvecklar saker tillsammans.
Framtiden blir personlig, säger Ida.
Amen, säger jag. Och hoppas att allt fler får chansen att höra Ida tala. Hon är en ganska flitigt anlitat talare och kanske den klokaste av alla. Många av de mest anlitade talarna är inspirerande och bra.
Men inte många är så här kloka.