Skogen där dofterna, ljuden och känslan tar mig rakt tillbaka till den tid i livet som jag var lycklig. Barndomen. Lågstadieperioden. Villagatorna där jag cyklade som barn. Huset min bästis Staffan och hans stora familj bodde i. Dungen där vi gömde oss. Asfaltplanen där vi spelade tennis på sommaren och hockey på vintern. De små kullarna där vi rullade nedför. Fotbollsfältet där jag lärde mig att jag var värdelös. Högstadiet där jag lärde mig att hålla mig på min kant och överleva med min smarthet och anpassningsförmåga. Att spela min roll bra och ta precis lagom mycket plats.
Det har gått 25 år sedan jag växte ur Adolfsberg. 23 år sedan jag flyttade därifrån. I dag finns det inte ett spår av att det där området var mitt liv. Att det är här jag kommer ifrån.
Jag faller lite fritt inombords just nu. Förstår att det har med en hel del med min uppväxt att göra. Om rötter som inte finns. När jag går förbi Barkborrevägen, Odensbergsgatan, Guldvingestigen, Getingvägen och Varggropsvägen och husen jag levt i blir det på något sätt väldigt uppenbart. Jag känner mig som en inkräktare. Människorna som tittar ut ifrån fönster och trädgårdar ser på mig med misstänksamma blickar. Mitt på dagen. Arbetsdagen. En man med en kamera. Som försöker komma överens med sig själv om hur det känns att vara tillbaka. Det är här jag kommer ifrån. Det var här familjen jag var ett barn i exploderade och spreds ut. När jag lärde mig att klara mig själv. När de få släktingar vi hade dog samtidigt som mina föräldrar slogs med sig själva och varandra.
Jag förstår att det måste varit fruktansvärda år för mamma och pappa. Så mycket förändrades på så kort tid. För att aldrig komma tillbaka. En del av den smärtan har jag tagit med. Gjort till min egen.
Den här onsdagen gick jag där igen. Det finns inga ringar på ytan längre. Allt är stilla och jag känner inte så mycket när jag går runt på de där platserna. Det är mest lite tomt och sorgligt att det inte finns något som berättar att jag varit där tidigare. Eftersom sammanhanget försvann under de där åren. För att aldrig komma igen.
Jag saknar det. Trots att jag nog aldrig haft det. Den absoluta mittpunkten. Släktens centrum. Familjen där jag inte är pappan, utan barnet. Där jag kan vara liten igen och be om hjälp, tröst och trygghet. Det har jag inte gjort sedan jag sprang runt i Sommaroskogen för mer än trettio år sedan. När jag fortfarande var ett barn.
Kanske är det därför jag mår så bra i den där skogen när jag går där nu igen.
