Jag är överväldigad efter Hannas och Mys bröllop. Så många känslor lever om, och har levt om i mig den senaste tiden. Skulden och skammen har kört hårt. Jag lämnade och förstörde familjen. Jag blev det högmodiga och fåfänga aset. Jag är pappan som är nära men åndå oändligt långt bort. Jag var sonen som inte hade relationerna med min pappa och nu får skörda det som är kvar när han är borta. Relationerna drar mig. I mig, åt olika håll. Strax före det var dags för Hanna och My att komma in i kyrkan så gick jag fram till altaret och bad för dem. Jag tackade för att vi får vara där vi är.
Då var det som att skulden och skammen lyftes av mig för en stund. Kärleken vann. Livet vann. Det är vackert och jag är så tacksam för att jag har tagits i anspråk. Att få stå med i koret och viga dessa två människor som så tydligt lever i kärlekens nåd var en gåva. Att få tas i anspråk av Gud och kyrkan är fantastiskt. Att få göra det goda. Förkunna nåd och kärlek. Att få känna tacksamhet och överlåta det som händer åt Gud. Att få tacka och be.
Vi får se vad som händer i livet och möta det. I nöd och i lust. Men vi får faktiskt göra det tillsammans. Och alla bär på sitt. Men om vi hjälper varandra att bära så blir det nog lite lättare. Jag är så oändligt tacksam för Hanna, Ella och Camilla. För Maria. För Michael. För My. För mina bröder. För våra familjer och människorna vi kallar våra. Och jag är så imponerad av hur brudparet lyckades ställa till med en fest som ingen kommer att glömma. Helt på sina villkor. På sitt sätt. Så generöst och så fint.
Allt är som det ska bli.
