Maria är i Karleby. Vilda också. Jag är ensam och jobbar 18 timmar om dygnet med kandidatuppsats, exegetisk läsning, essäförfattande och lite annat. Det är okej, men jag börjar känna mig en aning akademiskt mätt. Eller trött. Men den pigga universitetslektorn ber oss skriva ett kort manifest. Så jag gjorde det.
Jag vill fortsätta andas djupt. Försöka få en klar blick. Inte fastna i alla detaljer i bruset som skymmer sikten. Alla påhittade konflikter och polariserande sanningar. En känsla av sammanhang har vuxit sig starkare med åren. En omvändelse i en riktning där helheten blivit viktigare än delarna, den där Skapelsen.
Jag vill nog bara få fortsätta odla den där blicken som ser bortom den uppenbara, för att skymta det uppenbarade.
Tro.
Samtidigt är det lite utmanande att läsa en kurs där fördjupningen i genus-kritiska perspektiv och intersektionalitet liksom gör att ens förtroende för vetenskapen i sig påverkas. Så jag vill också hålla fast i tron på att kunskap i sig fortfarande är relevant. Att det inte är en lösning att gå ut i total relativism och ge upp. Kanske just för att summan av oss är just summan. Att allt hör ihop. Att allt är som det ska bli, även när det inte känns så.
Tvivel.
Skapelsen ger oss allt vi behöver, men inte allt vi begär. Det verkar naturvetare och teologer vara relativt överens om. Att människornas skapelse i ekonomin inte får plats i Guds skapelse utan svåra konsekvenser när atmosfären värms upp.
Vetande.
Men sedan finns ju andra discipliner, som liksom skapat andra normer och hegemonier. Som Gud vill uppenbara för oss. Så han blir människa och kommer till oss, går upp på berget igen för att säga oss något i Bergspredikan. Är han woke? Queer? Kommunist? Kapitalist? Kanske allt och ingenting.
Så håll blicken klar, tänker jag. Kontext, kontext, kontext, säger någon annan. Vi ingår alla i olika sammanhang. Men ytterst i samma enorma och allomfattande sammanhang. Tro och vetande och tvivel. Nästan som i en dialektisk rörelse. Eller treenighetens eviga procession.
Ett svårförståeligt manifest. Kanske något att tro på, när en slipper veta?
Junior meddelar utmaningar från Linköping. Vi pratar en stund. Ibland kommer saker i livet ikapp. När en blir vuxen och behöver ta hand om sig själv. Allt är som det ska bli. Idag har det regnat konstant i Örebro. Tandläkartorsdag. Rotfyllningsväder.
Amen.