Askonsdag. Mässa. Nattvard och korstecken med aska och olja i pannan. Galenskap eller en tradition/rit som kopplar ihop människor genom årtusenden? Som så mycket annat så är det nog betraktaren som avgör det. Men, efter en jobbig dag i det profana arbetslivet senare. En jobbig dag med krig i magen och riktigt trött hjärna senare. En jobbig dag med rädslan för politiken, kriget och all den fruktansvärda hets- och krigsretorik som förgiftar hela tillvaron just nu. Då är det fint att få stilla sig i kyrkan en stund. I den stora kyrkan jag nu är kyrkvärd i. Min hemförsamling. Där människor möter varandras blickar. Sitter ned och delar något. Delar på något.
Idag med korset i pannan. En påminnelse om att också jag en dag ska vara den där askan. Vanligen brukar den känslan fylla med mig lugn. Idag? Mer rädsla. Jag vill inte bli aska samtidigt som alla andra. Helst.
Jag har svårt att värja mig för svåra tankar om framtiden. Försöker hålla mig i något. Människor som är nära. Något att tro på. Nu börjar fastan. En tid att stilla något. Att våga välja väg. För mig är det så uppenbart att jag inte längre kan göra det jag alltid gjort. Eller jobbat med så länge. Jag kan det inte längre. Under fastan ska jag försöka komma till ro med det och börja ta konsekvenserna av det. Fullt ut försonas med det nya. Lita på det.
Det senaste året känns i hela kroppen just nu. Jag är glad och tacksam över att få vara där jag är. Jag har hittat hem i kärleken och tvåsamheten. Jag har hittat hem i tron. Nu är det dags att släppa taget om oron och rädslan. Oavsett kriget. Det tar faktiskt emot att smaka på de där orden jag försöker lita på. Just nu. Men, jag vill lita på dem. Att de inte finns av en slump. Jag tror på dem, även om det känns mörkt ikväll.
Allt är som det ska, och ska bli.
Vi är på väg hem, tillsammans.
Det bästa har inte hänt än.