Ibland känner jag mig väldigt långt ifrån mitt eget liv. Som att jag har förtvivlat små möjligheter att påverka det. Eller ta mig i den riktning jag vill. Jag måste förhålla mig till en massa saker. Anpassa mig. Bida min tid. Etcetera.
Ibland blir jag väldigt trött på det.
När jag vaknar imorgon ska jag sticka ut och springa. Oavsett väder. När det är som bäst fungerar det som fokuspunkt. Puls, andning och steg.
Jag lever för stor del av mitt liv på avstånd.