Det slår mig hårt när vi släpper av Hanna på Stuvsta IP. Hon ska se sina fotbollskompisar spela en elvamannamatch. Själv platsar hon inte, och därför får hon heller inte den träning hon behöver för att bli bättre. Därför står hon nu och ser de tjejer hon spelat med i fem år spela match. Jag klandrar inte tränarna. Hanna är lat och viker ned sig när motståndet är för hårt. Men jag blir lite ledsen eftersom jag älskar fotboll och att se henne spela. Men jag blir mindre och mindre benägen att åka runt på grusplaner i södra Stockholm för att se henne gå bakåt i sin utveckling som fotbollsspelare.
Hon har redan börjat fundera på att sluta, för att satsa på innebandyn där hon är bättre. Jag är rädd för att det kan bli så. Min lust att peppa henne och försöka få henne att ta i lite mer börjar ta slut. Jag kan inte se att hon är en av de spelare hennes lag kommer satsa på för att bygga kommande säsongers elvamannalag.
Jag hoppas jag har fel. Det är för sorgligt om en elvaåring som snart fyller tolv redan är en föredetting. Men, min lust och energi att göra något finns inte. Och det känns inte som träningen och matcherna förändrar något.