Det ligger en svala på gräset. En sån där svala som inte kan lyfta från marken och därför inte landar där. Jag plockar upp den. Låter den vila i min hand. Lyfter på armen och försöker se om den hämtar kraft i vinden. Står så länge. En vindpust tar tag i den lilla fågeln och blåser den ett par meter. Den fäller aldrig ut vingarna och faller ned i vetefältet.
Livet. Naturen. Ibland är det svårt att förstå. Jag tycker att det är sorgligt.
Hänger tvätt, förbereder mig för att sätta upp väggfästen för gardiner. Maria är på väg till Göteborg för att hjälpa sin son att flytta. Jag läser om presidentkandidaten som lovar kristna nationalister att de bara behöver rösta EN gång till. Sedan är det klart. Tänker att demokratin är lika skör som den där fågeln. Kunde jag gjort något annorlunda?