Ibland är det nog bättre att inte skriva de där orden som rusar runt i hela kroppen i VERSALER och vill ut. Ibland måste en nog sitta ned i båten, andas djupt och låta saker försöka bero.
Jag brukar säga: Håll kursen, var inte rädd, det bästa har inte hänt än.
Nu vill jag skrika något helt annat. Men jag gör det inte. För hjärnan säger till hjärtat att det ändå inte kommer hjälpa. Jag är fast i den här destruktiva loopen ett tag till.
Men…. kan jag få pysa ut att det känns sorgligt att det lilla femtioårsfirande som mina barn, deras mamma och en god vän ändå öppnat för ser ut att brinna inne eftersom jag hade det dåliga omdömet att lita på en annan persons omdöme och nu troligen varit närmare det där viruset än jag varit på hela året. Trots den isolering jag hållit så länge. Jag lär inte utsätta de jag älskar för risken att jag kan vara smittad utan får nog vackert bädda in födelsedagen i tvingad karantän.
💀🦠🖤