Sprang igen. Med stumma ben efter helgens golvslipning. Och pollenkänsla i luftvägarna. Runt oset. Tio kilometer. Vansinnigt skönt i första riktiga vårsolen. Varmt, skönt och massor av fågel i reservatet. Älskar kaosljudet från tiotusentals individer. Ganska många männniskor ute också. Trots pandemitider. Eller kanske tack vare.
Eld i bröstet. Tungandad och med en mage som fortfarande inte funkar som den ska. Men, jag har en kropp som orkar springa en mil. I helt okej takt. Trots att den skoningslösa vårsolen avslöjar att jag åldrats tio år den här vintern (som egentligen bara var livets längsta höst). Jag är nu 402 år gammal.
Tack för det.
