Jag står och borstar tänderna. Ser mig i spegeln. Något skakar till. Plötsligt känns allt väldigt konstigt. Känner inte igen rummet jag är i. Känner inte igen ögonen jag ser in i. Var är jag? Vem är jag? Varför är jag här? Misstänker att kroppen är lite för full av stresshormoner. Det har varit en sådan vecka. Långa dagar, för många uppgifter, för lite sömn.
Såna har jag haft många i mitt liv. Men, jag har aldrig haft en sån här lång period av turbulens och brist på fast mark under fötterna. De sista två åren har varit galna. En väldigt djup trötthet gör sig påmind. Ikväll som något snurrigt. De senaste dagarna har hjärtat rusat lite igen. Men det som hände där i badrummet var något annat. Som om jag såg på mig själv utifrån och undrade vem det var som stod där i ett badrum som inte ens är mitt.
Ska sova nu. Mitt barn ligger i rummet bredvid. Hunden ligger på golvet vid min säng, i sin bädd. Men vem som ligger i sängen som jag borde kalla min är jag osäker på. I ett hem som inte känns som hemma. Något eller någon kom ikapp. Men, det var nog inte jag som gjorde det.
Finns jag? Och om jag gör det, vem fan är jag?
November får gärna ta slut nu. Det kompakta mörkret och det höga tempot tar för mycket energi. Som ett svart hål. Imorgon? En ny fjorton timmar lång arbetsdag.
Framtiden, du är välkommen
Mitt i novembers avslutning. Med blicken mot en december som är mer än full. Tolvtimmarsdagar avlöser fjortontimmarsdagar. Allt ska göras nu. Nu.
Jag vill till en annan framtid och har börjat ta några viktiga steg för att komma dit. Behöver lugn, tid till eftertanke och vila. Kärlek, respekt och tillit. Inte bara då och då. Varje dag.
Det finns därborta.
Måndag morgon
Det är den sista måndagmorgonen i november. Ella och jag har ruskigt trötta och har svårt att komma upp ur våra sängar. Ute är det mörkt, råkallt och fuktigt. Kalendern är full av saker att göra idag. Känner mig lätt yr och trött. Men, inne i mig bor en lycka och ett lugn just nu. Längst inne. Jag har börjat tro på framtiden igen.
Det är skönt.
Det här med elcykeln
Elcykeln är Årets julklapp enligt HUI. I kommun efter kommun och även på många andra arbetsplatser prånglas elcykelförmånen ut. Många lyfter detta som ett inspirerande exempel på omställning och hållbar utveckling.
Och ja, det är det, för de som byter en fossil transport i form av en en bil mot en elcykel.
Men, problemet är att de flesta som köper elcykel nu byter sin gamla cykel mot en bekvämare elcykel. Och vad gör vi då? Då byter vi en helt fossilfri transport i form av en cykel driven av muskelkraft mot en motoriserad och enklare transport i form av en cykel som drivs av en motor som får sin energi från ett batteri som består av ädelmetaller som borde stannat i marken. Batterier som kräver mer energi för att laddas. Energi som inte krävdes tidigare.
Det finns alltså en uppenbar risk att det mest konkreta resultatet av elcykel-boomen är att vi:
1. Konsumerar mer energi i form av el
2. Tar upp ännu mer ädelmetaller ur marken
3. Rör på benen mindre
Det som kortsiktigt kändes så hållbart behöver alltså inte vara det långsiktigt. Ungefär som vanligt.
Trött
Biter ihop. Sov dåligt inatt. Vaken från fyra. Oklart varför. Det tog ett tag innan jag somnade. Låg bredvid Någon och lyssnade på hennes andning. Vaknade tidigt. Kunde inte somna om. Sen snabb omställning och hem till den andra bostaden för att packa träningsväska. Lyssnade på ett långt och viktigt kapitel i John Ajvide Lindqvists X: Den sista platsen.
Jag är fysiskt trött idag. Men, också psykiskt. Trött på att leva i ett förljuget och dysfunktionellt samhälle. Där så mycket går ut på att spela med i ett maktspel där jag inte passar in. Där jag inte vill vara. Vågorna från #metoo och alla efterföljare sköljer mot mig. De är kalla. Det är så mycket från det förflutna som möts här och nu.
Det är dags för någon slags frikoppling.
Här och nu
Jag har träffat Någon. En människa jag vill vara med, dela allt med. Vi har kämpat och gått sönder, men också älskat och läkt. Hon är någon jag kan sova gott tillsammans med. Som jag kan skratta med, svettas med och sitta och lyssna på i timmar. Hon är vacker som en dröm och alla klyschor om att drunkna i någons ögon har nu blivit sanna. När hon ligger på min axel slår mitt hjärta långsamt och hårt. Jag älskar henne. I varenda liten cell.
Någon gång i en framtid ska vi vila ut tillsammans. Ungefär så här som Rikard Wolff sjunger i Här och nu:
Det ljusnar över taken
En ny dag tornar in
Hela natten låg jag vaken
Med min dröm i mörkret bredvid din
Vi har ingen tid att passa
Inget tåg jag måste hinna med
Och du andas stilla under täcket
Och jag tittar ut i morgonen och jag ser
Allt jag önskat är här och nu
Det här rummet är världen nu
Livet hittar hem till slut
Och hem är här och nu
Tänk varje litet felsteg
Tänk varje katastrof
Varenda dåligt val jag gjorde
Tog mig lite närmare ändå
Nu slocknar sista stjärnan
Två små moln, det blir nog fint idag
Och du vänder dig och du har vaknat
Du ser på mig och allt är bra, du och jag
Allt jag önskat är här och nu
Det här rummet är världen nu
Livet hittade hem till slut
Och hem är här och nu
Jag ska kasta mina minnen
Sopa bort de spår som ledde hit
Jag ser dagens första plan lyfta mot solen
Och aldrig har det känts så lätt
Jag är fri
Allt jag önskat är här och nu
Det här rummet är världen nu
Livet hittade hem till slut
För allt jag önskat är här och nu
Den här stunden är världen nu
Livet hittade hem till slut
Och hem är här och nu
Vi har varit hemma. Korta vackra stunder. Och jag har sett oss i en framtid. Tillsammans. Istället för att kämpa mot den framtiden så ska jag göra allt jag behöver och kan för att komma dit. Kärlek är inte rationell. Världen runt oss är inte alltid rimlig. Men, jag vet åt vilket håll jag är på väg. Och jag vet vem jag är på väg till.
Här och nu.
Uttrycket
Hon har dem. Musiken. Dansen. De är hennes. Det är så vackert och när jag se henne glänsa på scen så blir jag rörd och lycklig. Det är något av det vackraste jag upplevt. När mitt lilla barn hittar uttrycket. På vägen hem genom stan sjöng vi Håkan-låtar. Det blåste kallt, men vi var båda varma och bubbliga.
Kreativitet. Att kunna uttrycka känslor med musik och dans. En gåva.
November kväver mig
Mörkret som lägger sig tidigt. Att gå hem över stan och bli bländad av massor av ljus. Fryser. Energin liksom bara imploderar. Eller sugs ut. November är en vidrig månad. Jag är väldigt tom på energi när det är dags att gå hem.
Var inte rädd
Fyllde på med nya ord idag. Där armen blir hand, strax under klockan satte jag tre viktiga ord. Från den viktigaste psalmen. Var inte rädd. Samma ord som finns på den där skavda ikonen som sitter på väggen i sovrummet jag delar med Någon. Texten skrevs av Ylva Eggehorn 1972. En av de finaste versionerna har spelats in av Anna Stadling.
Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken,
ett namn som skyddar dig nu när du går.
Din ensamhet har stränder in mot ljuset.
Var inte rädd, i sanden finns det spår.
Gjorde lite annat också. På den arga armen. Strofer ur låtar som jag lyssnar på ofta.
Du säger livet är en gåva, jag säger livet är de nätter jag inte kan sova.
(Nina Rochelle, ”Happy, jag hatar att det är så”
Something just changed in my life
And it’s killing me
(Maxim Nucci, ”Talk to me”)
Hast du kein Herz
du musst mir meins wiedergeben
(Clueso, ”Herz”)
Dessutom. På revbenen. Gjorde ganska ont. Men fina ord. Meadows ännu osläppta alster.
Say one word and I will fall for you
Through the center of the earth for you
Let the darkness swallow me for you
Sing one word and I will fly for you
To the surface of the sun for you
Let the fire take my wings for you
I’m addicted to
All the things you do
De där orden är för det viktigaste som finns. För kärleken.
På universitetet igen
För andra gången i år får jag chansen att leda en kurs på universitetet. Återigen med idé- och affärsutveckling (entreprenörskap) i fokus. Den här gången för blivande ingenjörer. Och den här gången gör jag det tillsammans med en av mina bästa vänner, Maria Comstedt. Vi har fått i uppdrag av Drivhuset att leda kursen med deras Loopa-metod som grund. Intressant och kul. För mig handlar det främst om att hjälpa unga människor att hitta olika verktyg för att låsa upp den egna kreativiteten.
Och just det, är något jag vill göra väldigt mycket.
