Får ett SMS. Från ett skolsystem. Mitt lilla barn har visst ”ogiltig frånvaro”. Kontaktar hennes mamma. Det visar sig att lilla barnet ligger hemma med magont. Och att hon är sjukanmäld, så jag kan ändra statusen till ”giltig frånvaro”.
Det här magontet. Vi har utrett det tidigare och inte hittat några fysiologiska orsaker. Jag pratar med andra vuxna. Vi landar ofta i att släta över det hela med att hon är tretton och att det händer mycket i kroppen. Men, jag vill inte acceptera det. Det är inte rimligt att hon ska ha det så.
Jag vill ta reda på varifrån magontet kommer. Försöker prata med henne om det. Misstänker att hon är lika känslig som jag. Och att hon heller aldrig riktigt får slappna av.
Vi passar inte in. Och jag börjar bli ruskigt trött på att hela tiden försöka få oss att göra det. Hela den här grejen med att spela roller och försöka vara funktionell i en dysfunktionell omgivning känns så genomruttet värdelös att jag snart tar mitt barn och rymmer.
God morgon, en ny vecka börjar.