fredrik welander i ett långt samtal
Det finns en man här i min stad. Han heter Christoffer och är allt jag skulle vilja vara. Han gör väldigt fin musik under namnet Meadows. Och han har hackat sig in i mitt bröst. Som en hacker, alltså. Han har gjort en låt som blivit min nationalsång och häromdagen släppte han en ny låt som liksom fångar väldigt mycket vad jag känner.
You’re the thorn in my heart now
You’re the storm about to start now
When the silence is too loud
You just crash through my dark clouds
Sammanfattar veckan som gått i en graf.
Hjärtat började rusa igår kväll. Sedan dess har jag svårt att få ned pulsen. Dåligt. Sov nästan inget inatt. Måste få sova inatt. Så snälla kroppen, lugna dig.
Hur ska jag kunna berätta för någon annan vad jag behöver när jag inte vet det? När hela mitt liv gått ut på att bidra till att andra får vad de behöver och jag själv aldrig hunnit stanna upp och fundera på vad som får mig att må bra? När jag hela tiden är känslig för vad andra människor har för behov och det tar upp all min uppmärksamhet och energi?
Det finns några människor just nu som vill veta. Som vill att jag är tydlig. Jag är nog själv en av dem.
Jag är så fruktansvärt trött på att vara så här känslig som jag är. Att jag inte klarar av att hålla saker borta. Saker som jag inte har råd att ta in. Det öppnar avgrunder mellan mig och människor jag älskar. Människor som jag behöver. Ge mig medicin. En drog. En operation. Vad som helst.
Den här jäkla ökenvandringen måste få ett slut.
Hon.
Den här bilden.
Jag vill så gärna försöka berätta vad jag känner. Men jag kan inte. För orden jag behöver finns inte. De har inte hittats på än. Jag vänds upp och ned och ut och in. Det är som att hela jag faller framåt i en kullerbytta och sedan ramlar fritt rakt ned i ett varmt, skönt och härligt mörker. Där tiden stannar. Där allt är bra. Jag faller och faller. Det är väldigt skönt och lugnande.
Tills något händer. Ett SMS, ett chattmeddelande, en telefonsignal, en väckning, en mötestid, en resa eller något helt annat. Då rycks jag ut ifrån verkligheten och tillbaka till overkligheten igen.
Men. Jag vill tillbaka. In i de där ögonen. Jag har aldrig varit mer klarsynt kring något i hela mitt liv.
Höj blicken. Snälla titta på de här två fantastiska, fina och viktiga filmerna av Yann Arthus-Bertrand. De fångar så väldigt mycket av det vi måste förstå om världen och människorna som lever i den.
Home: https://www.youtube.com/watch?v=jqxENMKaeCU
Human: https://youtu.be/ShttAt5xtto
Det är jobbigt nu. Tusen och åter tusen känslor, reaktioner och små ryck i tillvaron. Hela tiden. Jag har tömt mina batterier och börjat tappa kontrollen. Eller rättare sagt insett att det är väldigt lite av det som känns viktigt för mig just nu som jag kan kontrollera. Så då blir det den här ganska käcka inställningen som måste få råda: JAG MÅSTE FÖRHÅLLA MIG TILL ALLT SOM HÄNDER! Är glaset halvfullt eller halvtomt? I en orimlig värld är det mitt förhållningssätt det är fel på. Igen.
Jag passar liksom inte in. Och det är upp till mig att göra det.
Nåväl. 2016 är ett år när ALLT händer. Konsekvenser av ett helt liv. På gott och på ont. Tillsammans med henne jag älskar har jag petat i det djupa såret i mitt bröst lite för ofta den senaste tiden. Utan att liksom få det att bli bättre. Jag känner mig värdelös på så många sätt. Och att världen inte passar mig på minst lika många sätt. I en tid när jag måste vara bättre än någonsin för mina barn, för de jag arbetar med och för mig själv.
Det funkar så där. Visst, dagarna rullar på, ingen har dött och det mesta som ska göras blir gjort. Men, det räcker inte. Jag vill att mitt liv ska vara något mer än äta, sova, jobba, dö. Jag vill att den urstarka kärlek jag känner just nu ska definiera mer än några små skärvor av tid. Jag vill känna den lyckan oftare. Istället för den olycka och frustration jag går runt och bär på mest hela tiden.
Det kommer att krävas förändringar. Oklart vilka, oklart hur. Men jag måste sluta att köra jättefort i livets vänsterfil nu. Det går inte längre. Måste ta mig in i högerfilen för att hitta nästa avfart. Där ska jag parkera den här förbannade bilen för gott. Kasta bort nyckeln och gå rakt ut i livet. För det är inte motorvägen som är världen. Det är allt det där andra.
Utanför motorvägen finns nämligen det här. Igår när vi åt middag tillsammans. Eller när vi satt i soffan och pratade efteråt så säger hon plötsligt att hon hoppas att det var okej att hon taggade mig på det där sättet. Jag förstår inget eftersom jag inte kollat Facebook på ett par timmar. Så hon förklarar. Och jag dör.
Jag lyckas inte riktigt förklara. Tiotusen tårar känns bakom ögonen. Vill komma ut. Tårar av glädje, lycka och kärlek. Men, jag lyckas inte släppa ut dem. Den här gången heller. Av allt som händer just nu så är det här det som jag vill sätta i mitten. Den punkten. HON är i ett förhållande med Fredrik Welander. JAG är i ett förhållande med Sara Richert.
Det kanske är lite fånigt, men den här lilla bilden är livsviktig.
