När det stormade som värst. När vågorna gick som högst. Då råkade någon vifta till så att jag ramlade överbord. Och jag sjönk snabbt ned mot botten. Hjälpte till med några hetsiga och snabba simtag. Nere på botten var det mörkt och kallt. Inget syntes. Men det gungade mindre. Efter en kort tid blev trycket på bröstet alldeles för hårt. Så jag sökte någons hand och tog mig upp igen. Och uppe på ytan hade stormen kanske inte lagt sig, men vågorna var åtminstone lite lägre. Så vi lyckades hamna på kurs igen. På väg mot det sista havet.