Månad: juli 2016

Jag har sett tre konserter med Bruce Springsteen på Ullevi den här sommaren. Jag har sett många tidigare, men inga som betytt lika mycket som de här tre. Av tre helt olika skäl.
Den första såg jag med en människa jag älskar och precis har börjat en resa tillsammans med. Den andra såg jag med en människa som kallar mig pappa och som jag kommer att resa med till den dag jag dör. Den tredje såg jag med en människa jag rest tillsammans med i 25 år, men som jag nu slutar att resa tillsammans med. Det fanns alltså en början, en pågående och ett avslut.

Därför har Springsteens ord om hopp, styrka, förtvivlan, sorg, uppgivenhet och livet aldrig känts så starka som de gjort de här tre kvällarna. Jag har gråtit. Alla tre kvällar. Av helt olika anledningar. Mina tre olika liv, och den ständigt närvarande känslan av att vilja lämna allt, sticka från stan för att vinna. Det har varit en oerhört fint, stark och viktig upplevelse sammantaget.
Idag är jag tagen av det som hände igår när C och jag liksom släppte taget om massor av sorg och grät tillsammans under The River. Liksom gungdansade på något sätt sida vid sida. Vi höll om varandra medan tårarna rann. Mitt i publikhavet stod vi där och dansade vår sista dans samtidigt som Springsteen sjöng de där orden jag snart kommer att föreviga på en av mina armar.

Is a dream a lie if it don’t come true
Or is it something worse

Sen kom en fullkomligt förkrossande vacker Point Blank. Där sattes någon slags punkt. För ett liv. Och ett annat har börjat. Jag tror aldrig att jag känt mig mer levande än just nu. Mitt i alla dessa starka känslor.
Där sammanfattar jag mina tre Springsteen-kvällar.

Det är jättelångt mellan Sudret och Olaigatan. Längre än vad jag trodde. Framförallt känslomässigt. Åkte till Gotland ganska skittrött. Vintern och våren har tömt mig på energi. Den intensiva Almedalsveckan gjorde det inte jättelätt att vila. Men tillsammans med Någon så fick jag en dag. En helt fantastisk dag där all kärlek fick vara fri. Inte bara någon minut eller timme, nej en hel lång underbar dag. Sen åkte jag hem till Örebro och det känns som att köra huvudet i väggen. Igen.
Jag måste nog få ut några saker.
Separationen, lämnandet. Ja, jag har lämnat någon som älskar mig. Som stått bredvid mig i tjugofem år. Hon har en ännu jävligare tid just nu och det enda jag bidrar med är mer smärta. Men vad skulle vi göra? Fortsätta leva i tystnad och låsningar? Två olyckliga människor på varsitt håll i samma hem. Människor kan inte äga varandra, eller låta sig ägas av andra. Det går inte. Det sägs att jag ger upp för lätt, att jag inte kämpar. Att jag förvägrar någon annan rätten att ställa allt till rätta. Att jag förstör för mina barn.
Jag blev en grå man. En blek, trött och ganska sur typ. Som återkommande bröt ned sig själv i utmattning och i perioder inte orkade leva riktigt. Hundra timmar av terapi med olika psykologer och terapeuter senare har jag börjat förstå varför jag blev grå. Till slut insåg jag också att jag måste göra något åt det. För att överleva måste jag vilja leva. Sluta vara rädd för att faila och inte orka. Sluta går runt och känna att jag inte duger. Att inget jag gör spelar någon roll. I många år trodde jag att det var jobbet och rastlösheten som var problemet. Det var ju det nästan alla sade. Att den där viljan och lusten i mitt bröst var problemet. Så jag försökte släcka den.
Om jag ska göra det som några vill att jag ska göra så kommer jag att kväva mig själv, mina barn och deras mamma. Om jag ska fortsätta att kämpa MOT livet istället för MED det. Som jag gjort i så många år. Nej, det går inte. Jag kan – och kommer – alltid att stå på C:s sida. Vara i hennes lag. Jag vill att livet ska bli bra för henne och att hon får leva som hon vill och behöver. Långt utanför min skugga. Vi har band till varandra som aldrig kan brytas. Men vårt krampaktiga grepp om varandra kan vi inte ta tillbaka. Det har bara dragit oss båda till botten. Därför lämnar jag kärleksrelationen. Som vi växte isär ifrån för länge sedan. När vi blev som dom andra.
Barnen och deras liv. Det har varit upp och ned några månader. Eller ärligt talat, mycket längre än så. De har levt i ett hem där någon av föräldrarna alltid varit under isen. Där tystnad och uppgivenhet präglat vardagen. Det senaste halvåret är nog mest ett koncentrat av allt. Jag vill att de ska förstå att livet kan vara så mycket bättre. Att kärlek och respekt för andra människor är kärnan. Att förmågan att be om hjälp och lita på andra är grejen. Att ensam inte är stark. Att en relation inte bygger på ansvar, amorteringar och måsten. Jag vill att mina barn – som tack vare sin diabetes från början fått begränsade möjligheter att vara spontana – upptäcker att känslor är bra att ha. Att viljan och lusten att leva är en bättre grund för utveckling än rädslan att göra fel.
Rotlösheten och rastlösheten. Nu har jag varit hemma i Örebro en natt och en morgon. I lägenheten jag lever i. Men, det känns inte som hemma. Mitt liv har inte givit mig rötter. Det finns många olika orsaker till det, som började redan när jag var ett barn. Det har nog aldrig funnits en fysisk plats som fått min puls att gå ned. Den där känslan av att komma hem är för mig en ganska abstrakt sak. Just nu skriker alla mina små flyktdemoner att det är dags att dra. Det stora steget. Ut i världen. Långt bort. De jobbiga reaktionerna som människor i min omgivning på olika sätt visar. Min egen ambivalens för hur jag vill leva och vad jag vill jobba med. Det skulle vara skönt att börja på ett tomt papper så att säga. Men, mitt papper är inte tomt. Så jag försöker hålla fast i det som min psykolog hjälpt mig med de senaste två åren. Att stå kvar och den här orimligt överbelastade korsningen av känslor och se vad som händer.
Den stora kärleken. I vintras berättade Någon att hon var förälskad i mig. Det gick snabbt för mig att inse att jag också var där. Men att jag tryckt bort de känslorna. Begravt dem i professionalitet och respekt för yrkesrollen. Så samtidigt som livet ärligt talat mest varit skit den här våren så har små skärvor av ren lycka och kärlek fått ta plats. Det är som att någon vid jämna tillfälle drar bort en svart, blöt filt och det riktiga livet visas en kort stund. Nu vill jag dra bort den där filten för gott. Tillsammans med S upptäcker jag några av de starkaste, finaste och mest levande känslor jag någonsin känt. Det finns så mycket jag förstår hos S och jag känner att hon förstår mig. Plus en superstark attraktion. Det här kommer att påverka mig resten av livet. Och jag kommer göra precis allt jag kan för att vårda det vi har.
Tyvärr så finns det en sårad och sargad verklighet runt om oss. Där människor är ledsna, sårade och besvikna. Det tvingas vi skölja ned varje dag. Men, jag kan inte acceptera att vi skulle vara hänsynslösa eller hemska. Vi är två människor som blivit förälskade. Som drabbats av en känsla av att ha hittat DEN. Det skulle INTE vara ansvarstagande att försöka trycka bort den känslan för att kämpa vidare i en relation som inte har den. Då dör jag. Och att dö är inte ett sätt att ta ansvar för en annan människa.
Jag måste leva nu. Få tillbaka orken och energin. Då kommer jag att kunna vara en tillgång för andra. Då kommer jag att vara den pappa jag vill vara. Den som tycker att jag gör fel eller är hänsynslös får nog dölja mig ett tag. Eller klippa banden till mig.
Jag vill älska.
Och kunna bli älskad.
 

En dag i februari låg den här dikten av Eeva Kilpi på mitt tangentbord. Några av de finaste ord som skrivits om kärlek. Någon skrev dem på en lapp och lade på mitt tangentbord.

Någon.
Till mig.

Det jag berättar nu har inte varit öppet eller känt för särskilt många. Någon kom in i mitt liv för tre år sedan. Någon gick fram till mig på ett mingel i Almedalen och vi började prata. Jag förstod då att det var en människa som ville samma saker som jag. Rädda världen, och med många gemensamma perspektiv. Senare, i början av 2015, fick vi chansen att jobba med varandra. Jag har under den tiden lärt känna en av de smartaste, klokaste och mest omtänksamma personer jag någonsin mött. Ett superproffs med en urstark vilja och energi. Och jag var varit väldigt glad över att jag fått jobba med henne och våra kollegor. Med en gemensam övertygelse.

Men i vintras så förändrades allt. Någon blev förälskad i mig. Jag blev förälskad i Någon. Kanske hade vi varit det undermedvetet innan, kanske inte, men plötsligt var det som om en slags väv mellan oss drogs bort och allt blev tydligt. Vi har lärt känna varandra på djupet, trots ganska små möjligheter i tid och rum. Men den tid vi får tillsammans håller på att växa och nu kan jag inte låta bli att berätta.

Under den här tiden har vi delat massor av ord och musik med varandra. Den låt som helt golvat mig och fångat mina känslor allra starkast är skriven av Christoffer Wadensten (Meadows) och finns inte utgiven ännu. Men här är en inspelning från P4 Örebro som är helt makalös (5:30 in i klippet). Låten heter Love to hear you talk.

I love to hear you talk
Give me every little thought
Let me keep you for a while now
I love to hear you talk

I can never say out
What this is really all about
I’d like to come alive before I die
But this whole thing could take me out

Cross the water, dirt and hills
Try to find them, kill what kills
Grab the keys, walk the walk
Because I love to hear you talk

Den andra versen har fått mig att gråta många gånger den här vintern och våren. Eftersom vi samtidigt som vi fått uppleva denna starka kärlek gått igenom (och fortfarande gör) smärtsamma separationer. Det har inte gått att berätta om det här fina eftersom det skadat andra. Jag är väldigt ledsen över att det är så, men jag går sönder om jag inte får leva med de här känslorna nu.

Öppet.

Vi är nu tillbaka på platsen där vi träffades för första gången. I ett rum på Wisby Strand. Idag vet jag det jag inte visste innan den kvällen. En av sakerna tog det ett par år för att växa fram och förstå. Så här är det och jag kan inte hålla det inom mig längre.

Någon heter Sara.
Och jag älskar henne.

Det har blivit dags att gå vidare. På riktigt. Efter en längre tid av två olika liv är energin slut nu. För många sömnlösa nätter med känslor som slåss i bröstet. Alldeles för mycket dåligt samvete i krig med urstarka känslor av kärlek och liv.
Jag har lämnat en relation. En livslång relation tillsammans med en människa som behöver mig. Jag har gjort henne väldigt, väldigt illa. Och det gör också mig illa. Eftersom jag har så oerhört svårt att leva med den vetskapen. Samtidigt har jag gjort oss illa i många år genom att liksom lågintensivt inte vara i relationen. Den är över nu. Den kärleksrelationen finns inte längre. Jag vill att vi ska kunna prata med varandra. Stötta och vara PÅ varandras sida, snarare än tvångsmässigt VID varandras sida. Vi har två fina barn tillsammans och är förevigt förenade av de banden. Och de band vi knöt av erfarenheter, lust och nöd i 25 år.
Men för att klara av att gå vidare så måste jag gå framåt nu.
För en tid sedan var det någon som öppnade en helt ny värld. Någon som förälskat sig i mig. Någon som jag också förälskade mig i. Eller nej, helt förlorade mig i. I en ren, ärlig och väldigt stark kärlek. Men vi har inte kunnat vara öppna med den. När relationer bryts och det finns barn som påverkas måste en ibland ta något slags ansvar. Det har vi gjort. Därför har vårt universum varit litet och fragmentariskt. Alla de här starka känslorna har liksom fått komma i andra hand, samtidigt som en sårig och trasig vår liksom kämpat sig framåt. Men tiden har också tagit oss framåt och det är liksom dags att få vara ute i solen nu. Tillsammans. Jag kan inte smyga eller låtsas.
Samtidigt måste jag leva med vetskapen att varje litet steg av lycka jag tar, varje fin känsla jag vill dela med världen, kommer att fortsätta att göra någon annan illa. Och jag har inte begåvats med ett samvete som kan stänga det ute. Men jag måste sluta leva i två världar nu. Sluta leva två liv.
Vart jag kommer att hamna vet jag inte. Men livet är en vacker sak och jag är tacksam och glad för att jag får uppleva det.