Alltså jag är inte bra på årsskiften. Kan inte minnas något tillfälle i livet när jag är tyckt om all den känslomässiga press som ligger i luften det här dygnet när kalendern byter år. Oklart varför. Men så är det. Jag känner för mycket. Kan inte stänga ute alla de sorger och förväntningar som möts. Allt det där letar sig in i min mage och gör mig trött. Och tyvärr är det inte världens förväntningar som dominerar. Det blir sorgen.
2015 var ett år bland alla andra. Det hände många jättebra saker. Och jättemånga dåliga. Vi bär alla med oss olika minnen och lärdomar från det här året. De kommer att påverka oss nästa år och nästa och nästa. Förhoppningsvis blir vi lite klokare. Troligen.
Det enda jag vill är att allt blir bra. För alla. Det kommer att bli en kamp. Ibland kommer det att kännas omöjligt. Inte sällan kommer jag nog att undra vad det var som kändes så svårt. Jag är tacksam över att det finns människor som bryr sig om mig. Som vill mig väl. Jag är tacksam över att det finns människor jag bryr mig om och älskar. Det är liksom meningen med livet. Men, mitt hjärta brister när jag tänker på alla de som jag inte ens känner till. De som lider under krig, förtryck, hat och hot. Som jag och mina medmänniskor stänger ute från de områden vi kallar våra länder.
Det här kommer att påverka min framtid. Min mage och mitt hjärta skriker åt mig att jag måste göra något. Allt ska bli bra, för alla. Men då måste alla vara beredda att kämpa. Så något måste jag göra för att ta nästa steg. Vad? Jag vet inte. Får väl börja med att byta år.