Jag känner mig ledsen, gammal och trött. Allt oftare kommer den stämningen över mig. Igår kväll innan jag gick och lade på mig på ett hotellrum kom nyheten på radio. Sydafrikas president Jacob Zuma läste upp ett uttalande:
My Fellow South Africans,
Our beloved Nelson Rolihlahla Mandela, the founding President of our democratic nation has departed.
He passed on peacefully in the company of his family around 20h50 on the 5th of December 2013.
He is now resting. He is now at peace.
Our nation has lost its greatest son. Our people have lost a father.
Det blev svårt att sova. Vaknade tidigt. CNN och BBC diskuterar och visar bilder på Nelson Mandela. SVT visar reprisen av gårdagens Sydnytt.
Jag är 42 år gammal. När jag var barn växte jag upp i en värld där landet jag levde i hade en röst i världen. Vi var ett av de länder som aktivt jobbade mot apartheid på något sätt. Vi var rädda för ryssen och trodde på demokratin. Därför kritiserade våra ledare odemokrater, diktatorer, juntor och fascister. Inte bara ledarna. Kyrkor, folkrörelser, fack.
Allt det där är över. Efter några så kallade kriser och många år av proppmättnad fnyser många fortfarande åt de som kallas ”världsförbättrare” och det är radikalt när välmående innerstadsredaktörer avböjer en ny skattesänkning.
Idag känns som att mitt land är ganska tyst ute i världen, eller kanske nöjer sig med att sjunga i samma stämma som alla andra. Våra två största partier, som helst pratar om motståndarnas svagheter, är överens om att landets gränser ska vara svåra att ta sig över. Det parti som vuxit mest under de senaste tjugo åren är ett nationalistiskt parti som påminner mer om boernas nationalistparti än om Mandela och ANC. Demokratin har vi tröttnat på och snart kommer vi inför apartheid även här om inte nuvarande utveckling vänder . Vår regering och majoriteten i riksdagen är mer intresserad av att misstänkliggöra och tjuvlyssna på oss som lever i landet än att ha en röst utanför landet gränser.
Och vi är fortfarande rädda för ryssen.
Ibland förstår jag inte hur världen utvecklas. Den gör det, men jag förstår inte alltid. Nelson Mandela släpptes ut sitt långa fängelsestraff när jag var 18 år gammal. Det kalla kriget var i upplösning och jag kände hopp istället för rädsla. Kanske kunde världen bli bra ändå. Idag känns det kallt. En av de starkaste levande symbolerna för utveckling och mänsklig kraft har försvunnit. Och i nästa opinionsundersökning kommer nationalisterna slå nya rekord igen.
Ungefär som julhandeln.
Är det på låtsas eller är det på riktigt? Det var knappast oväntat att den nittiofem år gamle mannen skulle lämna livet. Ändå känns det som en chock. Jag hörde just Mona Sahlin på radio. Hon sa att det kändes som att ett helt nittonhundratal bara försvann igår kväll. Kanske är det så. Jag känner mig vilsen. Alla ni som tycker att nationalism känns piggt. Att det är vi mot dom. Googla Apartheid. Googla Nelson Mandela. Eller så är det ni andra som måste göra det. Ni som tror på alla människors lika värde.
Vi har nog mycket att lära av det Nelson Mandela gjorde. Jag har en ond föraning i magen som säger att vi kommer behöva göra om precis samma saker i framtiden. Samtidigt sitter jag och lyssnar igenom morgonens ekonyheter. Förutom Mandela handlade de mest om vädret och om att januarilönen riskerar att bli lite mindre än väntat. Åtminstone för de som redan räknat in den skattesänkning våra riksdagspolitiker träter om som bäst just nu. Skatteverket vet inte vilka tabeller de ska använda. Ekot talar om det som att vi kommer att få mindre i lön, när det handlar om en ny skattesänkning.
Undrar om det är dags att vakna?