Ligger på rygg en stund. Ska iväg till terapeuten om en stund. Känner mig levande idag. Har pratat med min bror på lunchen och diskuterat framtiden på olika sätt. Men, det är nog döden som gör att jag känner mig levande idag. I morse vaknade jag till beskedet att Kristian Gidlund gått bort. Den unge mannen som så fint beskrivit sin väg mot det oundvikliga. Cancern tog honom. Men innan hans livslåga släcktes brann den klarare än det mesta. Jag har läst hans blogg och lyssnat på honom i ett fantastiskt sommarprat. Det har varit sorgligt och fått mig att gråta. Men det har också varit inspirerande och fyllt mig med lust.
Jag ska ta med mig några papper till terapeuten. Fyllt i massor av frågor. När jag tittar på svaren är det mycket som klarnar. Som att jag är så rädd för att leva så att döden får mer plats i mitt liv än det som borde vara viktigt – livet före döden.
Kristian Gidlund ville leva, men fick inte. I ett blogginlägg från 18 juli skriver han:
”Jag vill leva. Så fruktansvärt mycket.
Men kroppen lyder inte.”
De orden tar jag med mig. Jag vill också leva. Men vågar inte riktigt. Så många konstiga saker har fått ta plats i mitt liv, framför allt i mina tankar. Oro, rädsla och litenhet.
Det är dumt.
Det låter ganska dumt faktiskt! Men du har mycket liv kvar att leva. Försök fokusera på det om det går! Det är inte dumt 🙂