Livet. Varför känns det så ofta som något som pågår därute?
Att landa på landet
Äntligen. Ledig och känner det. En skön dag på landet. Luft som går att andas. Plötsligt ser jag detaljerna, känner dofterna och hör ljuden. Alla de där nyanserna som gör livet. Tid att läsa, lyssna och känna. Skönt.
En fin dag
Känner att hunden måste få ut och springa. Känner att jag måste andas. Så vi åker ut till landet hon och jag. Jag hinner jobba i lugn och ro. Lite läsning, lite frågeformulerande och lite annat. Vi tar en lång skön promenad ned till den nu tomma stranden. Där möter vi en gammal kvinna och en nästan lika gammal liten pudel. Pratar lite. Busar lite. Solen kommer fram och värmer mitt ansikte. På eftermiddagen sitter jag och jobbar på altanen med laptopen i knät. Tjock stickad tröja och septembersol. Väntar nu på att en hantverkare ska komma och kolla stugan för att kunna lämna offert på installation av luftvärmepump.
Jobbar, lyssnar på radio, leker med hunden. Samtidigt. En fin dag. Älskar att vara på landet.
Livrädd för livet
Ligger på rygg en stund. Ska iväg till terapeuten om en stund. Känner mig levande idag. Har pratat med min bror på lunchen och diskuterat framtiden på olika sätt. Men, det är nog döden som gör att jag känner mig levande idag. I morse vaknade jag till beskedet att Kristian Gidlund gått bort. Den unge mannen som så fint beskrivit sin väg mot det oundvikliga. Cancern tog honom. Men innan hans livslåga släcktes brann den klarare än det mesta. Jag har läst hans blogg och lyssnat på honom i ett fantastiskt sommarprat. Det har varit sorgligt och fått mig att gråta. Men det har också varit inspirerande och fyllt mig med lust.
Jag ska ta med mig några papper till terapeuten. Fyllt i massor av frågor. När jag tittar på svaren är det mycket som klarnar. Som att jag är så rädd för att leva så att döden får mer plats i mitt liv än det som borde vara viktigt – livet före döden.
Kristian Gidlund ville leva, men fick inte. I ett blogginlägg från 18 juli skriver han:
”Jag vill leva. Så fruktansvärt mycket.
Men kroppen lyder inte.”
De orden tar jag med mig. Jag vill också leva. Men vågar inte riktigt. Så många konstiga saker har fått ta plats i mitt liv, framför allt i mina tankar. Oro, rädsla och litenhet.
Det är dumt.
Overkligheten
Ligger i sängen på landet. Har haft en fin helg med goda vänner från Stuvsta. Ella har hängt med sin bästis Vilma. Jag är lite trött. Lite ledsen och lite sur. Har ingen lust att åka tillbaka till stan. Veckan som kommer kulminerar den här idiotisommaren som jag planerat så fantastiskt dumt. Idag är det officiellt höst och OpenART stänger. Loppet är kört nu. Jag brände upp en sommar till utan att vara ledig.
Här och nu säger varenda cell i min kropp – LIGG STILL! Men, jag reser mig och packar ihop. Det är dags att vända tillbaka. Till det som många kallar verkligheten.
Overkligheten alltså.