Publicerat

Hur jag kommer prata i min diktatur

diktaturlogo
I min diktatur kommer människor få prata om vad de vill. Till och med hur de vill. Men, jag tänker försöka anstränga mig för att visa att samtal och berättelser som leder framåt är de mest intressanta.

Därför lovar jag att – som diktator – argumentera för det jag gillar. Inget annat. Jag kommer inte lägga tid på att hata, dissa, avfärda, förlöjliga och misskreditera. Det skapar inget bra överhuvudtaget. Istället tänker jag berätta om saker som inspirerar mig. Människor jag gillar kommer hyllas och våra erfarenheter och kunskaper kommer delas. Flitigt. Jag kommer lägga min energi på möjligheter och lust istället för rädsla och oro. Utveckling är för viktigt för att inte vara själva drivkraften.

I grunden handlar det om min människosyn. Den bygger uteslutande på tillit. Jag litar på att människor jag möter är goda och vill göra sitt bästa för att få hänga med andra. Jag vet att det är så. Fyrtioett års livserfarenhet är min empiriska bas. Ingen jag lärt känna har gjort mig besviken. Någonsin. Tiden är knapp och livet är kort. Att slösa bort det på att ogilla och bygga murar är dumt. Att bjuda in fler i upplevelsen av det goda livet är prioriterat i min diktatur.

Därför kommer jag berätta om det jag vill och gillar. Inget annat.

Publicerat

Tack Lasse Ekevärn!

Senare idag ska jag gå iväg till Representationsvåningen i rådhuset. Det är dags för avtackning av Lasse Ekevärn. En fin man som gjort öppnat många dörrar för mig och gjort många bra saker för staden jag lever i. Kanske främst genom sitt sätt att vara frågvis och intresserad.
Hans långa gärning i Örebro kommun är på väg att ta slut. Det känns vemodigt. Men, idag ska vi vara tacksamma och säga tack. Jag gör det på mitt sätt. Genom att citera en text jag skrev på min hemvändarblogg i NA i slutet av januari 2011.
Tack Lasse, det kommer bli spännande att korsa dina vägar även fortsättningsvis. För de kommer korsas, det vet jag.

Om en näringslivschef
Idag såg jag den för första gången. Annonsen. Örebro kommun söker ny näringslivschef. Jag delar den vidare och uppmanar många att söka. Det här är ett viktigt jobb. Den kvinna eller man som utför det är med och påverkar den hållbara utvecklingen i Örebro.
Det finns många lämpliga och jag tror och hoppas på en bra rekrytering. Det bör inte bli något problem eftersom många kompetenta kandidater lär finnas och vara intresserade både i staden, länet och landet.
Samtidigt blir jag lite melankolisk. Lasse Ekevärn, som lämnar uppdraget efter många år, är nämligen en fantastisk man som bidragit till många av de bra saker som händer i Örebro. En man jag gärna hade hunnit arbeta med på riktigt. Fram till maj förra året hade jag aldrig träffat honom. Men sedan dess har vi haft kontakt och jag blir alltid inspirerad av Lasse. Och hans medarbetare. Jag har skrivit om dem tidigare, men vill upprepa det igen, eftersom de hade en viktig roll när jag bestämde mig för att Örebro var svaret på de senaste årens grubblande om livsval, boende, arbete och sådant.
Från min horisont i Stockholm de senaste åren har jag också sett hur Lasse Ekevärn och Näringlivskontoret tagit för sig och tagit plats i Stockholm Business Alliance, ett viktigt samarbete mellan 48 kommuner i mellansverige. Vilket också bidragit till att det händer mycket bra nu, att många får upp ögonen för staden jag valt att leva i.
Nu hoppas jag att någon av alla kloka och engagerade människor som jobbar med det här i Örebro eller länet tar över. Eller kanske ännu hellre, någon utifrån. Från en annan del av landet eller världen. Som kan komma med helt andra nätverk och erfarenheter. Världen är stor och den förändras snabbt, ju fler relationer där Örebro finns med desto bättre.
De allra flesta som bor och lever i Örebro känner kanske inte till vad en näringslivschef gör. Men, tro mig, rätt person gör skillnad på den här posten. Bidrar till att du och jag får fler valmöjligheter och chanser att utvecklas på ett bra sätt. Tillsammans med andra. Utan att tvingas flytta långt bort.
Lasse Ekevärn är en människa som gjort skillnad. För det är jag väldigt tacksam.

Publicerat

Inte okej alls

Okej. Nu avslutas det som hånfullt kallas Pepparkaksgate med ett oerhört smutsigt uttalande från verksamhetschefen för skolan i Laxå kommun.

– Lärarens intention var att vara så politiskt korrekt som möjligt.

Okej. Den som säger det här är verksamhetschef för skolan i en svensk kommun. Och använder samma retorik som människorna bakom Sverigedemokraterna, Avpixlat och andra människofientliga sammanslutningar. Det känns så oerhört nattsvart. Ungefär lika nattsvart som rubriken tidningens redigerare väljer att sätta.

Laxåchefen: Skolverket gör lärare osäkra

Okej. Det var Skolverkets fel att det blev som det blev. En härlig populistisk slutsats fattad i skenet av att tusen och åter tusen hånat och hatat i kommentarsfält och sociala medier. Läraren har reducerats till en PK-pajas och det var en statlig myndighets fel. De senaste dagarnas rally har gjort det uppenbart att de där närmare tjugo procenten jag tippar att Sverigedemokraterna kan få i väljarstöd faktiskt existerar. Att Sverige faktiskt kan bli en organiserat isolerad liten isfläck i norra Europa som ingen kommer vilja ha att göra med. Där nio miljoner människor är mer värda,  större och viktigare och starkare än sju miljarder. Den här avslutande artikeln gör mig mer ledsen än allt det andra. Sammanfattning är bottenlöst sorglig.
Inte okej. Inte alls.

Publicerat

När livet är ett skavsår

I minst åtta år, kanske fjorton, har morgonstunden varit direkt dålig för mitt humör. Jag klarar inte riktigt av att vara mig själv, livskamrat och pappa samtidigt under det trauma som är vardagsmorgon i vårt hem. En av oss är tokstressad och irrar runt med något jagat i blicken hela morgonen. Barnen pendlar mellan likgiltiga och divigt trötta. Och så jag. Som försöker göra saker jag inte kan. Var glad och snäll och förstående innan jag ätit, samtidigt som jag försöker trycka bort mitt egna magont och illamående. Innan jag fortsätter truga, tjata, locka, peppa, tjata lite mer, tappa humöret, skälla lite och gå iväg mot skolan i sällskap av ett barn.
Varje morgon.
Den här morgonen känner jag mig helt slut. Så nu lägger jag mig rygg och läser en artikel där en chef för skolan i en kommun i närheten i lokaltidningen använder sig av samma retorik som Sverigedemokraterna när det gäller det politiskt korrekta.
Livet. Ibland känns det som ett skavsår.

Publicerat

Facebook blir Flashback och jag blir ledsen


Jag vet inte vad som känns värst. Ännu ett toppmöte om klimatet leder till ingenting samtidigt som Facebook blir Flashback när den svenska folkdomstolen förvandlar normalt fungerande tänkande människor till en skriande mobb när en tidning publicerar en illa skriven artikel som leder till ännu en felaktig sanning sprids till tusentals. Det handlar inte så mycket om en lärare och hennes elever i Laxå som om människors oförmåga att stanna upp, tänka, andas och värdera vilken information de delar vidare till andra. Tankens haveri. Som när den behöver justeras i takt med att andra perspektiv presenteras istället springer på i samma spår.
Så dagens värsta skurk är en stackars lärare i Sveriges fattigaste kommun.
När någon vill förändra, fundera eller förnya fel saker i det här iskalla bonnalandet mitt i skogen kan det gå åt helvete. Som idag. I pepparkaksgate. Jättemånga människor borde be om ursäkt för att de spridit trams, men istället har det befästs en sanning om att en skola (troligen hela den svenska skolan) konspirerat för att förstöra det svenska kulturarvet. De säger att PK-maffian har varit framme igen. Att det är dags att säga ifrån. Samma argument och ord som drönarna på Flashback och Avpixlat använder. Samma argument har människor jag litar på och gillar använt på Facebook idag. Utan att tänka efter. Döma utan att veta. Sprider rykten och matar troll.
Jag blir ledsen och trött. Facebook är när det är som bäst en fantastisk källa till känslor och kunskap. Men den här hösten har mitt flöde förvandlats till en gråbrun sörja av självömkan, rykten och ångest. Det kanske är mitt problem. Jag är trött. Inne på slutet av en höst som krävt mycket energi. Den sista stora leveransen ska göras klar veckan som kommer. Sen ska jag bilda aktiebolag. Kanske också slå ihop mig med någon annan. Jag hoppas på förändring.
Kanske en av de där förändringarna bli att lämna Facebook ett tag. Hämta lite styrka på någon annan plats. Jag behöver input. Mer inspiration och glädje liksom. Eller kanske behöver jag bara gallra lite i mina flöden. Läsa några bra böcker. Hänga med fina kompisar som Jon och Lotta. Idag bjöd de på förhäng till fina O, Helga Natt på Stortorget. En sån där grej som får mig att älska Örebro.
Mitt i allt det tramsiga och hemska finns det fortfarande människor som gärna delar med sig av det de gillar. Istället för att fördöma det de inte gillar.

Så här ser jag ut idag. Sur, trött och med en finne som gör jätteont mellan ögonen.

O, Helga Natt. Stortorget, Örebro. Fint.

Upploppet. En ny kollektion åt LipFish är fotograferad. Återstår redigering och produktfoto.

Publicerat

Det handlar om färger och människor jag gillar


Jag jobbar allt mindre med foto, layout och sådant. Allt mer av min tid går åt till mer strategiskt arbete. Eller tänkande, skrivande och rådgivning. Men, ett par gånger om året packar jag ned min mobila fotostudio och hjälper fantastiska entreprenören/designern Jenny Boije att fotografera en ny kollektion LipFish-kläder.
Det handlar om färger och människor jag gillar. Ett av de uppdrag jag haft sedan starten och som ger mycket glädje tillbaka. Om ett par dagar ska en ny katalog vara klar. För en kollektion som inte släpps på länge. I fler än tjugo länder. Nu har vi också hjälp av begåvade Henrik Johansson och Molnfabriken i vårt bild- och layoutarbete. Kollektionen är fotograferad med barn i kläderna. Nu ska vi göra klart den där katalogen och börja med produktfotograferingen. Tempot är högt.
Häftigt.

Publicerat

Fyrtioettårig tonåring

Hej. Jag heter Fredrik. Jag är en fyrtioettårig tonåring som just nu sitter och blir rörd till tårar av typiska tonårspekoral som ”Hurt” av Christina Aguillera, ”My all” av Mariah Carey och ”Skin” av Sixx:AM. Känner mig drabbad av den där obehagliga insikten att tiden går och inget är evigt. Som barndomen, lycka eller något annat fint.
Dags att gå spela FIFA 13 med mitt stora barn.

Publicerat

De här känslorna

En av årets roligaste arbetsdagar med ungdomar i Huddinge. Och fantastiska kollegor, inspiratörer, lärare och andra. Väderkaos. Episkt snöfall från alla håll. Insnöad på kvällen. Tolv timmar sen hem. Fikar med min pappa längs vägen som också varit i Stockholm och jobbat. Vi pratar. Han berättar något som får mig att tänka. Som skakar till mig lite. Livet och de här känslorna.
Vill nog gå och sova, men tar itu med att städa i köket, planera eftermiddagens möte, tidig hämtning av Ella, handla matvaror, fixa fotbollsträning och lite mer. Först lunch.
Och alla de här känslorna.

Publicerat

I början av april

Doris (Dewmist Sand Of Tanami) har nu parats med spanske storchampionen Mad About You de Ria Vela. Det är dagens nyhet från Kennel Delawere. Alltså närmar vi oss det slutgiltiga beslutet att tinga en valp. Nästa vecka gör jag dock ett sista allergitest. Sen blir det allsång om Golden Retriever och valp i början av april. Vad finns det för coola spanska namn som börjar på D och passar en tik?

Publicerat

Saker som händer i december


Söndag. Den första i advent. Tio minusgrader och blå himmel. Först tände vi ett rött ljus till frukost, sen gick vi till Järntorget för att äntligen prova isen med skridskor. Eller Ella testade med skridskor, vi andra med skor. Hanna halkade. Två gånger. Sen karvade Ella ut ett E i ett litet isblock som Camilla råkade tappa på vägen mot Stallbacken. Där trängdes vi på julmarknad innan vi gick in på länsmuseet där Ella fick julpyssla medan Hanna väntade tålmodigt. Sen hann jag förbi kontoret och kolla städläget. Lite skräpmat på det och avslutning med lerfigursskapande tillsammans med båda barn.
Första advent. Tack.