Den som inte är van att bli tröstad kanske inte heller inte har så lätt att trösta.
Ungefär så sa hon. Oj, vad det fick mig att tänka. Först gjorde det ont. Sen lättade något. Jag har aldrig riktigt lärt mig att trösta, hjälpa och göra saker tillsammans med andra. Min vana av att göra det är inte så stor. Om det beror på att jag inte blivit det eller märkt att jag blivit det låter jag vara osagt. Det känns inte så viktigt just nu. Men konsekvensen är att jag istället är jag helt fantastisk på att jobba, fixa och lösa problem. En kreativ karaktär. Jag tänker alltid utanför ramarna. Det är ju liksom så jag får den där uppmärksamheten och respekten. Jag är personligt opersonlig. Därför blir allt jag gör jobb. Även sånt som är större, som att vara pappa.
Det där är en ganska jobbig insikt.