Den här slaskiga novemberdagen gjorde jag debut som heldagsmoderator. Igår kändes det läskigt. Nu är det gjort. En nationell konferens för arbetet med den digitala agendan, initierat av regeringen och med Länsstyrelsen i Örebro län som spjutspets. Idag samlades generaldirektörer, landshövdingar, politiskt förtroendevalda och en hel massa beslutsfattare från hela landet på Club 700/Conventum i Örebro.
På talarlistan: IT- och energiminister Anna-Karin Hatt, Digitaliseringskommissionens kanslichef Loth Hammar, Statens Medieråds direktör Ewa Thorslund, landshövding Rose-Marie Frebran, kommunalråden Rasmus Persson och Carola Gunnarsson som representerade SKL, Anders Avdic från Örebro universitet och lika många till i de olika parallella sessioner jag inte deltog i.
I det här sammanhanget gjorde jag alltså min debut. Ett toppenarrangemang signerat superproffs. En skön avspänd atmosfär, trots (eller kanske tack vare) nivån på deltagarna. Härligt att få vara en liten del av ett sånt här möte, där det fanns någon slags kunskap och vilja som nästan gick att ta på i rummet.
Igår kväll kändes det läskigt. Idag känner jag mig glad i magen. Jag har lärt mig mycket idag. I ett ämne där jag känner att jag vill fortsätta engagera mig och bidra – digitaliseringen och dess möjligheter. Dessutom känner jag mig stärkt i min vilja att fortsätta vilja arbeta med och för bra möten. Eftersom det alltid händer bra saker när människor möts.
Och nu har jag provat det som moderator också. I rätt sammanhang tillsammans med andra är jag övertygad om att den erfarenheten kommer kunna vara ganska mycket värd.
Provar något nytt – på en hög nivå – känns läskigt
Jag var jättespänd. Nervös. Inte för att jag inte skulle klara av det, utan för att sammanhanget kändes så viktigt och intressant. En konferens med beslutsfattare på högsta nivå. Med talare på ännu högre. Arrangerad av några av klokaste och bästa människorna jag vet på två myndigheter där jag själv har jobbat och ibland längtar tillbaka till.
Hur kunde jag tacka jag till vara moderator för den här konferensen?
Så kändes det. Men, det gick finfint och jag har provat något nytt. Jag har lett samtal på scen med statsråd, landshövding, generaldirektörer och andra toppar i min värld. Inför ett par hundra andra av samma kaliber. Dessutom lärde jag mig mycket och inspirerades i ett ämne jag är hyggligt insatt i. Digitaliseringen av Sverige.
En bra dag alltså. Lättnaden ikväll är stor. Möten är grejen.
Åka bil och lyssna på något klokt
Idag lyssnade jag klart på Momo. Precis innan jag kom fram till Huddinge läste Vanna Rosenberg de sista raderna i sin fantastiska inläsning. När den trötta och förkylda sköldpaddan drar sig tillbaka och låter de fyra sista bokstäverna lysa upp svagt på skölden.
”Slut.”
Momo är inte bara en barnbok, utan något mycket större. En barnbok som vuxna bör återkomma till. Det är nog den viktigaste bok jag läst. Och lyssnat på. Jag är lite skakad, upprörd, berörd och tröstad efter den här nästan tio timmarna. Så mycket klokhet. Så mycket samtid. Klokare tankar om tid och hur vi/jag använder den har jag nog aldrig tagit del av tidigare. Michael Ende har skrivit något mycket viktigt här. Men, de flesta som läst den verkar ha glömt vad han har att säga. Lyssna eller läs. Kom ihåg.
Kanske är en annan tid möjlig.
En annan tid och en helt annan bok betade jag av på vägen hem. Jonas Hassen Khemiris febriga ”Jag ringer mina bröder” uppläst av Hamadi Khemiri. Betydligt kortare, men ändå omskakande. Bra. Vände lite ut och in på andra tankar. Världen förändras och jag förstår allt mer hur mycket tid jag behöver för att läsa och lyssna på såna här klokheter.
Jag har läst böckerna om Sandvargen för båda mina döttrar. För Hanna läste jag alla Narnia-böckerna (Camilla läser dem för Ella). Vi har läst om bröderna Lejonhjärta och Mio. Nu vill jag läsa om Momo för Ella.
Här och nu.
Det är dags nu
Att öppna dörren
Vi öppnade dörren. Skapade ett Facebook-event. Berättade att vi ville hänga med andra. En lördag. Fyrtio personer kom och gick. Stora och små, vuxna och ovuxna. 15:00 blev 02:00. God mat, gott vin, gott kaffe och goda människor. En bra grej. Rekommenderas. När människor möts händer bra saker. Även hemma hos oss.
Lärdomen är enkel. Det finns människor som gillar, och när vi öppnar dörrarna så att de kan komma och hänga en stund, då känns livet finfint.
Om att skjuta en björn
Igår var det Pecha Kuha Night #10 i Örebro. Många fantastiska talare. Ännu fler fina lyssnare. Jon Forssell inledde hela kvällen med ett engagerat tal om att skjuta björnar. Eller klappa om dem. Jon är sociolog och föreläsare som är van att inspirera och utveckla grupper och människor. I det här föredraget fångade han upp något jag också tycker att vi borde prata mer om.
Den sovande björnen. Den som ingen vill väcka. Ibland även kallad surdegen. Eller något annat.
Kommunikation blir inte bra när vi ska leva med sådant trams. Enkelhet och tydlighet förutsätter ärlighet och öppenhet. Så tänkte jag när jag lyssnade på Jon Forssell igår. Den som inte vågar väcka sin björn får svårt att erbjuda omvärlden något bra. Fler borde lyssna på Jon och komma till den insikten. Då kommer nog resultaten bli bättre.
Eftersom en björn som är väckt, skjuten eller ivägjagad inte står i vägen.
Där jag kommer ifrån
Skogen där dofterna, ljuden och känslan tar mig rakt tillbaka till den tid i livet som jag var lycklig. Barndomen. Lågstadieperioden. Villagatorna där jag cyklade som barn. Huset min bästis Staffan och hans stora familj bodde i. Dungen där vi gömde oss. Asfaltplanen där vi spelade tennis på sommaren och hockey på vintern. De små kullarna där vi rullade nedför. Fotbollsfältet där jag lärde mig att jag var värdelös. Högstadiet där jag lärde mig att hålla mig på min kant och överleva med min smarthet och anpassningsförmåga. Att spela min roll bra och ta precis lagom mycket plats.
Det har gått 25 år sedan jag växte ur Adolfsberg. 23 år sedan jag flyttade därifrån. I dag finns det inte ett spår av att det där området var mitt liv. Att det är här jag kommer ifrån.
Jag faller lite fritt inombords just nu. Förstår att det har med en hel del med min uppväxt att göra. Om rötter som inte finns. När jag går förbi Barkborrevägen, Odensbergsgatan, Guldvingestigen, Getingvägen och Varggropsvägen och husen jag levt i blir det på något sätt väldigt uppenbart. Jag känner mig som en inkräktare. Människorna som tittar ut ifrån fönster och trädgårdar ser på mig med misstänksamma blickar. Mitt på dagen. Arbetsdagen. En man med en kamera. Som försöker komma överens med sig själv om hur det känns att vara tillbaka. Det är här jag kommer ifrån. Det var här familjen jag var ett barn i exploderade och spreds ut. När jag lärde mig att klara mig själv. När de få släktingar vi hade dog samtidigt som mina föräldrar slogs med sig själva och varandra.
Jag förstår att det måste varit fruktansvärda år för mamma och pappa. Så mycket förändrades på så kort tid. För att aldrig komma tillbaka. En del av den smärtan har jag tagit med. Gjort till min egen.
Den här onsdagen gick jag där igen. Det finns inga ringar på ytan längre. Allt är stilla och jag känner inte så mycket när jag går runt på de där platserna. Det är mest lite tomt och sorgligt att det inte finns något som berättar att jag varit där tidigare. Eftersom sammanhanget försvann under de där åren. För att aldrig komma igen.
Jag saknar det. Trots att jag nog aldrig haft det. Den absoluta mittpunkten. Släktens centrum. Familjen där jag inte är pappan, utan barnet. Där jag kan vara liten igen och be om hjälp, tröst och trygghet. Det har jag inte gjort sedan jag sprang runt i Sommaroskogen för mer än trettio år sedan. När jag fortfarande var ett barn.
Kanske är det därför jag mår så bra i den där skogen när jag går där nu igen.
Pelle Blohm
Jag har börjat följa en man som skriver och tänker. På ett sätt som får mig att tänka. Ibland känner jag igen mig, ibland inte. Vi har träffats ett par gånger i olika sammanhang och han är lika inspirerande att prata med livs levande. Det borde fler göra. Hans blogg heter En varg söker sin flock och han heter Pelle Blohm.
Han har varit elitfotbollsspelare. Expertkommentator. Nu frilansar han. Han skriver krönikor som känns.
Ambassadör för kvinnors företagande
I somras skickade jag ett mail. Det var till en av mina favoritbyråkrater – Gunilla Thorstensson på Tillväxtverket. Jag hade umgåtts intensivt med Maria Comstedt, Pia Forsberg och Eva Swede under en intensiv dag i Almedalen. Tre kloka kvinnor som jag inspireras av i mitt arbete. Och livet.
Jag bestämde mig för att jag också vill bli ambassadör för kvinnors företagande. Så jag ställde frågan. Gunilla tog emot den och vi pratade om saken lite kort. Båda förstod vi att det var lite svårt.
Jag är ju inte kvinna.
Men, nu har jag lagt en stund på att ansöka formellt. Nu söker nämligen Tillväxtverket ambassadörer för de kommande åren. Och jag vill verkligen. Tror verkligen att jag kan vara en bra ambassadör. Den insyn jag har i frågorna, den erfarenhet jag har och min vilja att lyssna och berätta om hur jag ser på företagande och idéer borde göra mig till kandidat. Att jag dessutom arbetar mest med kvinnor i min bransch och det är alla dessa kvinnors berättelser och kunskap jag vill vara med och förmedla. Dela till fler.
Jag är man. Det talar emot mig. Men, tro mig, det här är allvarligt menat. Precis som det där mailet. Ambassadörerna gör skillnad i näringslivet. Jag vill gärna vara med och göra den skillnaden. Lite mer än nu.
För övrigt anser jag att för få män är ambassadörer för kvinnors företagande.
Öppenhet och lyssnande
Jag ska vara moderator på en nationell konferens om någon vecka. Det handlar om IT, digitalisering och en digital agenda. Framförallt handlar den om samhällsutveckling på något sätt. Ledande tjänstemän och politiker kommer tala och diskutera tillsammans med andra kvinnor och män som på olika sätt arbetar med IT, digitalisering och samhällsbygget.
Eftersom ett statsråd – Anna-Karin Hatt (i detta sammanhang IT-minister) – ska vara med har jag talat med Näringsdepartementet och förbereder ett antal frågor jag ska ställa till henne när hon talat till de dryga tvåhundra kvinnor och män som sitter i rummet. Alltså gör jag research. Googlar, läser vad Anna-Karin Hatt sagt tidigare. Läser hennes blogg. Går igenom hennes senaste tweets och statusuppdateringar. Läser vad departementets medarbetare skrev när de bloggade från en resa i Kalifornien nyligen.
Jag slås av förändringen. Sedan mitten av nittiotalet har jag arbetat med kommunikation av frågor som rör sig i gränslandet mellan offentlighet, näringsliv och medborgare. Mitt i samhällsutvecklingen. Den öppenhet vilja att berätta som driver mycket av det här arbete nu är inspirerande. Jag tror att den bygger på att vi är många som gör det allt tydligare att vi vill lyssna.
Det är ju det jag arbetar med nu. Hjälpa människor att lyssna. Eftersom människor som lyssnar, lär och försöker förstå blir ännu bättre på att utveckla idéer som andra har glädje av.
Den digitala agendan tror jag är något riktigt bra för oss som lever och skapar idéer i Sverige. Vi behöver digitaliseringens möjligheter. Vi behöver tala om att det är viktigt att göra förutsättningarna för en hållbar ännu bättre med hjälp av IT och digitaliseringen.
Öppenhet i det här arbetet är viktigt. Och att den organisation (Regeringskansliet) som när vi pratade om det i början av 2000-talet tyckte det var olämpligt att arbeta med bloggar som kommunikation, att den organisationen själv är med och öppnar upp frågan för fler, det känns inspirerande.
Världen förändras och jag är glad över att få vara med och vara moderator under den här dagen. Jag kommer lyssna. Jättemycket.