Av uppkommen anledning kommer här ett litet uttalande, en förlängning av det jag skrev om att fatta det ofattbara. De senaste veckorna har gruppsorg, grupphat och annat gruppknas förekommit i hög utsträckning i närheten av mig. På gott och ont. Mina tankar handlar också om de goda och de onda. Eller snarare om att de inte finns.
Jag är nämligen lite trött och orolig för gruppen. Ser ingen framtid i att människor sluter sig samman i grupper som pekar finger åt varandra. Eller slår varandra. Hackar ihjäl varandra med machete. Eller bombar varandra med radiostyrda flygplan. Mitt liv blir inte bättre för att jag ställer mig i en grupp som bashar Sverigedemokrater. Jag känner inte att jag bidrar till en smartare och trevligare värld genom att ställa mig i kön med alla andra som vill spotta på en tågkonduktör som i en given situation tappade huvudet och gjorde fel. Tror inte jag blir en klokare och bättre människa genom att hata männen i bandet Takida bara för att de gör musik som jag ogillar.
Det motverkar det jag egentligen vill. Därför låter jag inte någon annan ta mig som gisslan för att driva opinion, dvs åsikt i grupp. Fyrtio år gammal har jag aldrig träffat en genuint elak, ondsinnig människa. Då har jag ändå träffat ganska många och jobbat ganska nära politik i många och långa år. Onda människor finns helt enkelt inte. Lika lite som goda. Det finns människor. Människor med kunskap, erfarenhet, känslor, tankar och åsikter. Alla människor är lika mycket värda. Det står liksom fastslaget i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Jag tror det är bättre att möta människor med respekt. Istället för att gå med i någon allmänmoralisk folkdomstol som dömer ut människor på löpande band. Att jag ständigt berättar berättelsen om mig själv som god människa genom att citera och hänga de jag ogillar förändrar knappast något. Jag provade det i skolan. Från förskolan upp till gymnasiet. När vi grupperade oss genom att utesluta någon eller några. Det kallas mobbing ibland. När jag var liten var det här en ganska primitiv grej. Den som var tjock eller hade glasögon fick i sin lindrigaste form inte vara med på lekarna under rasten. I sin värsta form blev han eller hon knuffad, slagen, nedstoppad i en toalett, dränkt i snö eller något annat vi barn tyckte var tillräckligt elakt. Ju äldre jag blivit desto mer sofistikerat har uteslutningsarbetet blivit. Mer psykiskt än fysiskt. Samma skit likförbannat.
Efter fyrtio år inser jag att det inte fungerat särskilt bra. Därför försöker jag förstå människor istället. Jag hoppas att det kommer göra det lättare för mig att påverka. Eftersom respekt för människans rätt till sin åsikt är något helt annat än respekt för åsikten i sig.
Jag företräder mina åsikter. Ingen annan. Det betyder inte att jag skiter i allt, dig eller de som har sämre förutsättningar än mig. Det betyder bara att jag tycker att alla har rätt att vara sig själva. Att jag accepterar att det är bättre med nio miljoner människor i ett land som gör sin grej än att en människa dikterar vad alla andra ska göra.
Mångfald behöver inte grupper. Solidaritet och sammanhållning behöver inte grupper. Det enda som behövs är människor som bottnar i sina egna liv och ges möjlighet att tänka fritt och stå för sina egna känslor och åsikter. Med tillägget att vi också respekterar allas rätt till samma möjlighet. Då blir det lättare att mötas. Att diskutera och utveckla. Tillsammans.
Därför slutar jag twittra fyndiga små kommentarer som bara sågar andra. Därför slutar jag kokettera med min egen godhet genom att bara hänga ut andra.Därför går jag inte med i din grupp. Det funkar inte för mig längre.