Idag var det vernissage på dagis. Det började med att barnen sjöng sommarsånger. Det missade jag. Jag stressade just då på moppen mellan Telefonplan och Stuvsta. Sen fikade vi och tittade på barnens olika kreativa skapelser. Teckningar, lerkonst och allt möjligt. Så fint att jag ramlade ned i det där mörka utrymmet igen. Mitt lilla barn växer upp och jag är upptagen med att försöka få till allt och lite till. Jobbar, men räcker inte till på jobbet där jag är anställd. Jobbar, men räcker inte till på jobbet där jag är min egen chef. Jobbar, men räcker inte till hemma. Jag har aldrig jobbat mer än nu. Men det hjälper inte.
Det enda som händer är att mina barn växer ikapp och ifrån mig. Samtidigt som jag är upptagen med att jobba ihjäl mig för att vi ska kunna vara tillsammans nån gång. Det går inte så bra just nu.
Det är ett låtsasliv. Och idag som alla andra dagar kommer passera. De dåliga känslorna kommer ersättas av vardaglig likgiltighet. Jag tar min plats i ledet. Motvilligt och störigt som vanligt. Men, till slut står jag där igen. Och ett år till passerar. Innan de där teckningarna påminner mig om vad det riktiga livet handlar om.
Jag får panik ett litet tag.