Morgonen är kall och vi lyckas överdosera Ellas insulin. Hon får extra god frukost på grund av detta och vi blir bara lite försenade.
Mitt på dagen när jag går ut för att röka inser jag att det stora fimpbehållaren/askkoppen som funnits på framsidan av huset där jag jobbar är borttagen. Nu ska rökarna bort från framsidan. Går runt huset och bak till skämssidan där en personalaskkopp fortfarande finns bland bilar och betong.
Andra gången jag går bakom huset känner jag mig kriminell. Som om jag håller på med något ljusskyggt.
Sen hämtar jag Ella och vi åker hem för att plantera fyra frön hon hittat på dagis. Frön som mest ser ut som opoppade popcorn i mina ögon. Men, vi planterar dem med kärlek i rabatten och vattnar.
Om det händer något mer idag ser jag det bara som bonus.
Tre saker från idag
- Kents låt Töntarna svänger lika kallt som hösten. Jag gillart.
- Jag har tröttnat på alla gubbar som kör om mig på trettiostreckorna utanför de tre skolor jag passerar på väg till kontoret. Ska försöka hitta någon som säljer sidewinders på nätet. Att köra skitfort utanför skolor är så jäkla respektlöst.
- Hoten från idioter som får Hammarbys styrelseordförande att avgå lär knappast göra det lättare för laget att hänga kvar i allsvenskan. Kanske fler som behöver köpa sidewinders.
Samarbete ger bra bilder
Jag har varit i Hällefors. Bjöds in av min fotograferande kollega Sonia Jansson till ett event där vi fotograferade tillsammans. Det var vansinnigt trevlig, lärorikt och inspirerande. Dessutom fick vi tillsammans hänga lite med Alex Thiery, en av landets mest omsorgsfulla bildmakare/printare. Han skapar konst av Sonias bilder med sin kunskap och känsla för färger och papper. Vi diskuterade gemensamma projekt och kommer nog presentera några spännande saker framöver.
Samarbete är bra. Goda vänner är bra. När bägge förenas känner jag mig hoppfull. Minst sagt.
Några bilder:
Dags för ro istället för oro
I december 2003 hände något som fram till igår förstörde mitt liv. Något som jag trodde jag bearbetat färdigt. Hanna lades in på sjukhus i ett akut tillstånd efter att ha gått med oupptäckt diabetes i månader. Hon var illa däran. Ganska förgiftad av sin egen kropp. Men det löste sig och blev vardag. En vardag som förändrade mitt liv mer än något annat. Och igår förstod jag hur.
I snart sex år har jag varit fast i oron. Drivkraften i mitt liv har varit rädslan. Väntan på samtalet från akuten, polisen eller någon annan. En oro som blev dubbelt så kvävande när Ella fick samma diagnos. Igår låste Atle Johansen upp de här känslorna i mig, genom sin berättelse om att vara pappa till ett sjukt barn.
Genom hans berättelse och livssyn var det som att flera tusen femkronor plötsligt rasslade ned i maskineriet. Hela den jakten efter det perfekta livet, jobbet, bostaden, Stockholm eller inte Stockholm…. allt har handlat om den här oron. Jag har mått illa av att gå till jobbet. Trots roliga arbetsuppgifter, underbara kollegor och allt annat jag har tillgång till och får betalt för. Eftersom jag har velat stå och hålla mina barn i handen. Mäta deras blodsocker hela tiden. Fixa och dona med insulin. Ge dem rätt mat. Hålla dem vid liv.
Jag har inte sett Hanna på riktigt sedan december 2003. Jag har varit orolig hela tiden. Koncentrerat mig på att hålla henne vid liv. Gått vilse i blodsockerkurvor och kosthållning. Och Ella har det varit så med hela tiden, eftersom jag visste redan i december 2003, när hon fortfarande var helt ny i Camillas mage, att även hon skulle få den här sjukdomen.
Jag har inte njutit av det fantastiska i att vara deras pappa. Istället har jag varit fullständigt livrädd. Hela tiden. Klart som tusan att jag blivit psyko. Men, nu har jag fått hjälp på vägen. Tillfälligheternas spel gjorde att jag fick hjälp att hitta lösningar för att ta tillbaka mina barn. Och bygga upp det liv jag under många år jagat febrilt, trots att det fanns här hela tiden.
Utan att veta något om vad som händer imorgon eller nästa vecka, månad, år… känner jag för första gången på mycket, mycket länge lust, hopp och tro. Jag vill vara med mina barn. Den kloka trettonåringen. Den underbara lilla prinsessan femåring. Men, jag vill inte vara det för att vårda dem och hålla dem vid liv. För att jag är rädd för vad som ska hända när jag inte är med. Jag vill vara det för att jag är deras pappa och att de fyller mitt liv med de allra viktigaste saker jag kan komma på. Jag vill vara det för att jag älskar dem mer än något annat. Och för att de älskar mig. Jag vill finnas där för dem nu, inte när jag är pensionerad.
Så min jakt på ett liv med mindre arbetstid och mer pappatid fortsätter. Men, jag har äntligen reclaimat känslan jag hade på BB i Örebro den 16 juni 1996. Det tog sex långa år att komma tillbaka. Det som har varit förstört är från och med nu en liten förändring.
Det är dags för ro istället för oro.