Vårdcentraler och jag går inte ihop. Dels för att jag går dit med dålig inställning från början, dels för att sjukvårdens första försvarslinje ofelbart falerar i försvaret av mina barn. Ella har fått en tid 15:20. En tokstressad läkare springer in i lokalerna 15:50. Andfådd tar han emot oss och försöker lyssna på Ellas lungor. Sedan beställer han sänka, halsodling och urinprov. Vi fixar labbet och sätter oss för att vänta. En timme senare konstaterar han att Ellas sänka är hög, men att streptokockprovet är negativt. Med tanke på hennes diabetes skriver han ut Amimox, men uppmanar mig att åka till barnakuten om hon inte blivit bättre inom två dagar.
Diagnosen är fortfarande oklar. Jag tror på lunginflammation. Tror också att vi sitter på barnakuten eller B88 inom fyrtioåtta timmar eftersom Ellas blodsocker är svårt att kontrollera just nu och hennes aptit är obefintlig. Vi gjorde den här resan julen 2007 och det känns som att vi kommer göra den igen. Min mage säger det, och den brukar aldrig ha fel.
Det kanske till och med är önsketänkande, eftersom jag vet att de tar bra hand om Ella på B88. Att specialisterna alltid kommer kunna ta hand om mina barn på det sätt som deras diabetes kräver. Det sätt som Vårdcentralen inte klarar av, vilket jag innerst inne har förståelse för.