Jag sitter och arbetar med bilder. Ganska skönt att beta av min stresslista bild för bild. Samtidigt lyssnar jag på en spellista med lugna, melankoliska och vackra låtar. Lite balsam, liksom. Alldeles nyss sjöng Julianne Werding en ganska ostig åttiotalsdänga.
Als sie in den Spiegel sah
eines Morgens sonderbar
da erkannte sie sich nicht.
Dreißig Jahre im Gesicht
ehrlich doch es paßte nicht
weil ihr Herz erst siebzehn war.
Sie wollte nie ein Nein akzeptier’n
sie wollte nie die Neugier verlier’n.
Und noch immer sah sie sich im Cabrio fahr’n
mit dem Wind im offenen Haar
Sehnsucht ist unheilbar.
Den handlar om en kvinna som vaknar upp i vardagen och inte känner igen sig själv och lämnar sitt liv. För dig som eventuellt inte tycker det tyska språket är särskilt vackert upprepar jag låtens titel, Sensucht ist unheilbar. Idag är det den finaste textraden.
Längtan går inte att bota.