Jag älskar Ella, tro inget annat, men just nu är hon något av en plåga. Mitt inne i en trotsperiod från helvetet. Det kräver enorma mängder energi av mig för att jag inte ska svara på hennes skrikrepliker med samma. Två sekunder efter att hon förstått att jag säger nej öppnar hon tårkanalerna och de gällaste delarna av stämbanden.
Sen ropar hon efter mamma.
Det är ett friskhetstecken förstås. Den egna viljan är alltid bra. Men, jag börjar få skavsår på trumhinnorna och rynkor under ögonen.
Kärlek har många sidor. Till och med den villkorslösa varianten.