Hos psykologen pratade jag idag mycket om ställtid, mobil-/sociala medier-/nyhets-/informationsmissbruk. Saknaden efter en plats eller ett tillstånd av närvaro och lugn. Såna saker. Riktiga saker. Senare under dagen var jag med på ett fantastiskt fint möte där jag fick vara med och diskutera idéer med nya entreprenörer. Öppet, förtroeligt, tillitsfullt och levande. Så väldigt levande. Känner att det är grejen.
Vadå?
Jo riktiga möten. Levande människor som pratar om viktiga saker och litar på varandra. Där vill jag vara hela tiden. Där vill jag känna att jag duger och har en plats. Svårare än så är det inte. Alltså är det dit jag ska. Ska bara reclaima min positiva syn på människor och omvärlen först.
Att gå före
Fyra fina vänner. Fyra lika fina barn. Vi har haft besök från ett tidigare liv i helgen. Stuvstakompisar och Snättringekompisar på besök. I Läppe och på Hamnplan. Härligt prat och viktiga saker. Riktiga saker. Mellan fyrtio och femtio händer en del. En av oss har pacemaker. En annan har just begravt en vän, en trummis. Bandet spelade på begravningen, utan sin vän. Istället med en metronom. Låt? Wish you were here med Pink Floyd.
Det har varit Allhelgonahelg. Min rotlösa tillvaro för mig inte till någon grav. Jag har levt med de levande. Novembermörkret känns kompakt. En sur förkylning har lagt sig i min hals. Jag är lätt febrig. Känner mig trött. Sorgsen igen. Det bräckliga i att leva skrämmer mig. Det här med att det liksom startats en nedräkning i mig som jag inte vet när den slutar. Men jag känner den, starkt.
Vi har pratat mycket om sammanhang och gemenskap. Att vara en del av något större. En sån där grej som gör att människor gått till kyrkogårdar i hela landet den här helgen. Med ljus och värme. Jag önskar att jag hade ett sådant sammanhang. Samtidigt dyker en minnesbild upp i huvudet. En av de finaste tolkningar av en poplåt jag sett. Den sjungs av en man som gick vidare inte långt efter det här uppträdandet.
I lördags morse sa Lisa Syrén något fint under Ring så spelar vi i P4. Hon pratade med ett barn om Allhelgonahelgen och att vi tänker på och minns de som gått före oss. Jag förstår inte hur jag ska kunna gå före någon. Jag vet ju inte ens var jag går eller varför.
ägd
Städar upp i lägenheten. Efter ett tag känns det som att alla papper, prylar och åtaganden äger mig. Igen. Det kryper och skriker i hela kroppen.
Vem är jag?
Jag är trött. Jättetrött. Det här med livskris och terapi har fram till idag varit toppen. Men idag öppnade jag något slags sår. Mitt i allt händer det andra saker och jag upptäcker att Värmland är en del av mig mycket mer än jag vetat om. Jag är halvtysk. Och halvvärmlänning. Så nu ligger jag och lyssnar på den här och känner mig tragikomisk.
Vem är jag?
Fel man på fel plats i fel tid i fel kropp i fel del av världen
Orkar inte läsa mer dokument där tomma ord staplas på varandra för att ingen ska kunna utvärderas, ställas till svars eller behöva göra något. Är trött på att läsa/höra/se nyheter om hur flickor och kvinnor på olika sätt utnyttjas, våldtas, löneslavas, hånas, nedvärderas och klassas ned. Får ont i magen av den fåfänga jakten på mer plats för bilar i staden. Det är 2013 nu. Men samtalen känns som 1983. Jag vill inte vara med i det samtalet.
Men, så länge som jag inte löst min försörjningsfråga så är jag kvar. Försöker bidra positivt. Pyser ut lite övertryck och gnäll här då och då. Just nu, den första kalla oktoberdagen 2013 har jag aldrig känt mig mer utanför det samhälle jag försöker vara med och jobba i. Kanske för att jag är utarbetat och trött. Kanske för att jag är sjuk i huvudet. Kanske för att samtiden är helt galen.
Fel. Fel. Fel. Jag vill fly bort. Till ett happyland där jag kan läsa och känna dofter. Andas. Vila. Sova hela nätter.
En tanke
Livet. Varför känns det så ofta som något som pågår därute?
En fin dag
Känner att hunden måste få ut och springa. Känner att jag måste andas. Så vi åker ut till landet hon och jag. Jag hinner jobba i lugn och ro. Lite läsning, lite frågeformulerande och lite annat. Vi tar en lång skön promenad ned till den nu tomma stranden. Där möter vi en gammal kvinna och en nästan lika gammal liten pudel. Pratar lite. Busar lite. Solen kommer fram och värmer mitt ansikte. På eftermiddagen sitter jag och jobbar på altanen med laptopen i knät. Tjock stickad tröja och septembersol. Väntar nu på att en hantverkare ska komma och kolla stugan för att kunna lämna offert på installation av luftvärmepump.
Jobbar, lyssnar på radio, leker med hunden. Samtidigt. En fin dag. Älskar att vara på landet.
Overkligheten
Ligger i sängen på landet. Har haft en fin helg med goda vänner från Stuvsta. Ella har hängt med sin bästis Vilma. Jag är lite trött. Lite ledsen och lite sur. Har ingen lust att åka tillbaka till stan. Veckan som kommer kulminerar den här idiotisommaren som jag planerat så fantastiskt dumt. Idag är det officiellt höst och OpenART stänger. Loppet är kört nu. Jag brände upp en sommar till utan att vara ledig.
Här och nu säger varenda cell i min kropp – LIGG STILL! Men, jag reser mig och packar ihop. Det är dags att vända tillbaka. Till det som många kallar verkligheten.
Overkligheten alltså.
När okända människor hör av sig
Under dagen har jag fått ett tiotal mail/meddelanden från andra pappor och mammor med barn som har diabetes. En intervju med mig har nämligen publicerats i tidningen Diabetes, som ges ut av Svenska Diabetesförbundet. I den intervjun berättar jag lite om min sorg och ångest och hur den liksom hela tiden påverkar mitt liv och min vardag. Att andra känner likadant är knappast något som jag blir glad över, men det känns fint att människor jag inte känner hör av sig och vill dela sina känslor och tankar.
Dessutom blir jag ju vansinnigt sugen på att se intervjun i tryck. Har inte fått tidningen själv ännu.
Ett samtal gör skillnad
För ett par dagar sedan var jag hos terapeuten. För första gången på länge. Eller rättare sagt för första gången hos just den här terapeuten. Det har gått några år sedan jag satt i en sån där stol och pratade med någon. När vi var klara gick jag hem och lade mig på sängen en stund. För första gången på mycket länge kände jag mig avslappnad.
Bra.