Totalitär kapitalism

Såvitt jag förstår har Sovjetunionens kommunistiska statsbildning slutat att existera. Min tolkning är att den ersattes av en ganska kleptokratisk totalitär kapitalistisk diktatur. Nu används dock den gamla sovjetkommunismen för att hetsa Sverige in i Nato.

Det är inte så lätt att förstå det här. Det kräver en del inläsning och samtal. Det kan vara så att jag inte har rätt, men jag tror att vi är på väg in i en tidsålder där den ganska frisinnade liberalism som genomsyrat en stor del av västvärlden (inklusive Sverige) är på väg ut. På väg in är samma styre som det ryska. I USA sker det ganska öppet. I kommentarsfält hos många människor i mina nätverk sker det lite mindre öppet. Det ropas efter lägre beskattning, subventioner av fossil energi och hårdare tag mot alla som inte vill eller kan vara med i den hänsynslösa kampen om rikedom och ära.

Vi håller på att bli Ryssland. Med eller utan deras medverkan. Det är ironiskt att kommunismen fortfarande används som argument, när de tre stora makterna just nu – USA, Ryssland och Kina – allt tydligare är på väg in i någon slags uppdelning av världen. Ingen av dessa är kommunistisk. Alla är tämligen kapitalistiska.

Jag är inte jätteintresserad av vare sig kapitalism eller kommunism egentligen. Det jag intresserar mig för är det totalitära. Hur lätt det verkar vara att få människor att tro att det är bäst om vi utvecklar med våld, makt och hårdför styrning av människor. I livets alla skeden och detaljer. Om vi ställer människor mot människor så blir de allt mer rädda och osäkra, då kan vi lova ordning och reda, bara de ger upp lite eller hela sin frihet. I Ryssland hotar maktens män sitt folk med berättelser om en omvärld full av nazister som hotar tryggheten. Här får vi berättelser om kommunister som hotar tryggheten. Sanningshalten i berättelserna är liksom i all propaganda ganska lätt att granska för den som vill. Men, det verkar inte vara så många som vill det. Varken här eller där.

Det där är fruktansvärt obehagligt.

Sverige är inte neutralt. Vi är ett av de länder där de ekonomiska klyftorna och orättvisorna växer snabbast. Det där tycker människor med många resurser är bra och det ska försvaras till varje pris. Kärnkraft, Nato, avskaffad välfärd och hård totalitär styrning. Exakt hur detta ska göra att vi kan möta och anpassa oss till klimatkrisens realitet är oklart. Men, vi har ju alltid kärnvapnen att ta till.

De goda åren är förbi

1989-2022. En historisk parentes. Någon slags goda år, åtminstone i några perspektiv – flera länder demokratiserades, folkhälsotal blev bättre och fler fick det bättre. Synd att det var tillfälligt.

I mitt eget land styr vi just nu bort från neutralitet och alliansfrihet. Vi ska in i Nato, utan någon egentlig debatt. Medias akademiska experter kommer nu från Försvarshögskolan och det är som att allt vi pratade om fram till februari inte längre är relevant överhuvudtaget. Vi borde kämpa för civilisationen, men kämpar istället mot den.

Sorgligt.

Människovärdet

Tittar på fruktansvärda bilder från Ukraina. Igen. Mördade människor. Barn. Män med vapen och narkotika i blodet. Läser kommentarer från arga män. Alltid dessa arga män. Lyssnar på Guterres. Igen. Som fortsätter att försöker få någon att lyssna på IPCC. Förgäves.

Har vi devalverat människovärdet till noll nu? Inget verkar spela någon roll längre. Hoppet finns inte. Först dödade vi Gud, sedan hoppet. Nu finns det bara det sista kvar på festen. Vi är i Kaliyuga, kaosets tidevarv, säger hinduismen. Jag förstår det som tänker att vi lever i den yttersta tiden.

Var kommer barnen in? Mina barn, dina och alla andra. När ska vi börja göra något för dem?

1984 och 2024

I George Orwells roman 1984 finns tre totalitära stater: Oceanien, Eurasien och Östasien. Berättelsen  utspelar sig i en tänkt framtid där världen gått igenom ännu ett världskrig och som därför behärskas totalt av konkurrerande totalitära stater. 1984 publicerades 1949.

Om två år, alltså 2024, är det ganska sannolikt att en republikansk kandidat vinner presidentvalet i USA. Ganska mycket talar då för att Orwells berättelse, med fond av andra världskriget är närmare realisering än någonsin. 40 år försent, men ändå.

1984: Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka. Storebror ser dig. 2024: Trump. Putin. Xi Jinping.

Vi är på väg in i en ny världsordning. Som mest av allt kommer att bli väldigt ny för oss som levt våra liv i en liberal, demokratisk, tillväxtekonomi i en välfärdsstat. Eftersom vi inte längre efterfrågar den utan tror på totalitära snabba lösningar på stora existentiella utmaningar. Hårdare tag har vi efterfrågat. Hårdare tag kommer vi att få. Troligen från en ledare och en stat som har stor vana av just det.

Om vi inte tänker om och gör något klokare. Som kanske också funkar bättre för att möta klimatkrisens konsekvenser. Eftersom väktare, propaganda och vapen inte lär förändra naturlagarna.

Skönt + ont

Kyrkvärd för första gången på högmässa. Gick dit med halsbränna och hög puls. Sov dåligt inatt. Har kört lite för hårt lite för länge och det här med kriget vänder ut och in på mig. Det gör ont i kroppen. Jag är rädd. Rädd för mina barns framtid. Rädd för att alla de där scenarierna kommer att spelas ut redan nu. När jag kommer till kyrkan tar en äldre kvinna hand om mig och ser till att jag förstår vad som ska göras. Vi står och hälsar välkomna, delar ut program och psalmböcker. Under mässan läser jag dagens korta bön och bistår med att tända elva ljus för de människor i församlingen som inte finns med oss sedan förra veckan. Människor som avlidit , alltså. Det är en stark upplevelse det där. Att vara med när människor jag inte ens känner får sina namn upplästa i en nästan fullsatt kyrka. Det skapar relationer mellan tid och rum. Skakar om på insidan. Fick också vara med och dela ut nattvard för första gången. Också en fin grej. Att få titta någon djupt i ögonen och uttala orden i riten – Kristi Blod för dig utgjutet. Det händer något när blickarna möts. Trons mysterium är verkligen stort.

Allt blir lugnare i kyrkan. Det var skönt efteråt. Eftervärmen som spred sig i kroppen. Det här är hemma. Men världen utanför, i det gamla livet gör sig påmint i kroppen. Magen är trasig och jag har fått tillbaka det där tuffa symptomet att jag inte orkar lyfta armarna över huvudet. Ett symptom jag känner igen.

På onsdag börjar fastan. Det handlar inte så mycket om att avstå från något tillfälligt som att våga vandra längs den väg som öppnats. Jag tror att det är dags att släppa taget om den andra vägen, den gamla vägen. Jag går sönder om jag försöker att dela upp mig. Det känns nu. Tydligt. Så mycket av det jag jobbat med och kämpat för är överspelat. Den hållbara utvecklingen var en fin dröm. Freden och friheten också. Jag är glad för att mina föräldrar fick leva nästan hela sina liv i ett Europa där det mestadels var fred. Mina barn kommer inte att få göra det. Och jag kommer nog att leva resten av mitt liv i det här kriget som börjat. Så jag får nog följa den meningsfulla väg som öppnats fullt ut.

Det är söndag. Klockan är 18:30. Jag och hon som jag älskar, min allra bästa vän och livskamrat och jag är ganska utmattade. Jag ska snart ta mig an veckans sista föreläsning. Teodicé-problemet. Varför finns ondska om Gud är fullkomligt god? Det är en stor fråga. Som omfattar människans fria vilja. Den där fria viljan skaver just nu. Kommer liberalismens död också att bli mänsklighetens död? Låt oss hoppas att det inte blir så. Det vore synd.

När kriget kommer

Det känns lite mörkt nu.  Jag är trött och lite utmattade efter en lite för lång och lite för intensiv tid utan riktigt vila. Pandemi och världskrig. För så känns det som att det är nu. Misstänker att jag kommer att leva resten av mitt liv i det här kriget. Liberalismens död, klimatkrisen, den fåfänga kampen om att förlänga den ekonomiska tillväxten. Demokratins fall i USA. Det känns som att Orwells 1984 är på väg att realiseras. Vi kommer att ha tre starka totalitära stater som styr konflikterna. Sedan har vi några till nationer som råkar ha ädelmetaller i uran i stora mängder i sin jordskorpa.

Vi andra? Vi kommer att vara beroende av dessa på ganska många sätt.

Hörde på Ekonomiekot i morse att många så kallade småsparare flyr sina Rysslandsfonder. Det kanske är rimligt. Men att de flesta av dem väljer att placera i oljefonder istället. Det är direkt orimligt. Civilisationer krigar mot civilisationer. Samtidigt verkar den mänskliga civilisationen fortsätta kriget mot sig själv. Det känns inte som att det går så bra för oss med de globala hållbarhetsmålen.

Jag fortsätter att vända åt ett annat håll. Två föreläsningar in i kursen om Systematisk teologi bekräftar för hjärnan det som magen och hjärtat redan vet. Det är bara att följa med.

Nu blir inget längre som förr, pappa. Så sa Hanna när jag tog med henne till Huddinge sjukhus när hennes lillasyster Ella var alldeles nyfödd. Vi är nog där igen. Nu blir inget längre som förr.

Hur vaccin förklarar människor

Vi är oeniga om det funkar eller inte.
Vi roffar oss åt av det.
Vi tar selfies med det.
Vi är tacksamma för det.
Vi vägrar ta det.
Vi tar det för att vi är rädda om andra.
Vi tar det för att vi vill kunna göra vad vi vill.
Vi forskar fram det för att kunna härska över naturen.
Vi tävlar om att ta det först. Eller sist.
Vi tjänar massor av pengar på det.
Vi har det och tar det. För att vi kan.

Tredje dosen idag. Nu slutar jag skriva mer om detta. Tror jag. Kanske återkommer jag efter dos tio, som någon slags jubileum.

Vapenskrammel och sanningar

Den som upprepar en lögn tillräckligt länge kommer att skapa en sanning och få leda människor som tror på en lögn. Den som skramlar med sina vapen och aggressioner tillräckligt länge kommer att få möta människor som är jäkligt arga eller rädda. Den som har som livsuppgift att sprida missnöje och misstro för att få människors förtroende kommer också att få tillfredsställa en oerhört missnöjd skara som inte tror på något.

Jag tror inte att de där grejerna nödvändigtvis är så bra.

Pandemin var aldrig över

Det var så många som ville det att den kollektiva viljan liksom fick oss att tro det – att pandemin var över. Vår längtan och tro spökade till det för oss. För så kan det vara med tro. Men, vad var det vi trodde på? Att allt skulle vara så där enkelt och kul som det alltid varit? Att våra gränslösa liv skulle kunna fortsätta?

Jag vet inte. Att regeringen fattar nya beslut om hårdare rekommendationer och restriktioner är väntat. Med all säkerhet också viktigt. Utifrån den där gamla utilitaristiska principen om största möjliga nytta till största möjliga antal. Det är ju den vi jobbar efter i någon slags etik.

Det handlar alltså inte om att någon (elak eller god konspiration) är ute efter mig eller dig. Nej, det handlar om det där gamla gemensamma sammanhanget. Det där vi kallar för samhället.

Även den här gången.

December

Har precis lämnat in etik-tenta och packar nu väskor för att åka österut. Frukostmöte i Flemingsberg och sedan affärsrådgivning i Järna. Sen blir det fredagkväll i Solna med Maria som ska på utbildning på lördagen. Då styr jag hem till Kaserngården och lite julpyssel med flickorna som kallar mig pappa. Det blir toppen.

Det har varit en körig höst. Men sakta men säkert, eller tokstressigt, så börjar projekten jag jobbat i närma sig avslut och jag ser fram emot några kommande år med fullt fokus på studier. Ska ju läsa på Hagabergs folkhögskola (halvtid) under nästa år också, förutom heltidsstudierna vid Umeå universitet.