Vi rör oss i några kvarter på Öster i Örebro. I Oskarsparken, utanför lilla barnets skola och på Kanalvägen vid Svartån. Här är en slags topplista över vad valpen Vilda tuggat mest på under de här två veckorna hon bott hos oss under våra små utevistelser:
1. Sten/grus/kvistar/löv
2. Cigarettfimpar
3. Cigarettpaket
4. Godis-/glasspapper
5. Rödvinsspyor
6. Tunna latexhandskar
7. Glasbitar från krossade flaskor med spånk
Punkten 1 känns helt okej. Det är organiskt material som inte lär skada henne särskilt mycket. Punkterna 2-7 är en skamlista. Skabbiga människor som använder staden som soptunna. Bor i mina kvarter.
Sommartorpet!
Det blir vårt. 1 maj tar vi över torpet. Vi kommer hyra detta torpiga torp strax norr om Örebro. I en skogskant. Med utsikt över damm/konstgjord sjö. Utan rinnande vatten, med usel internetuppkoppling och högst troligt en hel del myggor, utan toa… men med förmodat lugn och ro. Här kommer vi träna med Vilda, lyssna på radio och ta det lugnt. Bara femton minuter hemifrån. Jag kommer åka hit med skrivarbete och kunna jobba ostört. Kommer bli fint. Ett ställe under radarn. Utanför och borta. Jag tror jag behöver det mer än någonsin.
Sommartorpet?
Efter långt och idogt letande har vi hittat det. Det som skulle kunna vara vårt sommartorp. Tjugo minuter hemifrån. Rött med vita knutar. Öppet i en skogskant. Utsikt över en vattenspegel. En liten konstgjord sjö med ädelfiskodling. Stabil hyresvärd, låg hyra och det mesta är bra. Förutom att barnen hatar det. Lilla barnet ”vill inte bo i ett Emil-i-Lönnebergahus”. Stora barnet ”vill inte vara gnällig”, men är oerhört skeptisk till utedass, myggor, vildsvin, dålig uppkopplingshastighet till internet, varg och nästan allt det där andra som inte finns i stan. Barnen vill helst sitta hemma i lägenheten och spela/surfa/kolla på film. Eller naturprogram på teven. Mamman och pappan vill sitta där ute. I naturen.
Kommer nog bli fint detta.
Det här med sammanhang
Nu när solen är på väg tillbaka kommer också min lust. Det var kanske den värsta vintern hittills. Ju äldre jag blir desto svårare blir det att överleva de här månaderna av mörker och kyla. Trots det hann jag starta ett aktiebolag. Och precis när jag gjort det hoppade jag på en halvtids projektanställning i den kommunala organisationen där jag lever. Känslan av att vara i ett sammanhang som är större än mig själv och mina egenintressen och att dela mål med andra känns direkt i magen. Bara två halva arbetsdagar in i den här processen.
Det handlar om tre månader, kanske fyra. Sen får vi se hur det har gått. Jag bollar förstås samtidigt med tre eller fyra idéer som kommer utvecklas framöver. Plus mitt fina åtagande i Huddinge. Dessutom några andra projekt.
Sammanhang. Det är fint att vara mitt i dem.
Tid som aldrig kommer tillbaka
Under ett drygt år veckopendlade och dagpendlade jag mellan Örebro och Stockholm. Jag var ung, grön och ambitiös och lade en tredjedel av lönen på mitt första jobb efter universitetet på tågresor. Ganska många timmar på tåg och perronger. Förseningar och trasiga tåg. Sen flyttade jag till Stockholm. Pendlade från Stuvsta in till stan i sex år. Ännu mer tid på tåg och perronger. Lövhalka, ishalka, förarbrist, spårbrist, tågkö, olyckor och annat. Till slut orkade jag inte med pendlarhelvetet. Fattade ett av mitt livs bästa beslut. Började jobba på hemmaplan och slutade åka tåg. Sen flyttade jag till Örebro igen. Började åka bil mellan Stockholm och Örebro. Efter ungefär 4000 mil på drygt ett år tyckte jag det var dags att åka tåg igen. Nu sitter jag på ett tåg som är nittio minuter försenat. har avbokat ett kvällsåtagande. Tåget jag åkte med i morse gick sönder och blev trettio minuter försenat.
Påminner mig själv om att det är helt värdelöst att resa med tåg i tjänsten. Det går nämligen inte att vara säker på att komma hem igen. Minnena av alla dessa bortkastade timmar, dagar, veckor, troligtvis månader. Kroppsminnen. Känns som kramp. Aldrig mer.
Sverige är ett U-land när det gäller spårtrafiken. Jag vill inte vara med om det mer.
En ledig dag på sportlovet
En ledig dag. Sol. Skönt. Lugn förmiddag innan vi hämtade Ellas kompis Lovisa och gick och matade änder vid Slussen. Följde upp med ett besök på Örebro läns museum och den aktuella tantutställningen. Jag vann testet och blev sällskapets ända tant. Vilket jag blev glad för. I morgon kommer Hanna hem ifrån ett par dagar i Vingåker/Stockholm och då sätter vi oss i bilen och sticker upp till Romme för skidåkning och lodging. Skönt häng.
Den sista milstolpen – eller grattis älskling!
Tillbaka till flytten
Jag har fått en fin anledning att tänka tillbaka på den här flyttprocessen jag varit en del av och utsatt mina älskade barn och hon som kallar mig sin man för. I min mage satte jag upp några milstolpar när vi inledde den processen för två år sedan.
1. Vi skulle få huset i Stuvsta sålt till rätt pris
2. Vi skulle få ett hyreskontrakt på en lägenhet i Örebro
3. Vi skulle hitta skolor barnen gillade/accepterade
4. Vi skulle få barnen att må bra i sin nya stad
5. Camilla skulle hitta en trygg försörjning
Punkterna är äntligen avstämda. Den sista, punkt 5, har precis i dagarna bockats av. Hon höll på att lura mig på den, men nu har min älskling avslutat sin provanställning och är nu fast anställd på Miljökontoret i Örebro kommun. För mig är lättnaden ganska stor. Jag är så glad över att Camilla äntligen har en trygg anställning att gå till i en organisation som både behöver och uppskattar hennes tjänster och förmågor.
Det är rättvist.
Nu kan jag fortsätta ägna mig åt min egen arbetssituation och försöka ägna mig mer och kvalitet än kvantitet. Mer åt att leva än att stressa runt. Jobba på djupet. Göra bra saker tillsammans med andra. Ta ned tempot lite. Göra något åt min usla hälsa.
De där fem milstolparna är avklarade. Det bokför liksom flytten för mig. Det har krävt energi av oss alla, men nu är det slutligen färdigt.
HURRA! Grattis Camilla till jobbet! Du höll på att liksom glömma att fira. Jag är inte en man som köper blommor eller bjuder på middag. Men, jag skriver ett litet blogginlägg. Nu är vi hemma på riktigt och det känns fantastiskt skönt.
Dags att ta tag i något
Vaknar med rödstrimmiga ögon efter fyra timmars sömn. Satt uppe till 02:00 för att lilla barnet hade lågt blodsocker. Sen dess har dagen gått i ungefär den riktningen. Dagar efter nätter med för lite sömnt gör gärna det. Det känns motigt, segt och lite surt. Gratistimmarna tickar på, men det känns inte som att de hjälper mig till några fler betalda uppdrag just nu. Jag pitchar och pitchar, får fler och bättre relationer men inga affärer. Det här med att inte vara anställd och jobba åt någon av de stora organisationerna verkar vara något av ett aber i mitt liv just nu.
Många uppskattar de förslag jag lägger på egen hand eller tillsammans med andra. Men ingen vill betala för det. Jag är mer än välkommen att jobba bro bono både här och där. Minns oräkneliga ideer och projekt som startat så när jag var anställd. Men, då gjordes många av dem åtminstone. Till glädje för både mig och mina arbetsgivare. Nu kommer mina idéer inte fram längre.
Jag är inte med, helt enkelt. För många veckor/månader i reaktionsland har fått mig att tvivla på något. Det är dags att fatta några beslut och gå åt något håll. Just nu oklart vilket, dock. Aktiebolaget är snart bildat, så varför inte låta mig rekryteras? Nej, nu ska jag knalla iväg till kontoret.
Lördag med två träningspass
Gick upp tidigt. Lördagar är fotbollsträningsmorgon. 9:00 kliver sex spelare och tre tränare in i Navets fina hall och vi har en toppenträning. Vi vuxna är med under träningen, bland annat i spel tre mot tre. Ett bra första träningspass där mitt hjärta fick jobba. Puls igång och ett skönt sätt att börja dagen.
Följde upp med två varv runt trekilometersspåret i Karslund tillsammans med Camilla. Vi invigde våra nya skidutrustningar. Kändes oerhört bra. Tror att längdskidåkning passar mig bra. Det är asjobbigt och min puls är hög, men inte så att jag spränger mig som jag gjort på löpband och crosstrainers. Det här känns skonsammare och jag har lättare att anpassa tempot till vad jag orkar. Ligger nu på rygg och känner en behaglig trötthet sprida ut sig i hela kroppen.
Ett blogginlägg om att jag utövat motion, det har jag inte skrivit sedan 18 oktober 2009. Läget är lite likadant nu, men jag är osäker på LCHF. Vill ha effekten, men inte äta allt det där köttet. Jag vill ju sluta med kött, eller åtminstone kött som inte varit på naturbete eller simmat fritt.
Hur som helst är jag glad över att jag kan röra på mig. Måste fortsätta med det. Så i år för snön gärna ligga kvar länge.
Hjälper du oss att hitta Landet?
El, vatten och lite utsikt. Ett litet torp eller en stuga vi kan kalla vår egen för en tid. En längre tid. Detta är en efterlysning. Efter det där vi vill kunna kalla Landet.
Jag har letat. Och letat. Efter att vi flyttade till Örebro från Stockholm sommaren 2011 och löste våra lån har livet steg för steg blivit bättre. Mindre stress och vardagsfriktion. Mer promenader och cykelturer. Tid att träffa andra människor. Jag har tid att utveckla mitt företag och träffar hela tiden nya spännande människor att göra saker tillsammans med i Örebro och Stockholm. Livet har blivit så mycket bättre efter att vi flyttade till Örebro.
Men, jag saknar lite fri luft över huvudet. Det gör vi alla. Alla dessa år i villa gör att vi saknar något. Det är jätteskönt att bo i lägenhet mitt i stan och det kommer vi nog alltid göra, men det börjar kännas allt mer angeläget att hitta ett sommarställe. En stuga, ett torp eller något mittemellan. Kanske inte bara ett sommarställe heller, utan också ett vår- och höst ställe. Varför inte vinter?
Vi letar efter ett krypin utanför staden. En plats där vi kan dra oss undan då och då. Där vi kan njuta av lediga dagar, men också jobba i lugn och ro när det behövs. En plats där jag kan skriva när jag behöver. Ett ställe där vi och våra barn kan göra allt det där andra vi inte hinner med eller glömmer bort hemma i lägenheten. Det där baravarandet. Vi har letat ihjäl oss efter lämpligt objekt att hyra. Långtidshyra. Kontaktar storgodsägare. Men inget är ledigt. Kollar Hemnet, men hittar inget som känns rätt. Vill dessutom fortfarande hellre hyra än köpa, men eftersom det känns som att vi vill ha något klart till vårvärmen är vi nog beredda att tänka om.
Men, vi ber om hjälp. Alla tips är välkomna. Eftersom barnen har diabetes behöver vi tre saker: Vatten, el och mobiltäckning. Dessutom behöver vi utsikt, vyer. Över vatten, slätt eller böljande landskap. Sovplatser för fyra. Inte längre en timmes resa från Örebro. Vi är ju inte direkt händiga, så alltför avancerade renoveringsprojekt känns inte lockande. Vi letar i Örebro län, östra Värmland och runt Hjälmaren.
Tipsa, dela och sprid gärna. Alla kontakter är välkomna. Om inte annat så hjälper du oss att hitta ett ställe dit vi kan bjuda dig för mat, prat och häng.
Vi som letar heter Fredrik och Camilla. Våra barn heter Hanna och Ella. I april utökas familjen med en liten ännu inte namngiven hundvalp också. Vi är snälla, skötsamma och pålitliga.
fredrik@fredrikwelander.se
facebook.com/fredrikwelander
twitter.com/fredrikwelander