Den här kan nog få bli nationalsången i mitt liv sommaren 2010. Åh, så bra.
Sommarlåt #1
Sursommar
Ge mig en ny drog som tar mig nånstans
Jag behöver en ny medicin och ett nytt land
När jag faller lycklig och fri var det falskt alarm, falsk marknadsföring
men även inbitna lögnare har sin charm
Som en blixt från en grå sommarhimmel släpper Kent en ny skiva. Inte ens ett år efter den förra. Första singeln med finfina titeln ”Gamla Ullevi” är en sedvanlig dysterdisco som ger sursommaren ett ledmotiv. Inte för att jag känner mig fullt så dyster längre. Men, jag gillart.
Vi är inga monster
Den här låten knäckte mig lite idag. Tommie Sewóns ”Inga monster”. Mitt i känslopricken.
Du står tyst och vapenlös
Minns hur du gjorde mig nervös
Hela livet följde sen
Vi slog oss ned i förorten
Vi är inga monster
Varken du eller jag
Bara två ledsna människor
Med förvridna anletsdrag
Vi är inga monster
Varken du eller jag
Den gör ont och lugnar på samma gång. Finns på Spotify. Eller Myspace.
Vanligt folk
Den här skickade min kompis Daniel idag. Med ett budskap om att jag borde gilla den. Tror han syftade på min Stockholmströtthet och mitt allmänna sinnestillstånd. Men, jag är ju rädd för vanligt folk. Alla som använder ordet folk känns läskiga.
Också.
Låten känns okej men inte mer. Liksom budskapet. Efter två kollar.
Where do you see me in five years from now
To you I am a stranger
always a phone call or letter away
from another letdown
Where do you see me
in five years from now
When I need to get there
will you show me how
Rasmus Kellermans ”Five years from now”. Bäst just nu. En låt som är så fin att klockorna stannar. Lyssna på myspace.
Bra miss
Jag missade den här helt eftersom jag dissade Melodifestivalen 2010 helt. Road Salt med Pain of Salvation är ju inget annat än en fantastisk låt. Hur kunde den hamna i Christer Björkmans tävling? Hur kunde den inte vinna?
Finfin låt.
I saw it all in the Blackfield
When you think more than you want, your thoughts begin to bleed
Igår kväll såg jag filmen Into the Wild. Och blev berörd in på djupet. Idag har jag inte kunnat sluta lyssna på Eddie Vedders musik, som var med i filmen. Society och No Ceiling är två helt fantastiska låtar. Just idag.
A Final Storm
Har lyssnat på Khomas ”A Final Storm” ett par dagar och nätter nu. En samling vansinnigt vackra och förkrossande låtar. Så starka och känsliga att jag känner att jag borde skriva en text om dem. Som förr i tiden. Men det räcker med ett ord egentligen:
LYSSNA!