Kategori: Musik

Eftersom det är lite födelsedagsfiranden överallt just nu i populärkulturen vill jag utropa ett hurra för en av de bästa rockskivorna någonsin. Det är Whitesnakes ”Slide it in” som fyller tjugofem i år. Toppen på en karriär. Efter den här skivan började raset. Men här är David Coverdale och hans band i sitt livs form. Före pudeltiden. Den här skivan är en av de svängigaste och kåtaste den här generationen rockers snutit ur sig. Och därför förtjänar den att uppmärksammas.
Jag var fjorton när den kom. Och är fortfarande lätt avis på de av mina högstadiekollegor som fick se bandet på Hovet under den efterföljande turnén.
Lyssna på skivan på Spotify.

Och idag är det Bruce Springsteens tur att fylla år. 60 år blir mannen idag. Grattis.

Just nu lyssnar jag om och om igen på ny musik från tre allvarliga herrar. Och två allvarliga damer.
Lars Winnerbäck, Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen
LW har tagit fram elgitarren igen. Och jag tror att han lyssnat lite på Editors och Interpool. Lite taggigare låtar, men lika eftertänksamt och svårt i humöret som vanligt. På en slentrianmässigt sätt misstänker jag att svenska recensenter använder Kent som referens till den här skivan. Men LW låter fortfarande mest som sig själv. Väldigt bra låtar den här gången. Också. Men, i mina öron jämnare på en högre nivå.
Mark Knopfler, Get Lucky
Mark Knopfler är alltid omotiverad underskattad av kritikeliten. Get Lucky är en stabilt och skönt svängande samling låtar som gör mig avspänd. Knopflers röst mognar som ett bra vin och hans tillbakablickar är sköna att lyssna på.
Richard Hawley, Truelove’s Gutter
Richard Hawley gör det Weeping Willows gjorde en gång. Sentimentala låtar vuxna män kan vara bittra till i ensamhet. Fantastiskt bra självömkansledmotiv. Som ett brittiskt ballroom fyllt av ensamma och bortvalda.
Ebba Forsberg, Ta min vals
Världens bästa Ebba Forsberg tolkar Leonard Cohen. Det känns som att låtarna blir hennes egna. Till och med Halleluja känns angelägen. Vackert är bara förnamnet när av de bästa rösterna möter en av de bästa låtskrivarna.
Hope Sandoval & The Warm Inventions, Through the Devil Softly
Åtta år har gått sedan senaste skivan. Ännu längre sedan Mazzy Star tynade bort. Så det är inte en dag för tidigt att Hope Sandovals mässande röst får hälla is och kyla i mina öron. Inte så hoppfullt, men oj så fint.
Länkarna går förstås till Spotify. Musikhösten ser bra ut. På allvar.

OK, det är fredagkväll. Dags för covers. Här är femton finfina. Den första här ovanför. De fjorton andra i Spotify. Om du inte är spotifierad är det följande låtar du ska leta efter:

Plus Gary Jules underbara version av Mad World. Som spelas i videon. Den som först prickar in alla original vinner valfritt coverband.

Noel Gallagher slutar i Oasis. Bröderna Gallagher är osams igen.

”It’s with some sadness and great relief to tell you that I quit Oasis tonight. People will write and say what they like, but I simply could not go on working with Liam a day longer.”

Uttalandet kom igår kväll efter en inställd spelning i Paris. Jag kommenterar så här:
För det första kan inte Noel sluta i Oasis eftersom Noel ÄR Oasis. Det som att Elvis lämnar Presley. För det andra är det bra, nu kanske Noel kan göra den där akustiska skivan jag väntat på i många år. För det tredje är det här inte första gången brödernas gnabbande splittrar dem.
Vem bryr sig överhuvudtaget, förresten? Utom jag.