Varning för hårda ord och starka känslor

Torsdag 21 november. En mörk dag för min hemstad. Ett av dagens stora samtalsämnen är den ”stormning” ett gäng klimataktivister gjorde i kommunfullmäktige igår. Den så kallade ”stormningen” bestod i att aktivister från Extinction Rebellion började sjunga från åhörarplats och sedan gick fram och ställde sig vid podiet och fortsatte sjunga. Innan de avslutade och gick ut.

Ja, det är brottsligt (och vid en polisanmälan torde bevisläget vara gott och aktivisterna bör kunna lagföras för det brott de begått). Det här är något som aktivisterna också vet. Jag råkar känna till dem. Jag är en av dem på distans.

Eftermälet handlar om anti-demokrati och tonläget är högt uppskruvat. I trådar i sociala medier är det nästan som att de här människorna terrorstämplas. Men, vilka är de? Som jag känner dem är de helt vanliga människor, med vanliga jobb, vanliga familjer…. men ovanligt stora hjärtan och samveten. Som tagit till sig av forskningen och är rädda för sina och alla andras liv. Därför står de inte ut, utan agerar i det vi kallar civil olydnad. Fredligt och respektfullt, utan hot, hat och våld. Med risk för att straffas för sin övertygelse.

Alltså övertygelsen om att vår totala handfallenhet inför miljöförstöring och klimatförändringar. Om beslutsfattare som vägrar fatta hållbara beslut, trots att de har alla underlag de behöver för att förstå allvaret.

De här människorna har blivit de nya att vara rädd för i Örebro. Det ropas efter väktare i rådhuset. Efter sex månader i fängelse.

Samtidigt som stadens hotell fyllts av representanter för det parti som nu är störst i Sverige. Sverigedemokraterna heter partiet. De har kongress i staden och besöksnäringen tjänar bra pengar på det mötet.

Jag orkar inte med den här utvecklingen längre. Den här staden. Den här totala dumheten i att tro på obegränsad ekonomisk tillväxt (business as usual) på en av naturvetenskapen bevisat ändlig planet.

Torsdag 21 november 2019. Fredliga klimataktivister är de nya terroristerna. Det är som att Sverigedemokraterna redan haft makten i många år.

409 ppm koldioxid i atmosfären nu.

Jag undrar var jag lämnar in min uppsägning av samhällskontraktet. Det här är för dåligt. Jag vill höja min röst. Skrika ut om de människor som nu demoniseras. Av människor med makt som inte tillvaratar invånarnas verkliga intressen och behov. Jag vill ta plats i samtalet. För jag är en av de där desperat oroliga som förstått att vi måste ändra inställning och kurs omedelbart. Men jag kan inte göra det. Eftersom jag är gift med en person som sitter i den där politiska församlingen. Som kommer att få det onödigt svårt om jag tar plats bland aktivisterna. För så fungerar debatten. I ett rum där mer går ut på argumentera ned andra, än att hitta de där verkliga stegen framåt. Hon har förstås inget med mina åsikter att göra. Vi driver ett företag tillsammans och utbildar, påverkar och försöker hjälpa fram nya idéer för att ta oss till den där mer hållbara utvecklingen. Jag tycker att hon slösar med sin tid där i fullmäktige. Hon förtjänar en mer lyssnande skara människor att prata med, som faktiskt vill göra något nytt istället för att bevara det gamla. Men, det är hennes val. Tyvärr tystar det mig just nu, men så är det bara.

Värdelöst. När jag tänker efter vill jag också ha väktare därinne. Gärna moraliska sådana som såg till att nivån på samtalet höjdes.

Jag har tatuerat in det här timglaset på min axel. Men jag bidar min tid. Biter ihop. Och känner mig en liten bit längre distanserad från dumheten, inskränktheten och härskandet i den här staden.

Klimatkrisen kommer. Och beslutsfattarna hjälper till att skynda på den. Så kan vi inte ha det.

Och de nya makthavarna slappnar av på hotellen i min hemstad nu. Deras kongress är igång. Här i mötesstaden.

Tillväxt tillsammans.
Skjut mig.

Insikter från haverikommissionen

Relationer kan bara finnas så länge människorna i dem behandlar varandra med kärlek, respekt, nyfikenhet och vill varandra väl. Så länge människor vill ge varandra något. Som gör gott för någon annan.

Kunskap, kärlek, känsla och upplysning avlivar egot. Och det är bra. När jag slutar kämpa för att tillfredsställa mig själv blir det lättare för mig att vara mig själv. Eller rättare sagt vara inget. Men, samtidigt en del av något större. Vara en del av allt som finns runt om mig. Då blir ett träd, en gris eller en annan människa på riktigt jämlik mig själv. Då är vi lika mycket – och lika lite – värda. Vi är varandra. Då blir det lättare att mötas.

Det finns ganska mycket i den kultur jag lever i som gör det väldigt svårt att leva med de här insikterna. Kamp, kramp, tävling och brist på mening. En systematisk flykt från det som gör ont, men skapar mening. Till det som bedövar, men är meningslöst. Tanken gör vad den kan för att försvara allt jag har lärt mig. Tanken försöker vinna över känslan. Men den där känslan bara växer.

Det är nog i ingentinget meningen finns. Där upphör kampen. Och rötterna får näring. Eftersom inget är allt.

(Eller uttryckt för att passa i det som många kallar verkligheten: Jag har börjat meditera.)

Meningen

Vi måste tänka mer på den.
Vi måste prata mer om den.
Framförallt så måste vi känna den.

Meningen.

Om vi inte lever meningsfulla liv.
Om vi inte gör meningsfulla saker.
Om vi inte hjälper varandra att hitta och skapa mening.

Då kommer inte heller vårt samhälle att bli särskilt meningsfullt.

Kampen och krampen om att få bestämma eller definiera eller äga måste upphöra. Den leder inte mig eller samhället jag lever i någon riktning alls. Så länge den där krampen ersätter meningen så kommer vi att vara fast i en kultur där ekonomi och teknologi är det som tar oss vidare. Rakt in i vår egen utrotning.

Jag tror att vi kan bättre. Om vi söker meningen.

Hur gör vi då det? Det kan jag inte svara på. Men jag tänker att en bra grej att börja med är att sluta göra meningslösa saker som bidrar till ett meningslöst samhälle. Ja, det råkar vara så att vi alla ska dö. Förr eller senare. Insikten om detta oundvikliga drabbar oss på olika sätt vid olika tillfällen. Men hur vi än gör kommer vi inte att kunna fly från livets enda måste. Att vi måste dö.

Det finns någon konstig mening i det. Kanske kan den guida oss. Kanske inte. Men att välja meningslösa saker för att slippa tänka på att livet i all väsentlighet innebär ett tillfälligt uppehållstillstånd på planeten är en dålig strategi. Det visar naturvetenskapen. Vår ekonomiska och materiella jakt på evigt liv leder inte till evigt liv. Däremot till en ekonomisk tillväxt som effektivt ökar våra utsläpp av gaser, gifter och annat som planeten inte har plats för.

Vi kommer alla att dö som individer. Men meningslösheten kommer att döda oss som art. Om vi inte försöker leva meningsfulla liv istället. Som en del av något större. Utan att skada oss själva eller andra under den korta tid vi får på oss.

Det här med att vara en man

Sitter på kafé i Stockholm. Ska träffa en frilansjournalist som skriver om vasektomi. Resultat kommer att publiceras av Aftonbladet. Det handlar alltså om det där lilla ingreppet jag gjorde för några år sedan, som gör att jag inte längre kan bli pappa. Misstänker att samtalet kommer handla en del om manlighet. Eller fördomar om manlighet. Tycker att det känns lite ironiskt att just jag ska sitta och prata om sådant. Jag som inte ens vill vara man. Åtminstone inte enligt de sociala normer manligheten innebär i samhället jag lever i.

Egentligen är det nog det jag vill prata om. Inte om två snitt, mina sädesledare och utseendet på min pung och min utlösning eller min sexlust. De här sakerna är ganska ointressanta för de flesta. Däremot allt dumhet och alla de fördomar som gör att män kan gå runt hela livet som oladdade vapen i någon slags maktordning utan att ta ansvar för….. livet.

Det borde vara intressant för de flesta.

Att förbereda sig

  • Trump kommer att få fyra år till. Minst.
  • Sverigedemokraterna sitter i Sveriges regering efter valet 2022. Troligen även i de flesta region- och kommunstyren,
  • Koncentrationen av koldioxid i atmosfären kommer att fortsätta öka och den globala uppvärmningen kommer att öka allt snabbare.

Konsekvenserna av de här tre punkterna kommer att visa sig. Det är svårt att veta exakt vilka de konsekvenserna blir, men jag vet att de kommer att påverka mitt liv i grunden. Mycket av det jag kunnat göra de senaste åren – eller hela mitt liv – kommer inte gå att göra på samma sätt längre.

Just nu försöker jag komma fram till om det är dags att göra nån slags flyktförsök. Eller åtminstone ett försök att förbereda ett liv där det går att möta de här konsekvenserna på ett så lugnt sätt som möjligt. Huvudet i sanden-mentalitet och business as usual kommer inte att fungera. Det vet jag. Just nu rusar vi framåt i en tid och försöker påverka människor att göra andra val när det gäller affärsidéer och politik som skulle kunna stoppa den här utvecklingen. Det hjälper inte alls.

Inser att efterfrågan på de tjänster jag och Sara erbjuder som konsulter kommer att minska rejält. Att det till och med kan bli farligt för oss att arbeta vidare på det sätt vi gör. Inser på samma sätt att livet för våra barn inte alls kommer att se ut som det gjorde för oss. Våra naiva tankar på att deras flyttar hemifrån, in i sina egna vuxna liv, runt 20, inte går att för givna.

Så jag gogglar gårdar igen. Försöker göra olika överslag. Kommer det ens att gå att dra sig tillbaka nånstans på den svenska landsbygden och ligga lågt de mörka åren som kommer? Funderar över min egen ålder. Mina egna förmågor. Det känns sådär. Börjar leta efter möjligheter att hitta en plats i något annat land.

Allt förändras nu. Men vi kommer inte att förstå förrän det redan hänt. I många avseenden har det redan hänt. Jag känner att min egen plats i den här utvecklingen är ganska obefintlig.

Hjärndöden

Denna ständiga jäkla multitasking med snabb uppkoppling och ständigt onlinelevande. Den dödar min hjärna.

Jag vill göra en sak i taget.